Börjar min anhöriga bli dement?

[Mirre]

Har en anhörig (närmare 50 år) som jag tycker har förändrats sista tiden. Mer lättirriterad och verkar inte bry sig alls om hen säger saker som sårar, har inget intresse för att vara speciellt aktiv och spenderar allt större vaken tid framför dataspel och mobil. Tar inga intiativ för att umgås med barn och familj utan det är bara dataspelet som gäller. Vägrar inse hur mycket tid som läggs på det och som då försummar familjen, utan lever snarare i förnekelse och blir irriterad eller sur när man påtalar det. Offerkoftan är på i alla situationer och det är alltid andra som "trycker ner och är dumma". Trots att de bara försöker få personen att inse fakta.
Nyligen kom hen med en ljuslykta som funnits i personens ägo i åratal och frågade vems den var, den hade hen aldrig sett. Personen ser den dagligen.

Personen kan börja ett samtal med " hon skulle..." eller " nu har dem..." utan att förklara vem eller vilka som menas. När man sedan frågar vad hen pratar om så blir hen irriterad över att "man är så aggressiv". Hen tar aldrig ansvar för sina egna handlingar och försöker alltid skylla på andra, samtidigt som hen tycks förvänta sig i det närmaste perfektion från sin omgivning. Det blir till slut väldigt påfrestande att umgås med personen, man får tassa på tå för att inte trycka på fel knappar.

 

[Squie]

omöjligt o veta.
Stress, mediciner etc kan göra oss människor märkliga.

 

[strawberrysylt]

Jag tänker deprimerad eller stressad i första hand.

 

[Trott]

Uvi kan göra äldre personlighetsförändrade, åtminstone om de redan lider av demens. Hurvida det är applicerbart på din anhörig är ju dock svårt att veta.

 

[LenaH]

Uvi kan göra äldre personlighetsförändrade, åtminstone om de redan lider av demens. Hurvida det är applicerbart på din anhörig är ju dock svårt att veta.

Inte i 50-årsåldern?!

 

[monster1]

Uvi kan göra äldre personlighetsförändrade, åtminstone om de redan lider av demens. Hurvida det är applicerbart på din anhörig är ju dock svårt att veta.

Jag som är på mitt 48 år tänker ändå att jag inte räknas som riktigt så gammal att jag blir snurrig i skallen av en UVI . Om 30 år är jag nog där.

Men det låter som att TS anhöriga har någon form av psykisk ohälsa, kanske inte nödvändigtvis demens i första hand.

 

[LenaH]

Jag som är på mitt 48 år tänker ändå att jag inte räknas som riktigt så gammal att jag blir snurrig i skallen av en UVI . Om 30 år är jag nog där.

Men exakt!
Min 51-åriga kompis har just haft uvi, jag kanske ska kolla så julklappen jag fick verkligen var till mig?!?

 

[Trott]

Inte i 50-årsåldern?!

Du missade att läsa hela meningen? "åtminstone när de redan lider av demens."

Edit: yngsta vi har på mitt jobb (demensboende) är nyss fyllda 65... Vissa typer av demens utvecklas tidigare nu än förr i tiden.

 

[Bulldoozer]

Inte i 50-årsåldern?!

Fast jo, anhörig till mig 50 + fick jättekonstiga symtom av UVI bland annat en tilltagande förvirring. (inte dement heller)

 

[LenaH]

Du missade att läsa hela meningen? "åtminstone när de redan lider av demens."

Edit: yngsta vi har på mitt jobb (demensboende) är nyss fyllda 65... Vissa typer av demens utvecklas tidigare nu än förr i tiden.

Nej, jag missade inte det men att det finns någon i 65-årsåldern med demens på ditt jobb gör inte att någon som närmar sig 50 faller inom den riskgruppen.

 

[SpanskaLoppan]

Har en anhörig (närmare 50 år) som jag tycker har förändrats sista tiden. Mer lättirriterad och verkar inte bry sig alls om hen säger saker som sårar, har inget intresse för att vara speciellt aktiv och spenderar allt större vaken tid framför dataspel och mobil. Tar inga intiativ för att umgås med barn och familj utan det är bara dataspelet som gäller. Vägrar inse hur mycket tid som läggs på det och som då försummar familjen, utan lever snarare i förnekelse och blir irriterad eller sur när man påtalar det. Offerkoftan är på i alla situationer och det är alltid andra som "trycker ner och är dumma". Trots att de bara försöker få personen att inse fakta.
Nyligen kom hen med en ljuslykta som funnits i personens ägo i åratal och frågade vems den var, den hade hen aldrig sett. Personen ser den dagligen.

Personen kan börja ett samtal med " hon skulle..." eller " nu har dem..." utan att förklara vem eller vilka som menas. När man sedan frågar vad hen pratar om så blir hen irriterad över att "man är så aggressiv". Hen tar aldrig ansvar för sina egna handlingar och försöker alltid skylla på andra, samtidigt som hen tycks förvänta sig i det närmaste perfektion från sin omgivning. Det blir till slut väldigt påfrestande att umgås med personen, man får tassa på tå för att inte trycka på fel knappar.

Det här är en rätt träffande beskrivning av mig(36)perioden kring när jag brände ut mig.

Jag kände mig jagad, ifrågasatt och missförtådd jämt.
Ibland fördes ett resonemang till hälften tyst i huvudet innan den andra halvan kom ut verbalt. Men min hjärna tog inte in skillnaden. För mig var det oerhört jobbigt att folk inte bara FATTADE. Jag kände det som att jag skulle dö om jag behövde upprepa mig.
Jag isolerade mig, orkade inte styra upp kontakt. Om någon annan tog initiativ, planerade och genomförde kanske jag orkade dock. Men jag orkade inte svara på om torsdag passade eller om måndag var bäst.
Det kändes som att jag höll på att drunkna framför ögonen på familj, vänner och kollegor och alla bara tittade på.
Minnet var hemskt. Jag kände inte heller igen saker som jag borde ha kännt igen. Kläder t ex som varit favoriter i flera år trodde jag var nån annans.

Demens kan drabba tidigt, en del redan i 40 års åldern. Men jag tänker nog ändå först just depression/utmattning?

 

[Grazing]

Har en anhörig (närmare 50 år) som jag tycker har förändrats sista tiden. Mer lättirriterad och verkar inte bry sig alls om hen säger saker som sårar, har inget intresse för att vara speciellt aktiv och spenderar allt större vaken tid framför dataspel och mobil. Tar inga intiativ för att umgås med barn och familj utan det är bara dataspelet som gäller. Vägrar inse hur mycket tid som läggs på det och som då försummar familjen, utan lever snarare i förnekelse och blir irriterad eller sur när man påtalar det. Offerkoftan är på i alla situationer och det är alltid andra som "trycker ner och är dumma". Trots att de bara försöker få personen att inse fakta.
Nyligen kom hen med en ljuslykta som funnits i personens ägo i åratal och frågade vems den var, den hade hen aldrig sett. Personen ser den dagligen.

Personen kan börja ett samtal med " hon skulle..." eller " nu har dem..." utan att förklara vem eller vilka som menas. När man sedan frågar vad hen pratar om så blir hen irriterad över att "man är så aggressiv". Hen tar aldrig ansvar för sina egna handlingar och försöker alltid skylla på andra, samtidigt som hen tycks förvänta sig i det närmaste perfektion från sin omgivning. Det blir till slut väldigt påfrestande att umgås med personen, man får tassa på tå för att inte trycka på fel knappar.

Sådär är en anhörig till mig, där handlar det om lättare långvarigt drogberoende som börjat ta ut sin rätt. Men det kan ju bero på väldigt mycket det där.

 

[Seaside]

Depression eller stress/utmattning

Om det är en kvinna - skulle kunna vara klimakteriebesvär

 

[Mirre]

Hur får man personen att förstå att hen måste söka vård för det och inte kan lägga allt på sin omgivning? Personens partner får dra hela lasset med allt därhemma och lever i princip som ensamstående med en extra att ta hand om nu.

 

[Nepenthe]

Hur får man personen att förstå att hen måste söka vård för det och inte kan lägga allt på sin omgivning? Personens partner får dra hela lasset med allt därhemma och lever i princip som ensamstående med en extra att ta hand om nu.

Tyvärr måste den som får dra i allt sätta gränser.
Det går såklart att ta snacket men frågan är om personen är mottaglig? Eventuellt om den hade förstått hade den kanske inte satt sin partner i den sitsen hen är i nu?

 

[Nepenthe]

Min far är 67år och antagligen dement. Han berättar historier som inte är sanna, glömmer bort saker, ser saker som inte finns och är arg/utåtagerande mot min mor i perioder.
Han tror hon vänstrar med grannen t.ex och när min mor jobbade var hon "ute på krogen o knulla runt". Alltså helt bisarra saker.
Han har ringt polisen och anmält henne för att ta saker som är hans, hotat med att ringa polis om hon använder bilen mm.

Detta har pågått ca 2 år och deras förhållande har varit dåligt i minst 15 år.
Finns där som stöd åt mor men hon vill inte, när de kommer till kritan, göra några förändringar.
Och då kan en inte göra mer.

Bara att som barn lyssna på allt gnäll gör iaf mig trött.
Har tagit tag i o ringa om lägenhet till mor men inget är bra nog.

Han har en stroke i grunden 4(?) år sen, epelepsi, hjärtinfarkt mm

 

[Badger]

Hur får man personen att förstå att hen måste söka vård för det och inte kan lägga allt på sin omgivning? Personens partner får dra hela lasset med allt därhemma och lever i princip som ensamstående med en extra att ta hand om nu.

Kan man dra upp hälsokoll för att hen verkar stressad, kanske är i klimakteriet och skulle behöva hormoner, inte verkar må bra? Att få någon att gå med på att hen är lite stressad/på väg att bli utbränd eller liknande och behöver kolla upp det kanske är lättare?

 

[clementine]

Jag skulle som flera varit inne på först tänka på psykisk ohälsa och/eller stress. Det är mycket vanligt att detta kan ge kognitiva förändringar, tex glömska eller irritation.
Missbruk/riskbruk är också ngt som kan ge liknande symtom. Det kan också fungera som en verklighetsflykt (exempelvis såsom du beskriver med datorspel odyl.
Har personen problem med relationen/relationer kan det också leda till frustration där försvarsmekanismer som skuldbeläggning och ett undvikande beteende ingår. Det är inte heller omöjligt att klimakteriet med hormonella förändringar kan fungera som en katalysator för ovanstående.

 

[Migo]

Hur får man personen att förstå att hen måste söka vård för det och inte kan lägga allt på sin omgivning? Personens partner får dra hela lasset med allt därhemma och lever i princip som ensamstående med en extra att ta hand om nu.

Den anhörige som lever med henom kan få samtalsstöd hos komunens anhörigstödjare. Det kan hjälpa till att bidra till insikt om att det är ohållbart.

 

[Marita73]

Båda könen kommer ju in i ett slags klimakterie.
Jag kände mig dement och allmänt virrig innan jag fick rätt medicinering. Fick rejäla vredesutbrott med och isolerade mig då jag inte förstod vad som hände.