Sv: blod i avföringen?
Ingen hund idag, han hade diarré imorse men det var som tur ingen blodblandad.. så han är satt på canikur igen och nu hoppas vi på att han får komma hem imorgon!
men han var iaf pigg och glad, alltid nåt
Alla tummar och tassar hålles för honom! Han kommer säkert att överleva och må bra i många år till.
Min gamla labbe "Laban" fick plötsligt en natt vid ca 7 (tror jag) års ålder attacker av kräkningar (han kräkte en gång i halvtimmen i några timmar, vi lyckades inte häva det), och efter kontakt med vet så åkte vi in med honom och han blev inlagd på morgonen. Hans kräkningar stoppades, men vet sa att de kunde ju stoppa kräkningarna men så länge de inte visste varför han kräkte så var det ju möjligt att det skulle hända igen. Därför ville de öppna och kontrollera, vilket de också gjorde (de tog vävnadsprov i mage och tarm har jag för mig).
Kronisk mag- och tarminflammation (liknande Crohns sjukdom hos människor) blev diagnosen, och han blev satt på cortisontabletter och magsårsmedicin, i början i en rejält hög dos, magsårsmedicinen drog vi ner ganska snabbt men cortisondosen fick vi trappa ner successivt tills dess att han fick lindriga symptom igen (det började med HÖGA "gurglingar" från magen), och då visste vi vilken dos han behövde just då. Sjukdomen (precis som hos människor) kommer i skov, vilket innebar att efter en viss tid (kunde handla om månader eller år) så fick han värre symptom igen, och dosen fick då höjas. Oftast räckte det då att höja dosen för att symptomen skulle gå tillbaka (efter kontakt med vår vet naturligtvis), men ibland fick han bli inlagd igen.
Vi hade (via ett djursjukhus) en underbar vet som verkligen tog sig an min gamle Laban, han gav oss sina privata nummer och ville att vi skulle kontakta honom så fort det var något med Laban. En jätteviktig sak var också att han lovade oss att han skulle säga till när det var dags, det är alltid svårt att själv avgöra. Men Laban mådde bra, var pigg och glad i flera år och han hade inte ont. Även när vår veterinär slutade på djursjukhuset (han började jobba med mediciner tror jag), så ville han behålla Laban som patient, något vi verkligen uppskattade.
Men eftersom han gick på cortison var det lite speciellt med hans rastning, cortison binder vatten (mycket mycket vatten), och efter en viss tid (ett antal timmar efter tabletterna ätits) så släpper plötsligt allt vatten. I börjar innebar detta ett antal olyckor inomhus, eftersom det gick så snabbt att Laban inte ens hann reagera själv. Man kunde vara ute och rasta honom kl 1630, och kl 1650 så kissade han inne eftersom vattnet släppte just då. Detta var väldigt jobbigt i början (framförallt för Laban, han tyckte det var jättejobbigt), men när han hade lärt sig känna när det var på gång + att dosen sänkts lite så var det inga problem.
Efter några år, när Laban var ca 10,5 år, fick han ett skov där han även fick blodig diarré (helt svart
). Han lades in på djursjukhuset och vi insåg att detta nog var slutet. Han hade jättelåg halt av röda blodkroppar, och de övervägde att ge honom en transfusion, men han återhämtade sig otroligt snabbt och de behövde aldrig göra det. Jag hämtade hem honom på fredagen, men märkte att han inte mådde bra, och när han på söndagen fick blodig diarré igen så visste vi. Den 16 januari 2002 fick vår älskade gosse somna in (tårarna forsar när jag skriver detta, trots att det är många år sen nu.
)
I vilket fall som helst, även om det skulle vara något liknande din lilla vän har drabbats av, så kan han säkert leva ett bra liv i ett antal år till (möjligtvis med hjälp av medicin). Det jag skulle råda dig till är att försöka hitta en veterinär som du känner förtroende för, som kan råda dig när du är osäker).
Kram!
