- Svar: 2
- Visningar: 884
Ser min älskade sambo och livspartner tappa hoppet. Kan inte göra ett skit. Det är den värsta känslan, att vara helt maktlös. För det spelar liksom ingen roll vad jag säger eller gör, det blir bara tomma ord.
Ungefär två år efter det att vi träffats började han bli dålig. Kass mage, rasade i vikt, fick stora "bölder" på kroppen och extremt ont. Efter många turer hit och dit med sjukvården, ett antal inläggningar på Sahlgrenska osv. konstaterades att han har en IBD-sjukdom. Lite oklart än idag vad det verkligen är, men det lutar åt Crohns. Med rätt medicinering idag mår han ändå helt ok, men det har varit ett helvete på vägen. Felmedicineringar som gett hemska biverkningar och utvecklad panikångest pga avtändningar från kortison.
Han har under tiden lyckats jobba ungefär 50% på sitt nuvarande jobb, som han påbörjade ungefär samtidigt som han fick dom första sjukdomssymptomen. Skolan fick han hoppa av och därefter hade han ett uppehåll på ca 5 år innan han kunde börja plugga igen. Nu har han tagit sin kandidat och har läst strökurser på avancerad nivå medan han sökt andra jobb. Jobbsökandet har varit som att stånga sig blodig mot en betongvägg. Det är som att han gett upp fullständigt.
Han är 35 år. Har två kandidater inom två helt olika fält. Han har varit på en intervju, där han blev informerad om att han gått vidare i rekryteringsprocessen och nu skulle ta kontakt med hans referenser (vilket dom inte har gjort). Han kan inte stanna på sitt nuvarande jobb mycket längre. Dels så dränerar det honom på all livslust och han går ner sig mer och mer för varje år som går. Han får inget annat jobb, därför att dom så kallade "skitjobb" som han söker anses han vara överkvalificerad för och dom kvalificerade tjänster som finns att söka kräver relevant arbetslivserfarenhet. Det är moment 22.
Samtidigt, han är så jävla smart. Analytiskt lagd, socialt begåvad, rolig och en väldigt omtyckt person generellt. Men han börjar bli bitter och är depressivt lagd och jag vet helt ärligt inte vad jag ska göra längre. Hur jag ska peppa och motivera honom att kämpa vidare. Det känns så jävla mörkt och bottenlöst just nu.
Ungefär två år efter det att vi träffats började han bli dålig. Kass mage, rasade i vikt, fick stora "bölder" på kroppen och extremt ont. Efter många turer hit och dit med sjukvården, ett antal inläggningar på Sahlgrenska osv. konstaterades att han har en IBD-sjukdom. Lite oklart än idag vad det verkligen är, men det lutar åt Crohns. Med rätt medicinering idag mår han ändå helt ok, men det har varit ett helvete på vägen. Felmedicineringar som gett hemska biverkningar och utvecklad panikångest pga avtändningar från kortison.
Han har under tiden lyckats jobba ungefär 50% på sitt nuvarande jobb, som han påbörjade ungefär samtidigt som han fick dom första sjukdomssymptomen. Skolan fick han hoppa av och därefter hade han ett uppehåll på ca 5 år innan han kunde börja plugga igen. Nu har han tagit sin kandidat och har läst strökurser på avancerad nivå medan han sökt andra jobb. Jobbsökandet har varit som att stånga sig blodig mot en betongvägg. Det är som att han gett upp fullständigt.
Han är 35 år. Har två kandidater inom två helt olika fält. Han har varit på en intervju, där han blev informerad om att han gått vidare i rekryteringsprocessen och nu skulle ta kontakt med hans referenser (vilket dom inte har gjort). Han kan inte stanna på sitt nuvarande jobb mycket längre. Dels så dränerar det honom på all livslust och han går ner sig mer och mer för varje år som går. Han får inget annat jobb, därför att dom så kallade "skitjobb" som han söker anses han vara överkvalificerad för och dom kvalificerade tjänster som finns att söka kräver relevant arbetslivserfarenhet. Det är moment 22.
Samtidigt, han är så jävla smart. Analytiskt lagd, socialt begåvad, rolig och en väldigt omtyckt person generellt. Men han börjar bli bitter och är depressivt lagd och jag vet helt ärligt inte vad jag ska göra längre. Hur jag ska peppa och motivera honom att kämpa vidare. Det känns så jävla mörkt och bottenlöst just nu.
