Jag är socionom. Jag är rätt bra på att lämna jobbet på jobbet, men allt går inte att lämna. Jag jobbar främst med myndighetsutövning inom äldreomsorgen, men även en del inom socialpsykiatri. Det är också rätt vanligt som nyexaminerad socionom.
För att kunna trivas som socionom tror jag, likt många andra skrivit, att man måste ha förmåga att (i alla fall i viss mån) kunna släppa jobbet när man går hem. Om man inte gör det får man aldrig den återhämtning man behöver för att orka fortsätta. Jag har sett flera kollegor krascha för att de inte kunnat släppa jobbet när de går hem - dessvärre ingen ovanlighet inom verksamhetsområdet.
Jag älskar mitt jobb, även om det ibland är tuffa beslut, hotfulla människor och människor som lider svårt. Jag älskar mötena med de svårast palliativa patienterna där vi diskuterar döden och var personen vill dö - helt galet i många andras ögon, men en fullt naturlig del i min yrkesroll. Jag älskar de trixiga mötena med de dementa personerna som saknar insikt i sin situation. Det finns så mycket som är fantastiskt i mitt jobb som väger upp allt det som är tungt.
Det är dock en hel del dokumentation som socionom, oavsett vilken målgrupp man arbetar med. Det är något som många missar tror jag. Och de flesta jobben är inom myndighetsutövning (socialtjänsten oftast) som någon skrev.