Hej
Tog ju bort min förra tråd men problemet kvarstår. Tror inte en tråd är en universallösning men skulle behöva lite stöd ändå.
Gäller denna man jag träffade över nätet i November. Vi har setts några gånger under våren, haft det fantastiskt. I Maj började det fallera, han skulle jobba 7 dagar i veckan då det är då han har chansen att jobba extra inom sitt yrke. Vi kunde inte ses utan han var tvungen att göra detta men lugnade mig med att detta var fram till midsommar. Och att han kommer förbi med båten när han seglar förbi mig.
Jag inser ju att han drar sig undan mer och mer. Han sa i början av månaden att ”jag vill inte att du förväntar nåt mer än det vi redan har, men jag träffar dig gärna” (dvs ses ibland, det är 35 mil mellan oss). Okej sa jag och la fram vad jag önskade. Dvs att jag respekterade att han skulle göra det han ville. Men också ville försöka ses, han sa att han gärna träffades och vi skulle försöka att ses 1 gång i månaden framöver.
Han är en person som behöver mycket egentid, han är själv förvånad att han har så litet behov av mänsklig kontakt. Han har jobbat för mycket och är stressad av saker som inte blir klara. Han förklarar det att han går in i sin grotta då… inte kommunicerar med någon. Att han inte är gjord för nåt förhållande, han orkar inte med den kontakten man behöver ha då. Men som sagt han vill fortfarande ses. Att det där har jag accepterat. Även om det gör väldigt ont.
Vår kontakt är mer sporadisk än någonsin, då har vi haft daglig kontakt Nov-Maj. Jag förstår ju att sitta och kommunicera hela tiden inte riktigt hinns med osv men numera är det kanske 1-2 gånger i veckan. Men förr eller senare öppnar han, och försvinner mitt i en dialog.
Förra veckan var det tyst kanske 4 dagar, sen kom ett medelande ”ja, vi ses när jag kommer förbi. Jag kan anpassa efter hur du jobbar men då ses vi”… fick även ett i fredags att han går på semester nu på torsdag och ”då jävlar”. Sen dess har han inte öppnat mitt svar på det.
Men jag går fullständigt sönder. Jag är så rädd att han aldrig hör av sig igen. Att han kanske tar tillbaka detta. Det som talar emot att han bara skulle göra så är att han hela tiden velat ses, att han säger att han tycker väldigt mycket om mig, att han tycker om mig, vår kontakt, vara och umgås med mig…. Men det känns som han stängt av helt. Vilket jag ju vet att han gör i perioder. Samtidigt känns han inte som en person som aldrig skulle höra av sig igen.
Men jag går sönder av denna oro, och Kaj vet att det ligger hos mig. Jag har försökt få hjälp men det är bara KBT som gäller vilket jag och senaste psykolog var överens om att det är inte rätt för mig. Jag föesök via VC men där är också bara KBT de kan erbjuda.
Jag har en stark separationsångest, från barndom/uppväxt och är säkerligen en ”ambivalent anknuten”. Killen ifråga är en ”otrygg undvikande anknytning” viket han själv håller med om annars skulle jag inte skriva så. Jag vill knyta närmare, medan han blir skrämd av för mycket känslor och drar sig undan… för att senare dyka upp. Sedan är han logiskt, tänker inte med känslor utan enbart ”logik”, jag är lite tvärtom.
Men detta äter upp mig helt, jag får ingen hjälp. Jag har fastnat i att vänta och undra. Han är tydlig med att han inte kan/vill ha ett förhållande. Men samtidigt mån om att vi skall träffas och försöka ses för att jag betyder mycket.
Jag gör saker som jag brukar men hjärtat är liksom inte med och den oron äter verkligen upp mig. Jag inser ju att detta kan brytas genom att han hör av sig. Samtidigt är jag arg för att mitt liv ju inte kan stå och falla med det… men hela min kropps ”larmsystem” tjuter verkligen.
Vet inte vad jag ville men denna tråd, kanske bolla lite eller få lite tips. Bara inte känna mig så himla ensam.
Tog ju bort min förra tråd men problemet kvarstår. Tror inte en tråd är en universallösning men skulle behöva lite stöd ändå.
Gäller denna man jag träffade över nätet i November. Vi har setts några gånger under våren, haft det fantastiskt. I Maj började det fallera, han skulle jobba 7 dagar i veckan då det är då han har chansen att jobba extra inom sitt yrke. Vi kunde inte ses utan han var tvungen att göra detta men lugnade mig med att detta var fram till midsommar. Och att han kommer förbi med båten när han seglar förbi mig.
Jag inser ju att han drar sig undan mer och mer. Han sa i början av månaden att ”jag vill inte att du förväntar nåt mer än det vi redan har, men jag träffar dig gärna” (dvs ses ibland, det är 35 mil mellan oss). Okej sa jag och la fram vad jag önskade. Dvs att jag respekterade att han skulle göra det han ville. Men också ville försöka ses, han sa att han gärna träffades och vi skulle försöka att ses 1 gång i månaden framöver.
Han är en person som behöver mycket egentid, han är själv förvånad att han har så litet behov av mänsklig kontakt. Han har jobbat för mycket och är stressad av saker som inte blir klara. Han förklarar det att han går in i sin grotta då… inte kommunicerar med någon. Att han inte är gjord för nåt förhållande, han orkar inte med den kontakten man behöver ha då. Men som sagt han vill fortfarande ses. Att det där har jag accepterat. Även om det gör väldigt ont.
Vår kontakt är mer sporadisk än någonsin, då har vi haft daglig kontakt Nov-Maj. Jag förstår ju att sitta och kommunicera hela tiden inte riktigt hinns med osv men numera är det kanske 1-2 gånger i veckan. Men förr eller senare öppnar han, och försvinner mitt i en dialog.
Förra veckan var det tyst kanske 4 dagar, sen kom ett medelande ”ja, vi ses när jag kommer förbi. Jag kan anpassa efter hur du jobbar men då ses vi”… fick även ett i fredags att han går på semester nu på torsdag och ”då jävlar”. Sen dess har han inte öppnat mitt svar på det.
Men jag går fullständigt sönder. Jag är så rädd att han aldrig hör av sig igen. Att han kanske tar tillbaka detta. Det som talar emot att han bara skulle göra så är att han hela tiden velat ses, att han säger att han tycker väldigt mycket om mig, att han tycker om mig, vår kontakt, vara och umgås med mig…. Men det känns som han stängt av helt. Vilket jag ju vet att han gör i perioder. Samtidigt känns han inte som en person som aldrig skulle höra av sig igen.
Men jag går sönder av denna oro, och Kaj vet att det ligger hos mig. Jag har försökt få hjälp men det är bara KBT som gäller vilket jag och senaste psykolog var överens om att det är inte rätt för mig. Jag föesök via VC men där är också bara KBT de kan erbjuda.
Jag har en stark separationsångest, från barndom/uppväxt och är säkerligen en ”ambivalent anknuten”. Killen ifråga är en ”otrygg undvikande anknytning” viket han själv håller med om annars skulle jag inte skriva så. Jag vill knyta närmare, medan han blir skrämd av för mycket känslor och drar sig undan… för att senare dyka upp. Sedan är han logiskt, tänker inte med känslor utan enbart ”logik”, jag är lite tvärtom.
Men detta äter upp mig helt, jag får ingen hjälp. Jag har fastnat i att vänta och undra. Han är tydlig med att han inte kan/vill ha ett förhållande. Men samtidigt mån om att vi skall träffas och försöka ses för att jag betyder mycket.
Jag gör saker som jag brukar men hjärtat är liksom inte med och den oron äter verkligen upp mig. Jag inser ju att detta kan brytas genom att han hör av sig. Samtidigt är jag arg för att mitt liv ju inte kan stå och falla med det… men hela min kropps ”larmsystem” tjuter verkligen.
Vet inte vad jag ville men denna tråd, kanske bolla lite eller få lite tips. Bara inte känna mig så himla ensam.