Behöver lite stöd

Status
Stängd för vidare inlägg.

Unhappy

Trådstartare
Hej
Tog ju bort min förra tråd men problemet kvarstår. Tror inte en tråd är en universallösning men skulle behöva lite stöd ändå.

Gäller denna man jag träffade över nätet i November. Vi har setts några gånger under våren, haft det fantastiskt. I Maj började det fallera, han skulle jobba 7 dagar i veckan då det är då han har chansen att jobba extra inom sitt yrke. Vi kunde inte ses utan han var tvungen att göra detta men lugnade mig med att detta var fram till midsommar. Och att han kommer förbi med båten när han seglar förbi mig.

Jag inser ju att han drar sig undan mer och mer. Han sa i början av månaden att ”jag vill inte att du förväntar nåt mer än det vi redan har, men jag träffar dig gärna” (dvs ses ibland, det är 35 mil mellan oss). Okej sa jag och la fram vad jag önskade. Dvs att jag respekterade att han skulle göra det han ville. Men också ville försöka ses, han sa att han gärna träffades och vi skulle försöka att ses 1 gång i månaden framöver.

Han är en person som behöver mycket egentid, han är själv förvånad att han har så litet behov av mänsklig kontakt. Han har jobbat för mycket och är stressad av saker som inte blir klara. Han förklarar det att han går in i sin grotta då… inte kommunicerar med någon. Att han inte är gjord för nåt förhållande, han orkar inte med den kontakten man behöver ha då. Men som sagt han vill fortfarande ses. Att det där har jag accepterat. Även om det gör väldigt ont.

Vår kontakt är mer sporadisk än någonsin, då har vi haft daglig kontakt Nov-Maj. Jag förstår ju att sitta och kommunicera hela tiden inte riktigt hinns med osv men numera är det kanske 1-2 gånger i veckan. Men förr eller senare öppnar han, och försvinner mitt i en dialog.

Förra veckan var det tyst kanske 4 dagar, sen kom ett medelande ”ja, vi ses när jag kommer förbi. Jag kan anpassa efter hur du jobbar men då ses vi”… fick även ett i fredags att han går på semester nu på torsdag och ”då jävlar”. Sen dess har han inte öppnat mitt svar på det.

Men jag går fullständigt sönder. Jag är så rädd att han aldrig hör av sig igen. Att han kanske tar tillbaka detta. Det som talar emot att han bara skulle göra så är att han hela tiden velat ses, att han säger att han tycker väldigt mycket om mig, att han tycker om mig, vår kontakt, vara och umgås med mig…. Men det känns som han stängt av helt. Vilket jag ju vet att han gör i perioder. Samtidigt känns han inte som en person som aldrig skulle höra av sig igen.

Men jag går sönder av denna oro, och Kaj vet att det ligger hos mig. Jag har försökt få hjälp men det är bara KBT som gäller vilket jag och senaste psykolog var överens om att det är inte rätt för mig. Jag föesök via VC men där är också bara KBT de kan erbjuda.

Jag har en stark separationsångest, från barndom/uppväxt och är säkerligen en ”ambivalent anknuten”. Killen ifråga är en ”otrygg undvikande anknytning” viket han själv håller med om annars skulle jag inte skriva så. Jag vill knyta närmare, medan han blir skrämd av för mycket känslor och drar sig undan… för att senare dyka upp. Sedan är han logiskt, tänker inte med känslor utan enbart ”logik”, jag är lite tvärtom.

Men detta äter upp mig helt, jag får ingen hjälp. Jag har fastnat i att vänta och undra. Han är tydlig med att han inte kan/vill ha ett förhållande. Men samtidigt mån om att vi skall träffas och försöka ses för att jag betyder mycket.

Jag gör saker som jag brukar men hjärtat är liksom inte med och den oron äter verkligen upp mig. Jag inser ju att detta kan brytas genom att han hör av sig. Samtidigt är jag arg för att mitt liv ju inte kan stå och falla med det… men hela min kropps ”larmsystem” tjuter verkligen.

Vet inte vad jag ville men denna tråd, kanske bolla lite eller få lite tips. Bara inte känna mig så himla ensam.
 
Hej
Tog ju bort min förra tråd men problemet kvarstår. Tror inte en tråd är en universallösning men skulle behöva lite stöd ändå.

Gäller denna man jag träffade över nätet i November. Vi har setts några gånger under våren, haft det fantastiskt. I Maj började det fallera, han skulle jobba 7 dagar i veckan då det är då han har chansen att jobba extra inom sitt yrke. Vi kunde inte ses utan han var tvungen att göra detta men lugnade mig med att detta var fram till midsommar. Och att han kommer förbi med båten när han seglar förbi mig.

Jag inser ju att han drar sig undan mer och mer. Han sa i början av månaden att ”jag vill inte att du förväntar nåt mer än det vi redan har, men jag träffar dig gärna” (dvs ses ibland, det är 35 mil mellan oss). Okej sa jag och la fram vad jag önskade. Dvs att jag respekterade att han skulle göra det han ville. Men också ville försöka ses, han sa att han gärna träffades och vi skulle försöka att ses 1 gång i månaden framöver.

Han är en person som behöver mycket egentid, han är själv förvånad att han har så litet behov av mänsklig kontakt. Han har jobbat för mycket och är stressad av saker som inte blir klara. Han förklarar det att han går in i sin grotta då… inte kommunicerar med någon. Att han inte är gjord för nåt förhållande, han orkar inte med den kontakten man behöver ha då. Men som sagt han vill fortfarande ses. Att det där har jag accepterat. Även om det gör väldigt ont.

Vår kontakt är mer sporadisk än någonsin, då har vi haft daglig kontakt Nov-Maj. Jag förstår ju att sitta och kommunicera hela tiden inte riktigt hinns med osv men numera är det kanske 1-2 gånger i veckan. Men förr eller senare öppnar han, och försvinner mitt i en dialog.

Förra veckan var det tyst kanske 4 dagar, sen kom ett medelande ”ja, vi ses när jag kommer förbi. Jag kan anpassa efter hur du jobbar men då ses vi”… fick även ett i fredags att han går på semester nu på torsdag och ”då jävlar”. Sen dess har han inte öppnat mitt svar på det.

Men jag går fullständigt sönder. Jag är så rädd att han aldrig hör av sig igen. Att han kanske tar tillbaka detta. Det som talar emot att han bara skulle göra så är att han hela tiden velat ses, att han säger att han tycker väldigt mycket om mig, att han tycker om mig, vår kontakt, vara och umgås med mig…. Men det känns som han stängt av helt. Vilket jag ju vet att han gör i perioder. Samtidigt känns han inte som en person som aldrig skulle höra av sig igen.

Men jag går sönder av denna oro, och Kaj vet att det ligger hos mig. Jag har försökt få hjälp men det är bara KBT som gäller vilket jag och senaste psykolog var överens om att det är inte rätt för mig. Jag föesök via VC men där är också bara KBT de kan erbjuda.

Jag har en stark separationsångest, från barndom/uppväxt och är säkerligen en ”ambivalent anknuten”. Killen ifråga är en ”otrygg undvikande anknytning” viket han själv håller med om annars skulle jag inte skriva så. Jag vill knyta närmare, medan han blir skrämd av för mycket känslor och drar sig undan… för att senare dyka upp. Sedan är han logiskt, tänker inte med känslor utan enbart ”logik”, jag är lite tvärtom.

Men detta äter upp mig helt, jag får ingen hjälp. Jag har fastnat i att vänta och undra. Han är tydlig med att han inte kan/vill ha ett förhållande. Men samtidigt mån om att vi skall träffas och försöka ses för att jag betyder mycket.

Jag gör saker som jag brukar men hjärtat är liksom inte med och den oron äter verkligen upp mig. Jag inser ju att detta kan brytas genom att han hör av sig. Samtidigt är jag arg för att mitt liv ju inte kan stå och falla med det… men hela min kropps ”larmsystem” tjuter verkligen.

Vet inte vad jag ville men denna tråd, kanske bolla lite eller få lite tips. Bara inte känna mig så himla ensam.
Inte så mycket till hjälp med problemet, men tänkte på det gällande din förra tråd också. Om du vill vara anonym kanske du inte ska nämna honom vid namn...? :)
 
Jag misstänker att det inte är rådet du vill ha men jag tror du skulle må bäst av att avsluta. Antagligen inte direkt, uppbrott gör ont, men i det långa loppet. Den osäkerhet du känner tär på en och ni verkar inte kompatibla när det gäller kommunikation eller vad ni vill ha av en relation. Du kommer inte må bra av att anpassa bort dig själv bara för att kunna behålla honom i ditt liv.
 
Jag misstänker att det inte är rådet du vill ha men jag tror du skulle må bäst av att avsluta. Antagligen inte direkt, uppbrott gör ont, men i det långa loppet. Den osäkerhet du känner tär på en och ni verkar inte kompatibla när det gäller kommunikation eller vad ni vill ha av en relation. Du kommer inte må bra av att anpassa bort dig själv bara för att kunna behålla honom i ditt liv.
Jag vet ju det. Men hur avslutar man något som egentligen på riktigt inte är slut?

Ibland känns det som han vill, ibland kan han skriva ”förlåt för radiotystnaden, det blev så fast jag inte ville”… för att sedan försvinna ett tag.

Jag vet ju också att det rent förnuftsmässigt är det enda rätta. Men det är så svårt. Samtidigt inser jag ju också att detta påverkar hela min vardag, jag gör saker men inte med hjärtat och ångesten är konstant så det är knappt att jag orkar alls.
 
Jag tycker detta lilla stycke säger allt. Även när det blir på det sätt som du accepterar, så gör det väldigt ont. Låter det som en bra relation att leva i över tid? Då är ju bästa läge att det "gör väldigt ont" och oftast är det troligen sämre?
Du har så rätt. Jag har svårt att se hur jag skulle bli trygg med honom igen. Han kan/vill inte. Jag tror vi kom för nära och det skrämmer honom. Vi hade dygnet runtkontakt ett halvår… vi träffades och jag vet att det var känslor från hans håll också. Vilket skrämmer honom och får honom livrädd.

Det jag skulle vilja är att han faktiskt kommer som han sagt och vi får tillfälle att prata- ordentligt. Att bara bryta nu och säga ”tack och hej” är alldeles för stort för mig.

Jag vill vara förnuftig och tänka att under den tiden jag väntar på att han ev ska komma så får jag bygga upp mig själv så jag faktiskt klarar att ta ett aktivt beslut. Just nu styr han allt, medvetet eller omedvetet. Enda han varit tydlig med är att han tycker väldigt mycket om mig och att han vill ses. Men dessa försvinnanden…på obestämd tid liksom… jag går sönder av det.
 
Hej
Tog ju bort min förra tråd men problemet kvarstår. Tror inte en tråd är en universallösning men skulle behöva lite stöd ändå.

Gäller denna man jag träffade över nätet i November. Vi har setts några gånger under våren, haft det fantastiskt. I Maj började det fallera, han skulle jobba 7 dagar i veckan då det är då han har chansen att jobba extra inom sitt yrke. Vi kunde inte ses utan han var tvungen att göra detta men lugnade mig med att detta var fram till midsommar. Och att han kommer förbi med båten när han seglar förbi mig.

Jag inser ju att han drar sig undan mer och mer. Han sa i början av månaden att ”jag vill inte att du förväntar nåt mer än det vi redan har, men jag träffar dig gärna” (dvs ses ibland, det är 35 mil mellan oss). Okej sa jag och la fram vad jag önskade. Dvs att jag respekterade att han skulle göra det han ville. Men också ville försöka ses, han sa att han gärna träffades och vi skulle försöka att ses 1 gång i månaden framöver.

Han är en person som behöver mycket egentid, han är själv förvånad att han har så litet behov av mänsklig kontakt. Han har jobbat för mycket och är stressad av saker som inte blir klara. Han förklarar det att han går in i sin grotta då… inte kommunicerar med någon. Att han inte är gjord för nåt förhållande, han orkar inte med den kontakten man behöver ha då. Men som sagt han vill fortfarande ses. Att det där har jag accepterat. Även om det gör väldigt ont.

Vår kontakt är mer sporadisk än någonsin, då har vi haft daglig kontakt Nov-Maj. Jag förstår ju att sitta och kommunicera hela tiden inte riktigt hinns med osv men numera är det kanske 1-2 gånger i veckan. Men förr eller senare öppnar han, och försvinner mitt i en dialog.

Förra veckan var det tyst kanske 4 dagar, sen kom ett medelande ”ja, vi ses när jag kommer förbi. Jag kan anpassa efter hur du jobbar men då ses vi”… fick även ett i fredags att han går på semester nu på torsdag och ”då jävlar”. Sen dess har han inte öppnat mitt svar på det.

Men jag går fullständigt sönder. Jag är så rädd att han aldrig hör av sig igen. Att han kanske tar tillbaka detta. Det som talar emot att han bara skulle göra så är att han hela tiden velat ses, att han säger att han tycker väldigt mycket om mig, att han tycker om mig, vår kontakt, vara och umgås med mig…. Men det känns som han stängt av helt. Vilket jag ju vet att han gör i perioder. Samtidigt känns han inte som en person som aldrig skulle höra av sig igen.

Men jag går sönder av denna oro, och Kaj vet att det ligger hos mig. Jag har försökt få hjälp men det är bara KBT som gäller vilket jag och senaste psykolog var överens om att det är inte rätt för mig. Jag föesök via VC men där är också bara KBT de kan erbjuda.

Jag har en stark separationsångest, från barndom/uppväxt och är säkerligen en ”ambivalent anknuten”. Killen ifråga är en ”otrygg undvikande anknytning” viket han själv håller med om annars skulle jag inte skriva så. Jag vill knyta närmare, medan han blir skrämd av för mycket känslor och drar sig undan… för att senare dyka upp. Sedan är han logiskt, tänker inte med känslor utan enbart ”logik”, jag är lite tvärtom.

Men detta äter upp mig helt, jag får ingen hjälp. Jag har fastnat i att vänta och undra. Han är tydlig med att han inte kan/vill ha ett förhållande. Men samtidigt mån om att vi skall träffas och försöka ses för att jag betyder mycket.

Jag gör saker som jag brukar men hjärtat är liksom inte med och den oron äter verkligen upp mig. Jag inser ju att detta kan brytas genom att han hör av sig. Samtidigt är jag arg för att mitt liv ju inte kan stå och falla med det… men hela min kropps ”larmsystem” tjuter verkligen.

Vet inte vad jag ville men denna tråd, kanske bolla lite eller få lite tips. Bara inte känna mig så himla ensam.
Tänker du att du skulle få andra råd än du fick i din förra tråd?
Han kommer inte bli din drömprins även om han har semester. Det där kommer bara sluta med elände. Ni är inte kompatibla.
Det innebär inte att nån av er är dåliga personer bara att ni är en väldigt dålig match.
 
Tänker du att du skulle få andra råd än du fick i din förra tråd?
Han kommer inte bli din drömprins även om han har semester. Det där kommer bara sluta med elände. Ni är inte kompatibla.
Det innebär inte att nån av er är dåliga personer bara att ni är en väldigt dålig match.
Nej det tror jag inte.
Jag känner också att det inte längre finns en väg där det kan bli bra. Men jag tror det hjälpt mig att faktiskt sitta ner och prata genom saken.

Nej att han har semester spelar ju ingen roll, det var bara det att han skulle segla förbi och då ville ses. Ungefär det enda han stått fast vid under denna tid ”han vill gärna ses”. Men skräcken att han ångrat sig är total. Jag hanterar det liksom inte och jag inser också att jag på något sätt blivit medberoende av hans sätt att vara.
 
Enda han varit tydlig med är att han tycker väldigt mycket om mig och att han vill ses.
Nu ”fulciterar” jag lite, men han har också varit tydlig med att han inte vill ha ett förhållande.

Jag tror du skulle vinna i det långa loppet att avsluta nu. Jag tror inte att ett ”big talk” kommer bringa någon klarhet alls. Oavsett om han vill att det ska vara såhär eller inte så är han inte förmögen/benägen att göra någon förändring. Och för dig är det här alldeles uppenbart inte tillräckligt. Du skrev någonstans hur man avslutar något som inte är slut, men när man avslutar så blir det slut oavsett hur det var innan.
 
Hej
Tog ju bort min förra tråd men problemet kvarstår. Tror inte en tråd är en universallösning men skulle behöva lite stöd ändå.

Gäller denna man jag träffade över nätet i November. Vi har setts några gånger under våren, haft det fantastiskt. I Maj började det fallera, han skulle jobba 7 dagar i veckan då det är då han har chansen att jobba extra inom sitt yrke. Vi kunde inte ses utan han var tvungen att göra detta men lugnade mig med att detta var fram till midsommar. Och att han kommer förbi med båten när han seglar förbi mig.

Jag inser ju att han drar sig undan mer och mer. Han sa i början av månaden att ”jag vill inte att du förväntar nåt mer än det vi redan har, men jag träffar dig gärna” (dvs ses ibland, det är 35 mil mellan oss). Okej sa jag och la fram vad jag önskade. Dvs att jag respekterade att han skulle göra det han ville. Men också ville försöka ses, han sa att han gärna träffades och vi skulle försöka att ses 1 gång i månaden framöver.

Han är en person som behöver mycket egentid, han är själv förvånad att han har så litet behov av mänsklig kontakt. Han har jobbat för mycket och är stressad av saker som inte blir klara. Han förklarar det att han går in i sin grotta då… inte kommunicerar med någon. Att han inte är gjord för nåt förhållande, han orkar inte med den kontakten man behöver ha då. Men som sagt han vill fortfarande ses. Att det där har jag accepterat. Även om det gör väldigt ont.

Vår kontakt är mer sporadisk än någonsin, då har vi haft daglig kontakt Nov-Maj. Jag förstår ju att sitta och kommunicera hela tiden inte riktigt hinns med osv men numera är det kanske 1-2 gånger i veckan. Men förr eller senare öppnar han, och försvinner mitt i en dialog.

Förra veckan var det tyst kanske 4 dagar, sen kom ett medelande ”ja, vi ses när jag kommer förbi. Jag kan anpassa efter hur du jobbar men då ses vi”… fick även ett i fredags att han går på semester nu på torsdag och ”då jävlar”. Sen dess har han inte öppnat mitt svar på det.

Men jag går fullständigt sönder. Jag är så rädd att han aldrig hör av sig igen. Att han kanske tar tillbaka detta. Det som talar emot att han bara skulle göra så är att han hela tiden velat ses, att han säger att han tycker väldigt mycket om mig, att han tycker om mig, vår kontakt, vara och umgås med mig…. Men det känns som han stängt av helt. Vilket jag ju vet att han gör i perioder. Samtidigt känns han inte som en person som aldrig skulle höra av sig igen.

Men jag går sönder av denna oro, och Kaj vet att det ligger hos mig. Jag har försökt få hjälp men det är bara KBT som gäller vilket jag och senaste psykolog var överens om att det är inte rätt för mig. Jag föesök via VC men där är också bara KBT de kan erbjuda.

Jag har en stark separationsångest, från barndom/uppväxt och är säkerligen en ”ambivalent anknuten”. Killen ifråga är en ”otrygg undvikande anknytning” viket han själv håller med om annars skulle jag inte skriva så. Jag vill knyta närmare, medan han blir skrämd av för mycket känslor och drar sig undan… för att senare dyka upp. Sedan är han logiskt, tänker inte med känslor utan enbart ”logik”, jag är lite tvärtom.

Men detta äter upp mig helt, jag får ingen hjälp. Jag har fastnat i att vänta och undra. Han är tydlig med att han inte kan/vill ha ett förhållande. Men samtidigt mån om att vi skall träffas och försöka ses för att jag betyder mycket.

Jag gör saker som jag brukar men hjärtat är liksom inte med och den oron äter verkligen upp mig. Jag inser ju att detta kan brytas genom att han hör av sig. Samtidigt är jag arg för att mitt liv ju inte kan stå och falla med det… men hela min kropps ”larmsystem” tjuter verkligen.

Vet inte vad jag ville men denna tråd, kanske bolla lite eller få lite tips. Bara inte känna mig så himla ensam.
Det låter ju verkligen inte som ni är kompatibla. Och det låter som att du kommer må dåligt av den här relationen IOM att den inte riktigt ger dig vad du vill ha och behöver.
Det gör väldigt ont att bryta med någon man älskar. Men man kommer över det. Nu är du ju bara fast i ett utdraget limbo av ångest och oro.

Jag var tex sambo med en jättefin man jag verkligen älskade. Men vi ville leva våra liv på olika sätt. När jag ville göra slut, trots den starka kärleken, ville han ändra sig och leva som jag ville enligt mina drömmar, livsstil och livsmål jag upptäckt att jag ville efter vi levt ihop ett tag. Jag ser dock inte att det skullle funka att man ska tvinga sig till saker man egentligen inte vill för en relation. Jag tror att antingen blir den personen bitter eller så tar det iaf slut. Och jag vill inte begränsa någon av de skälen och gjorde iaf slut. Det var fruktansvärt jobbigt och tog tid att läka efter.
Det känns som att du kanske också mår bäst av att avsluta IOM att det inte är så du vill leva.
Jag ångrar inte en sekund att jag avslutade och kunde leva mitt liv som jag gör idag. Och jag tror det var lika bra för honom sen när han landat.
Det kommer göra ont. Men du kommer igenom det. Att dra ut på det och vänta på att han eventuellt dyker upp är ju egentligen bara att dra ut på lidandet.
Fattar att det är jobbigt dock! ❤️
 
Jag har lite samma som du TS, ambivalent/oorganiserad anknytning.

Skulle aldrig stått ut med en sån karl 😅. Det är ju total missmatch, som gjort för att trigga dina trauman hela dagen lång.

Det finns snälla, goa, inkännande karlar med liknande behov som du.

Slösa inte tid och energi på någon du inte är kompatibel med. Jag slösade 10 år på mitt ex och håller fortfarande på att återhämta mig. Och min sambo finns där varje sekund som jag behöver han.
 
Det låter ju verkligen inte som ni är kompatibla. Och det låter som att du kommer må dåligt av den här relationen IOM att den inte riktigt ger dig vad du vill ha och behöver.
Det gör väldigt ont att bryta med någon man älskar. Men man kommer över det. Nu är du ju bara fast i ett utdraget limbo av ångest och oro.

Jag var tex sambo med en jättefin man jag verkligen älskade. Men vi ville leva våra liv på olika sätt. När jag ville göra slut, trots den starka kärleken, ville han ändra sig och leva som jag ville enligt mina drömmar, livsstil och livsmål jag upptäckt att jag ville efter vi levt ihop ett tag. Jag ser dock inte att det skullle funka att man ska tvinga sig till saker man egentligen inte vill för en relation. Jag tror att antingen blir den personen bitter eller så tar det iaf slut. Och jag vill inte begränsa någon av de skälen och gjorde iaf slut. Det var fruktansvärt jobbigt och tog tid att läka efter.
Det känns som att du kanske också mår bäst av att avsluta IOM att det inte är så du vill leva.
Jag ångrar inte en sekund att jag avslutade och kunde leva mitt liv som jag gör idag. Och jag tror det var lika bra för honom sen när han landat.
Det kommer göra ont. Men du kommer igenom det. Att dra ut på det och vänta på att han eventuellt dyker upp är ju egentligen bara att dra ut på lidandet.
Fattar att det är jobbigt dock! ❤️
Jag har också gjort som dig, gjort slut med en sambo som jag tyckte mycket om, men som inte ville samma som mig (eller att jag inte ville samma som honom). Det var oerhört tufft men i längden så blir det ju i regel bättre även om man inte tror det där och då i stunden!
 
Man kan tänka att det bästa är att prata ut ordentligt och reda ut saker. Kanske har man en förhoppning om att det ska göra saker bra, att något ska ändras som möjliggör det man önskar mest av allt.
Dessvärre kan man många gånger bara bli ledsnare, mer krossad och förtvivlad för att man får höra sådant som man inte vill veta alls. Att den andra parten har uppfattat situationer helt annorlunda än vad man själv gjort. Det man får höra är kanske inte heller sant, den andra parten vill kanske inte vara helt ärlig eftersom man inte vill såra.

Därför tänker jag att det många gånger är bättre att slicka sina sår, acceptera och gå vidare eftersom det inte är säkert att man vill höra och veta allt den andra parten kommer att säga.
 
Nu ”fulciterar” jag lite, men han har också varit tydlig med att han inte vill ha ett förhållande.

Jag tror du skulle vinna i det långa loppet att avsluta nu. Jag tror inte att ett ”big talk” kommer bringa någon klarhet alls. Oavsett om han vill att det ska vara såhär eller inte så är han inte förmögen/benägen att göra någon förändring. Och för dig är det här alldeles uppenbart inte tillräckligt. Du skrev någonstans hur man avslutar något som inte är slut, men när man avslutar så blir det slut oavsett hur det var innan.
Så är det. Och med vårt avstånd så är att ses en gång i månaden det som skulle kunna funka oavsett känslor. Och det säger han att han vill prova.

Just nu har han inte öppnat meddelanden på 5 dagar, kan gör så ibland och dyker sen upp som gubben i lådan.
Så oavsett, jag behöver nog ”göra slut, för mig själv” liksom. Jag vill inte tjata eller bomba honom med medelanden tills han öppnar heller.
 
Det låter ju verkligen inte som ni är kompatibla. Och det låter som att du kommer må dåligt av den här relationen IOM att den inte riktigt ger dig vad du vill ha och behöver.
Det gör väldigt ont att bryta med någon man älskar. Men man kommer över det. Nu är du ju bara fast i ett utdraget limbo av ångest och oro.

Jag var tex sambo med en jättefin man jag verkligen älskade. Men vi ville leva våra liv på olika sätt. När jag ville göra slut, trots den starka kärleken, ville han ändra sig och leva som jag ville enligt mina drömmar, livsstil och livsmål jag upptäckt att jag ville efter vi levt ihop ett tag. Jag ser dock inte att det skullle funka att man ska tvinga sig till saker man egentligen inte vill för en relation. Jag tror att antingen blir den personen bitter eller så tar det iaf slut. Och jag vill inte begränsa någon av de skälen och gjorde iaf slut. Det var fruktansvärt jobbigt och tog tid att läka efter.
Det känns som att du kanske också mår bäst av att avsluta IOM att det inte är så du vill leva.
Jag ångrar inte en sekund att jag avslutade och kunde leva mitt liv som jag gör idag. Och jag tror det var lika bra för honom sen när han landat.
Det kommer göra ont. Men du kommer igenom det. Att dra ut på det och vänta på att han eventuellt dyker upp är ju egentligen bara att dra ut på lidandet.
Fattar att det är jobbigt dock! ❤️
Tack snälla

Och du har så rätt, nu är vi i ett läge där det är omöjligt att just nu ses mer än en gång i månaden då båda jobbar helger. Dock sa han vid senaste gången vi pratade om detta att han ville försöka det.

Men som otrygg undvikande (säger han själv) så blir det skrämmande när det blir för nära, han drar sig undan när det blir för bra. Han har ett enormt behov av frihet som han inte riktigt kan förklara (då inte friheten att ligga med andra, utan bara frihet). Han har svårt när det blir nära och undviker gärna såna relationer både vänskapliga och kärleksrelationer. Jag kan också se hur kontakten dalade efter sista helgen ihop där vi egentligen hade det som allra bäst. Han blev rädd, rädd att såra, rädd att bli instängd osv

Jag inser ju också att det där är hans problem. Och nåt han måste lösa men på något sätt har jag lyckats bli medberoende i allt. Anpassar mig, okej han vill vara ifred, okej skall jag formulera mig såhär istället? Osv

Det jag vill är ju att kunna släppa detta, visst jag vill gärna ses en gång i månaden men är rädd att han skall falla in i samma mönster igen. Jag kommer ju aldrig att bli trygg med honom. Jag är i behov av lite trygghet, han är i behov att ingen är trygg med honom- det begränsar frihet (på nåt vis). Jag lever ju i limbo nu.

Jag vill försöka göra slut i mitt eget huvud, för jag inser ju att han kommer att dyka upp förr eller senare. Med krav jag kommer att gå med på bara för att få ha honom kvar. Jag vill åtminstone vara såpass att jag kan ta ett eget beslut utan hänsyn till ”hans mående/backande”. Men jag vet inte hur jag når dit.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Kropp & Själ Trigger varning om psykisk ohälsa. Kort fattat historia, så har jag sen redan som barn mått dåligt till och från. Problem med skolgång...
Svar
18
· Visningar
1 014
Senast: Rosett
·
Relationer Jag skulle vilja bolla lite kring det här med initiativförmåga och känslan som jag har av att alltid vara den som tar initiativ och "tar...
2 3 4
Svar
76
· Visningar
6 753
Kropp & Själ Alltså nu har jobbiga saker hopat sig för att jag skjutit på dem. T.ex. har jag en konflikt med en nära vän. Istället för att ringa och...
2
Svar
21
· Visningar
1 160
Senast: Cattis_E
·
Relationer Träffade min nuvarande sambo för ca 4 år sedan och vi har ett barn tillsammans som nu är ca 2 år. Förhållandet är inte alls bra och de...
4 5 6
Svar
106
· Visningar
10 062
Senast: monster1
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp