Tidigare i somras skrev jag ett inlägg där jag undrade vad jag skulle göra med min ridning. Jag kände mig lite dyster inför höstterminen och missnöjd med situationen, eftersom jag inte hade fått byta ridskolegrupp. Dessutom hade jag fastnat lite i frustrationen över att ridskoleridning inte riktigt är vad jag vill ha och att jag inte hittar något bra alternativ.
Och vad händer då? Jo, för det första så fick jag frågan om jag vill dela en plats i den grupp jag ville rida i men inte fick någon egen plats i på ridskolan. Så jag kommer ändå att få rida kvar i gruppen varannan vecka ungefär. För det andra så verkar det som om förändringarna i min ordinarie grupp skulle kunna vara till det positiva. Och för det tredje blir jag kontaktad av en kompis som undrade om jag ville följa med ut och rida en turridning. Och vad har det med saken att göra? Jo, då började jag på skoj googla efter turridningsställen. Klickade mig runt mellan olika sajter och hittade lite länkar hit och dit, och hamnade tillslut på en hemsida där jag i ögonvrån snappade upp ”privatlektioner”... Läste vidare och blev intresserad. Stallet låg vid världens ände typ, men ändå på rätt sida om stan för min del. Det var ingen ridskola så det var inte med i förteckningen över ridskolor runt stan, och jag hade ingen direkt koll på vad det var för ställe. Men såklart blev jag nyfiken och bokade in mig på en privatlektion!
Så så kom det sig att jag åkte iväg på en privatlektion på ett nytt ställe.
Jag fick en häst som var större, längre och tyngre än något jag har suttit på på bra länge, och dessutom var han ganska ointresserad av mig och väldigt trött (läs seg). Men under det trötta stora tunga så kände jag att hästen var väldigt välutbildad, åtminstone en bra bit upp i Msv-klasserna, kanske mer. Först blev jag lite irriterad över att jag nu för tiden aldrig lyckas hitta någon pigg och känslig häst att få rida på. Jag är så enormt trött på att rida stora tunga sega halvblod, för jag har aldrig nånsin under alla mina ryttarår riktigt hittat det ”rätta knycket” med dom. Dom är inte min typ av häst, och jag känner mig bara dålig på ryggen av en sån. Jag längtar fortfarande väldigt mycket efter att nån mer gång i livet få sitta på en häst som är "min typ" och som jag tycker är riktigt rolig att rida på...
Så först var jag lite irriterad över det, sen vaknade dessutom prestationsjävulen i mig och jag fick nån bild av att jag måste försöka rida perfekt och vara duktig och imponera. Och när jag då fick kommentarer på min hand så blev jag nästan lite irriterad över det med. Plötsligt drabbades jag av insikten att just min hand tidigare har varit ett av mina flaggskepp och styrkor, och jag har inte velat acceptera att jag faktiskt helt har tappat bort känslan i handen. Det var det som var det viktigaste för mig i ridningen förut och det som jag var stoltast över – att jag hade en stilla och mjuk hand. Att jag inte har det längre är något jag skäms så mycket över att jag inte ens har kunnat jobba med det...
När den insikten slog mig så resignerade jag totalt. Jag kände mig dum, och tänkte att ja ja, jag får nog acceptera att jag rider sämre än jag tycker att jag borde. Nu är jag här just för att lära mig, och jag rider som jag rider – jag måste nog helt enkelt utgå från det och försöka att inte drunkna i skam, och bara lyssna till vad läraren vill och se om jag kan jobba med mina svagheter istället.
Och ridläraren var verkligen jättebra, hon imponerade på mig med ett väldigt smart upplägg och en riktigt bra syn för vad jag behövde jobba med. Istället för att säga ”dra inte upp skänkeln!”, så tog hon in mig på mitten och berättade och visade handgripligen hur jag skulle tänka med benen istället. Hon gav mig en uppgift att göra med benen som var lite överdriven, fast åt rätt håll för att motverka min svaghet, och jag fick rida runt och tänka på vad jag SKULLE göra med benen, istället för att tänka på vad jag INTE skulle göra med benen!
Vilken aha-upplevelse det blev!
Dessutom gav hon mig en uppgift vad jag skulle göra med handen, som motverkade det felaktiga beteendet jag har fått. Plötsligt kändes allt riktigt roligt! Jag fick utmaningar att tänka på, och kände att jag kunde ta till mig instruktionerna. Och i takt med att jag hittade lite mer rätt i min ridning, så kände jag en direkt respons i hästen. Han må ha varit seg och oengagerad och jag var tvungen att förstärka med spöet i stort sett hela tiden för att överhuvudtaget få honom att röra sig framåt, men när jag lyckades rätta till nånting i min ridning så fick jag en direkt respons i att hästen gjorde lite mer rätt. Snacka om läromästare! Och för säte och magmuskler fick jag ändå en riktigt grym respons – särskilt i avsaktningar/halter och i galoppfattningarna. Jag kunde i stort sett ”sitta till” honom in i en galoppfattning – trots att han hade så låg energi, det var häftigt!
Hela lektionen kändes så givande och inspirerande så jag blev verkligen jätteglad! Och fick jätteträningsvärk!...
Nu vill jag dit igen och rida fler privatlektioner!
Och vad händer då? Jo, för det första så fick jag frågan om jag vill dela en plats i den grupp jag ville rida i men inte fick någon egen plats i på ridskolan. Så jag kommer ändå att få rida kvar i gruppen varannan vecka ungefär. För det andra så verkar det som om förändringarna i min ordinarie grupp skulle kunna vara till det positiva. Och för det tredje blir jag kontaktad av en kompis som undrade om jag ville följa med ut och rida en turridning. Och vad har det med saken att göra? Jo, då började jag på skoj googla efter turridningsställen. Klickade mig runt mellan olika sajter och hittade lite länkar hit och dit, och hamnade tillslut på en hemsida där jag i ögonvrån snappade upp ”privatlektioner”... Läste vidare och blev intresserad. Stallet låg vid världens ände typ, men ändå på rätt sida om stan för min del. Det var ingen ridskola så det var inte med i förteckningen över ridskolor runt stan, och jag hade ingen direkt koll på vad det var för ställe. Men såklart blev jag nyfiken och bokade in mig på en privatlektion!
Så så kom det sig att jag åkte iväg på en privatlektion på ett nytt ställe.
Jag fick en häst som var större, längre och tyngre än något jag har suttit på på bra länge, och dessutom var han ganska ointresserad av mig och väldigt trött (läs seg). Men under det trötta stora tunga så kände jag att hästen var väldigt välutbildad, åtminstone en bra bit upp i Msv-klasserna, kanske mer. Först blev jag lite irriterad över att jag nu för tiden aldrig lyckas hitta någon pigg och känslig häst att få rida på. Jag är så enormt trött på att rida stora tunga sega halvblod, för jag har aldrig nånsin under alla mina ryttarår riktigt hittat det ”rätta knycket” med dom. Dom är inte min typ av häst, och jag känner mig bara dålig på ryggen av en sån. Jag längtar fortfarande väldigt mycket efter att nån mer gång i livet få sitta på en häst som är "min typ" och som jag tycker är riktigt rolig att rida på... Så först var jag lite irriterad över det, sen vaknade dessutom prestationsjävulen i mig och jag fick nån bild av att jag måste försöka rida perfekt och vara duktig och imponera. Och när jag då fick kommentarer på min hand så blev jag nästan lite irriterad över det med. Plötsligt drabbades jag av insikten att just min hand tidigare har varit ett av mina flaggskepp och styrkor, och jag har inte velat acceptera att jag faktiskt helt har tappat bort känslan i handen. Det var det som var det viktigaste för mig i ridningen förut och det som jag var stoltast över – att jag hade en stilla och mjuk hand. Att jag inte har det längre är något jag skäms så mycket över att jag inte ens har kunnat jobba med det...
När den insikten slog mig så resignerade jag totalt. Jag kände mig dum, och tänkte att ja ja, jag får nog acceptera att jag rider sämre än jag tycker att jag borde. Nu är jag här just för att lära mig, och jag rider som jag rider – jag måste nog helt enkelt utgå från det och försöka att inte drunkna i skam, och bara lyssna till vad läraren vill och se om jag kan jobba med mina svagheter istället.
Och ridläraren var verkligen jättebra, hon imponerade på mig med ett väldigt smart upplägg och en riktigt bra syn för vad jag behövde jobba med. Istället för att säga ”dra inte upp skänkeln!”, så tog hon in mig på mitten och berättade och visade handgripligen hur jag skulle tänka med benen istället. Hon gav mig en uppgift att göra med benen som var lite överdriven, fast åt rätt håll för att motverka min svaghet, och jag fick rida runt och tänka på vad jag SKULLE göra med benen, istället för att tänka på vad jag INTE skulle göra med benen!
Vilken aha-upplevelse det blev! Dessutom gav hon mig en uppgift vad jag skulle göra med handen, som motverkade det felaktiga beteendet jag har fått. Plötsligt kändes allt riktigt roligt! Jag fick utmaningar att tänka på, och kände att jag kunde ta till mig instruktionerna. Och i takt med att jag hittade lite mer rätt i min ridning, så kände jag en direkt respons i hästen. Han må ha varit seg och oengagerad och jag var tvungen att förstärka med spöet i stort sett hela tiden för att överhuvudtaget få honom att röra sig framåt, men när jag lyckades rätta till nånting i min ridning så fick jag en direkt respons i att hästen gjorde lite mer rätt. Snacka om läromästare! Och för säte och magmuskler fick jag ändå en riktigt grym respons – särskilt i avsaktningar/halter och i galoppfattningarna. Jag kunde i stort sett ”sitta till” honom in i en galoppfattning – trots att han hade så låg energi, det var häftigt!
Hela lektionen kändes så givande och inspirerande så jag blev verkligen jätteglad! Och fick jätteträningsvärk!...
Nu vill jag dit igen och rida fler privatlektioner!
