Bästa kattkompisar - avliva tillsammans eller ej?

[Alexandra_W]

Udda rubrik kanske. Men har två siameser, en hona och en hane, båda kastrerade. De har bott tillsammans i många år och är verkligen bästa kompisar. Sover alltid tillsammans, där den ena är är alltid den andra.

Honan är hopplös på att smita in i skrubbar osv och råka bli instängd. Hon har rätt kul därinne och säger inte pip - men hanen talar tydligt om att nåt är fel och går och skriker efter kompisen.

Nu har honan som är den äldre helt enkelt blivit gammal och trött. Hon är fullt frisk, men åldern har hunnit ikapp henne. Och det känns som att det är dags att låta henne få somna in. Innan hon behöver bli gammal och sjuk/må dåligt av det.

Men frågan är vad göra med kompisen som är flera år yngre (han är sju år i år). Han är pigg och glad, har njursvikt men helt symptomfri och stabil på dietfoder. Full fart på honom, aktiv osv. Så rent så finns ingen som helst anledning att ens fundera på avlivning.

Men det var det där med hur tighta kompisar de här. På senare tid har han iofs periodvis kunnat vara lite 'elak' på honan, typ bara för sakens skull bita henne för hon ska flytta på sig och HAN ligga just där och så. Men 99% av tiden är de som ler och långhalm, ligger alltid och sover ihop och helst PÅ varandra osv.

Jag har förr sedan länge sagt att när det är dags för den ena får den andra 'följa med'. Men jag hade ju trott det skulle dröja längre tills den dagen kom. Och nu vet jag verkligen varken ut eller in. Kanske känner nu den yngre av att den äldre börjar just bli gammal och därför han 'terrar' henne ibland och skulle klara sig fint som ensamkatt? Eller kanske blir han lika olycklig över att hon är borta som förut när hon så bara försvunnit en stund? Det är ju omöjligt att veta.

Sen är ju siameser otroligt sociala katter. Att skaffa en ny kompis till den yngre om han blir själv är dock inte ett alternativ då han klart och tydligt sedan många år deklarerat att han INTE tänker acceptera någon annan katt inte. Den enda han accepterat var den vanvårdade, utmärglade stackaren jag räddade från snöstormen för flera år sedan. Den accepterade alla katterna utan knot (hade tre katter då), antagligen för de insåg hur illa däran den var. Men någon ny kompis - oavsett ålder - kommer den yngre herrn som sagt inte acceptera - alls.

Någon som varit i samma sits, hur gjorde ni, hur tänkte ni osv?

Alla tankar, erfarenheter och inputs är välkomna!

 

[sommarminne]

Sv: Bästa kattkompisar - avliva tillsammans eller ej?

Jag hade två katter innan men den andra fick somna in förra veckan och mina två har aldrig varit några jättekompisar. Visst dom har väl lekt och "umgåts" men aldrig haft en så nära relation som dina katter. har bland annat aldrig sovit ihop eller putsat varandra. Jag va helt övertygad om att den kissen hemma som är i livet inte skulle bry sig något nämnvärt men oj vad fel jag hade. Hon är helt sjukt sällskapssjuk och går och småpiper och verkar nästan leta efter sin kompis mest hela tiden. Hon verkar helt enkelt känna sig hemskt ensam

hade ja läst ditt inlägg innan jag tog bort min hade jag sagt att du absolut inte skulle ta bort den andra men med facit i hand när jag ser min som inte ens va nära den andra så tveklöst ja! Att få somna tillsammans känns ju som ett ganska värdigt slut och frågan är ju om itne förlusten av kompisen blir väldigt tuff

 

[Skogstrollet]

Sv: Bästa kattkompisar - avliva tillsammans eller ej?

Antingen påverkas katten av att förlora sin kompis eller så gör den inte det, det går inte att förutsäga. Jag skulle i ditt fall ta bort honan men vänta med hanen en vecka eller två för att se hur han tar det. Det är möjligt att han går vidare med livet ändå.

 

[Alexandra_W]

Sv: Bästa kattkompisar - avliva tillsammans eller ej?

*KL*

Det här är typ det längsta ifrån varandra de sover/vilar/etc någonsin...

 

[MissFideli]

Sv: Bästa kattkompisar - avliva tillsammans eller ej?

Jag tänkte samma, men hade räknat med att dottern skulle överleva sin mor. Dottern var mer beroende av sin mamma än mamman av sin dotter. Så jag hade räknat med att de skulle gå samtidigt. Nu blev det inte så, dottern togs bort före mamman och mamman fick vara själv ett tag då hon inte heller tolererat andra katter. Hon visade dock tecken på att känna sig ensam och jag köpte en ny katt (samma ras, men kattunge) och fick hem den för 2 månader sen. Dom är inte direkt kompisar, men Yoga (mammakatt) släpper på sin gard då och då och då leker dom. Hon har dock tagit det MYCKET bättre än jag trodde. Jag hade avtalat med uppfödaren att den lilla skulle lämnas tillbaka om det inte funkade.

 

[Sassy]

Sv: Bästa kattkompisar - avliva tillsammans eller ej?

Hurpass har du försökt introducera nya katter?
Jag har ju haft en del riktigt territoriella katter, som ska göra mos av alla nykomlingar. Det har alltid gått bra att ta in nya katter med tålamod och välplanerad introduktion, efter ett par månader kan de inte vara utan varandra.

Min sjuåring är stolligare än någonsin, jag hade aldrig drömt om att ha henne ensam trots att hon är ett riktigt monster när det kommer till främmande katter. Hade det verkligen inte funnits något alternativ hade jag hellre tagit bort henne, men som sagt, även hon kan bilda familj med nya medlemmar om man ger henne en bra introduktion.

 

[MissFideli]

Sv: Bästa kattkompisar - avliva tillsammans eller ej?

Hur lång tid har det tagit som längst för dig i sådana lägen? Yoga och Lillan verkar ha stannat upp i sin relation så att säga. Eller Yoga har stannat upp.

 

[Alexandra_W]

Sv: Bästa kattkompisar - avliva tillsammans eller ej?

Inte direkt försökt introducera katter så. Men t ex då när jag tagit hem stackars katter i nöd. Så förutom den där utmärglade stackaren jag räddade från snöstormen som alla tre katterna omdelbart och villkorslöst accepterade (inkl bondkatten jag hade då som hade VÄLDIGT svårt acceptera även siameserna när de kom) har dock Y talat om att 'stick och brinn'. Han SLÅSS inte, det är han för feg för, men har psykkrig.

Han har ju äldre han blivit haft mer psykkrig med de andra katterna i byn med. Där är ju delvis en annan sak, där är ju en territoriell grej.

Jag tror att han KANSKE skulle acceptera en kattunge alt en väldigt snäll och timid 'äldre' katt som kunde 'se igenom' honom.

En komplikation är dock hunden. Jag har ju en riesen, som tycker lekar a la 'bära katt i munnen', 'trycka ner katt mot golvet med tassen och dra i nackskinnet', 'lek-slå med tassen på katt' osv är jättekul. Siameserna är så 'skadade' att de tycker det är lika roligt som hunden, och spinner glatt under tiden. När jag ryter ifrån till hunden och platsar honom i korgen så kommer siameserna glatt dit och i princip stoppar in huvudet i munnen på hunden

Men en stackars kattunge t ex skulle ju bli 'mentalskadad' av dylik 'hundkärlek' antar jag? (Och vågar inte lita på att hunden har vett nog inse att man ska vara försiktig med kattungar tex. Som Felicia 4 år så korrekt sa häromveckan om hunden: 'Viktor, han är snäll han men lite klumpig'. Spot on

Men kanske om det finns någon med en kattunge/-ar i bekantskapskretsen man kunde hälsa på med hunden och se hur han reagerar.. *funderar*

JAG vill ju för EGEN del ha kvar hanen så länge dte går. Men inte att han ska bli/vara olycklig av att bli ensam..

När jag hade T (bondkatten) och siameserna kom så T och Y (siameshanen) var INTE kontanta alls i början. De fräste bara de såg varandra och båda tyckte den andra kunde sticka och brinna nånstans. Där tog det ju just en del tid och introduktion och det som faktiskt gav 'genombrottet' var 'tvångsmys' med matte. Jag låg i soffan med en katt 'i varje arm' så att säga - då både katterna ju gillade matte. I början var det fräs, spänt och 'vill gå' men tillslut slappnade de av och kunde slappna av med matte trots den andra katten. Och så körde jag 'godismat' i varsin ände av köket som smögs närmare och närmare varandra. Jag var dessutom ful nog att flytta sovande katter till samma soffa t ex. Tog någon månad och sen sov även de ppå varandra och putsade varandra osv. De blev aldrig lika tighta som siameserna men siameser är ju siameser så att säga. Då fann dock inga 'klumpiga hundar' som komplicerade (hade hundar då med, men med mer kattvett so to speak...)

 

[Alexandra_W]

Sv: Bästa kattkompisar - avliva tillsammans eller ej?

Eget KL

Vi gör ett försök med herrn som ensam katt. Han fick dock följa med. Om han förstod vet jag inte, han är stel av skräck hos veterinären rent generellt.

Pratade lite med vet ang om hanen INTE accepterar/mår bra av att vara ensamkatt, och vet trodde då man hade störst chans få det att fungera med en kattunge om man ville försöka ge honom nytt sällskap..

 

[Sassy]

Sv: Bästa kattkompisar - avliva tillsammans eller ej?

Då tycker jag inte det är så konstigt att han är avig mot andra katter. Det är ju normalläge för en vuxen katt, att vara direkt fientlig mot andra än familjemedlemmar. Jag är rätt övertygad om att han skulle acceptera en kattunge efter ett tag.

Med Maja har det tagit 2-3 veckor med ungkatter och ett par månader med vuxna. (Sen beror det extremt mycket på hur man hanterar det, när de bodde hos mitt ex ett tag slutade de aldrig slåss, och så fort jag tog hem dem räckte det med att säga åt dem att lägga av...) Första veckan får hon inte ens träffa nykomlingen utan de bor åtskilda för att hinna få så lika lukt som möjligt innan jag släpper ihop dem. Av de katter jag haft och fött upp är ungen en tredjedel riktigt skeptiska mot främmande katter, och i mina ögon är de den andra delen som är onormal (Som mina avelshanar som alla tre är dumsnäll oavsett vad man släpar hem åt dem...)

Mina kattungar hade gillat en klumphund, men de är ju av samma "underhåll mig" mentalitet som siameser. Jag har haft gäster vars barn försökt lyfta dem i svansen och liknande i opassade ögonblick, och de reagerar med milt ogillande. Då hade de aldrig träffat barn tidigare heller.

 

[tomtemoran]

Sv: Bästa kattkompisar - avliva tillsammans eller ej?

Hade för några år sedan en honkatt tillsammans med min kille. De var också som ler o långhalm. En dag försvann hon o det märktes hur ledsen han var. Hon brukade sova i en kvarglömd papperspåse som han hela tiden i flera dagar stack in huvudet i o jamade... Han letade o letade. Tyvärr hittade vi henne påkörd. Jag upplevde nog sorgeperioden som ganska kort.
En ny liten kisse införskaffades som inte alls accepterades i början, men efter ett kort tag så var det okej. De är inte alls lika tajta men de kan tänka sig att iallafall vara i samma rum...

Jag hade valt att behålla den yngre katten o låta det gå en tid. Han har ju dig kvar iallafall...

 

[Skjøldur]

Sv: Bästa kattkompisar - avliva tillsammans eller ej?

Jag håller inte riktigt med om att honan behöver avlivas. Jag har själv en sjuttonårig, kastrerad honkatt. I så hände en olycka av något slag -var inte med så jag såg inte vad som hände, sedan haltade hon på höger bak ett bra tag. Vet röntgade men inget syntes på röntgen. Det läkte och efter två månader så slutade hon halta, men hon har inte fått lika kraftiga muskler igen och har bara hälften så mycket energi. Men hon njuter av livet ändå. Hon går in och ut som hon vill och då jag flyttade så klarade hon galant att hävda nya reviret mot en dominant grannkatt. Skulle hon få cancer så avlivas hon med en gång, samma om hon skulle få en så allvarlig skada att hon skulle behöva gipsas, opereras eller så för hon är ju trots allt en gammal kisse och jag vill inte att hon ska lida i onödan. Katter lider inte av att sova mycket! Jag har för mig att genomsnittsåldern för Siameser är hög -om din yngre katt är sju år och honan är några år äldre -är hon då 10-12 år? Det är ju ingen ålder!

 

[Alexandra_W]

Sv: Bästa kattkompisar - avliva tillsammans eller ej?

Honan var 12 år.

Och ingen ålder eller ej, så sedan i våras har åldern succesivt kommit 'krypandes'. Kollades upp i början av sommaren men helt frisk, dvs 'bara' åldern. Alla katter blir ju tyvärr inte 20, även om katter kan bli gamla (oavsett raskatt eller ej).

Då hon inte mådde dåligt etc så var det då ett självklart beslut att inte 'göra något' då. Självklart fick hon gå ner i pensionärstempo. DVs hon slog av på tempot men var fortfarande sig själv.

Senaste veckorna/månaden (är ju svårt säga exakt, det har ju kommit succesivt) har hon dock blivit markant tröttare. Hon har slutat gå ut, hon har slutat sitta och titta i fönstret etc. Utan hon har sovit, ätit och gått på lådan. Inte verkat må dåligt/ha ont/vara besvärad rent så och heller som sagt inget fel kunnat hittas. Men det var ett under omständigheterna (det är ju aldrig lätt att fatta det slutgiltiga beslutet) 'lätt' beslut att låta henne få somna nu. Med värdighet och så vidare i behåll och INNAN 'nästa steg', när hon skulle börja få krämpor/besvär av det.

Men det du beskriver med DIN katt är ju eoner från en katt som enbart sover, äter och går på lådan.

Min förra katt skadade sig ju, men efter (lång men ändock) konvalescens var hon tillbaka i matchen. Om än med något lägre tempo. Självklart hon skulle vara kvar. Lika självklart var det några år senare och artrosen som kommit efter skadan började besvära henne och gjortde att hon gick ut, kom hem och haltade och låg inne två dygn, sen ohalt och gick ut och så samma visa igen - samt dessutom tappade sitt eget revir mot de andra katterna ute och åkte på stryk ute - att låta henne få somna. (Hon ville INTE gå med på att leva ett bortskämd pensionärsliv inne, hon SKULLE ut, men det var så uppenbart att hon inte längre klarade av det och mådde dåligt av det. Hon var 7 år)

Så, åldern är för mig ingalunda relevant för om det är rätt eller fel avliva ett djur. Det är individens livskvalitet som styr. Och ang S så är jag faktiskt TACKSAM att hon fick ett 12 år långt, bra liv och sen fick somna tryggt och stilla när orken började ta slut men INNAN hon behövde må DÅLIGT av det.
Dvs, att inte behöva förkorta ett lidande, utan kunna ge den gåva vi faktiskt kan ge våra djur, att när åldern tar ut sin rätt och orken börjar tryta låta dem slippa lidandedelen.

 

[sillysinta]

Sv: Bästa kattkompisar - avliva tillsammans eller ej?

jag tycker du gjort rätt.

Vi tog våra senaste samtidigt. Men de var mor och dotter där dottern var väldigt speciell och det var inte ett alternativ för dottern att vara kvar ensam. De var båda över 16 dessutom.

 

[Eilífur]

Sv: Bästa kattkompisar - avliva tillsammans eller ej?

Beklagar er förlust!

Vi hade en siamesblandning (hane/kastrat) som alltid tyckte att flocken skulle ligga i en hög, vilket inbegrep även oss människor. Han var alltid där hans morbror och farfar var och sörjde dem verkligen när de blev gamla och vandrade vidare.

Innan morbrodern dog flyttade det (på eget bevåg) in en dräktig honkatt till oss som vår hane inte kunde tolerera, han var mycket provocerande och vaktade på hennes minsta steg för att tillrättavisa henne. Kattungarna tyckte han var så pestiga - han gjorde dem inte illa, men att spela boll med dem tyckte han var det enda man kunde ha dem till.

Honan hittade vi nytt hem till efter att alla ungarna flyttat, men pga sjukdom hos nya ägaren kom hon tillbaka till oss och kalla kriget fortsatte. Strax efter hennes återkomst vandrade morbrodern vidare och så var det bara de två kvar, dock lugnade hanen sig något, men bättre vänner än ovänner blev de aldrig och några månader senare blev vi tvungna att ta bort honan pga akut diabetes. Nu till vår stora förvåning, hanen (11 år) blev deprimerad och låg på samma plats dagarna i ända och slutade nästan att äta, vi som trodde att han skulle bli nöjd.

Nu var vi tvungna att ta ett beslut, kattunge eller äldre katt. Vi åkte till katthemmet och träffade en underbar liten hankattunge (lugn, mjuk till sättet, ca 15 veckor), men som tyvärr hunnit bli bokad och inga fler kattungar fanns för tillfället. Samtidigt fanns där en tanig honkatt (ca 1 år) som jag fastnade för och hon följde med oss hem. Vi var mycket oroliga när vi kom hem med henne, för hur hanen skulle reagera, men han blev glad över att hon flyttade in och de blev oskiljaktiga. Inte en enda gång bråkade han med henne.

Så om din siames kommer att acceptera en ny katt beror nog på hur den nya katten är. En mjuk hona som tycker om andra katter brukar accepteras av de flesta, men även en yngre prestigelös (om en katt nu kan vara det) hane skulle nog också fungera bra.

Vilket val ni än gör, låter honom vara ensam (han har ju hunden), eller skaffar en kompis, så Lycka till!

 

[Skjøldur]

Sv: Bästa kattkompisar - avliva tillsammans eller ej?

Citat Alexandra_W: Senaste veckorna/månaden (är ju svårt säga exakt, det har ju kommit succesivt) har hon dock blivit markant tröttare. Hon har slutat gå ut, hon har slutat sitta och titta i fönstret etc. Utan hon har sovit, ätit och gått på lådan. Inte verkat må dåligt/ha ont/vara besvärad rent så och heller som sagt inget fel kunnat hittas. Men det var ett under omständigheterna (det är ju aldrig lätt att fatta det slutgiltiga beslutet) 'lätt' beslut att låta henne få somna nu. Med värdighet och så vidare i behåll och INNAN 'nästa steg', när hon skulle börja få krämpor/besvär av det.

Svar: Jag visste inte att hon helt tappat intresset för omvärden. Verkar konstigt om hon är frisk... Kan ju kanske vara något som vet inte hittade. Ja, jag förstår dig om du avlivar henne! Min kisse får glukosamin. Hältan berodde inte på artros, men vet tyckte att bakhasorna verkade lite tjocka så hon får det för säkerhets skull. Kostar mig bara en hundring i månaden så det är inte så lika bra att gardera sig.

 

[Bellan12]

Sv: Bästa kattkompisar - avliva tillsammans eller ej?

Jag hade två katter innan men den andra fick somna in förra veckan och mina två har aldrig varit några jättekompisar. Visst dom har väl lekt och "umgåts" men aldrig haft en så nära relation som dina katter. har bland annat aldrig sovit ihop eller putsat varandra. Jag va helt övertygad om att den kissen hemma som är i livet inte skulle bry sig något nämnvärt men oj vad fel jag hade. Hon är helt sjukt sällskapssjuk och går och småpiper och verkar nästan leta efter sin kompis mest hela tiden. Hon verkar helt enkelt känna sig hemskt ensam

Så olika det kan vara, för våra gamla katter var det nämligen precis tvärtom De hade levt tillsammans i 16 år och var bra kompisar. Trots det tror jag inte att katten som blev själv efter att den andra gått bort saknade honom. Och inte bara det, jag tror till och med att han tyckte det var skönt att bli ensamkatt.

 

[Alexandra_W]

Sv: Bästa kattkompisar - avliva tillsammans eller ej?

Fast jag tycker inte dte är så konstigt. Alltså att en katt kan vara frisk men trött 'bara' för den är gammal. Nu hoppas man ju när det gäller just en katt det ska ta fler år än det gjorde. Men det är ju annars dels så man 'önskar' det ska få bli - och där djuren har en 'förmån' gentemot människor. Dvs att de får vara friska, och när de blir gamla slippa bli sjuka och/eller lida utan 'bara' levt färdigt sitt liv. Idealiskt är väl eg de stilla somna in i sömnen, men annars är ju där fördelen djur gentemot människa. Djuren kan man ge 'gåvan' att få somna lugnt och stilla när man ser att de är 'färdiga med livet'.

Ser inget konstigt i det, om man inte stirrar sig blind på ålder i siffror då och tycker att en katt 'borde' bli minst XX år, en hund 'borde' bli minst YY år och en häst minst ZZ år? Ser det lika lite konstigt att S visade att hon nu var g ammal och trött och färdig med ett 'bra liv' som att 33åriga ponnyn sa detsamma (för många år sedan). För jag tror hur gammal en individ blir innan den 'blir gammal' är högst individuellt (inom rimliga gränser givetvis) och beror på både gener och annat man inte sas vet innan.

 

[Skogstroll]

Sv: Bästa kattkompisar - avliva tillsammans eller ej?

Jag har ingen aning om hur just din katt mådde, men jag måste ändå bara poängtera att det är normalt för djur att bli gamla och trötta, precis som för människor. Jag har en katt på nio år som är ute mkt på sommaren, men så fort första minusgraderna kommer så är han ute max en timma om dagen, och går på toa, resten av tiden sover han och äter. Skulle aldrig avliva honom bara för detta..Jag tycker det har gått till överdrift att man ska avliva djur innan dom blir gamla och trötta, det hör till livscykeln, livskretsen, för ALLA varelser.