Barn och hund.....

[samtson]

Sv: Barn och hund.....

Vi hade haft vår hund i nästan tre år när dottern kom. Han har aldrig varit i första rummet utan har varit vår hund, varit med oss och funnits där utan överdriven uppmärksamhet. När dottern kom hade vi en liten slö period med hunden och försökte låta honom vara så mycket som möjligt. Ville han ligga på filten brevid bebben så okej, låg han för långt in i vardagsrummet (över den förbjudna gränsen) så var det okej. Han fick en tid att vänja sig med barnet och den nya "miljön" utan att vi var på honom utan hälsade honom välkommen i den nya gemenskapen.

Han har haft ett underbart tålamod med dottern, men går undan när han ledsnar och hon har lärt sig att går han iväg får man INTE följa efter. INTE störa hunden om han ligger och vilar osv. Han har blivit mer vaktig, skäller när det kommer folk, men har ALDRIG visat några agressiva tendenser (tack och lov!).

Nu har vi skaffat en hund till (en omplacering) vilket har varit super för oss. Denna hund är uppvuxen med barn sedan han var valp och har ett helt annat tålamod med dottern. Den gamla hunden ser inte dotterns som "sin" utan uppskattar snarare att få ha sina öron i fred. Samtidigt har hunden fått en kompis och har blivit ännu mer tillfreds med livet.

Nu har vi haft TUR - allt hade kunnat vara helt annorlunda, men allt har funkat kanon hela vägen för oss.

Jag tycker som flera andra att ni tar ett bra beslut för er hund. Agressivitet ska man inte blunda för.

 

[Raeman]

Sv: Barn och hund.....

Helt rätt beslut! Ingen hade mått bra av att en olycka skett! Och... Hunden hade troligtvis INTE mått bra av att byta ägare, särskilt inte i den åldern.
Jag har själv haft en enmansschäfer som jag fick när hon var 3. Hon tydde sig till mig direkt (hade det inte bra innan hon kom till mig) och när jag lämnade bort henne när jag jobbade mådde hon inte alls psykiskt bra. Hon var också av den uppfattningen att anfall var bästa försvar när något otäckt analkades (andra hundar... Hon var livrädd!) Dock hade jag aldrig sett henne vara aggressiv mot barn, de fick göra "vad de ville" med henne, hon verkade förstå att de var små och inte ville henne illa.
I alla fall så tog jag bort henne när hon var 5 av den anledningen att hon var en sån enmanshund att hon mådde dåligt så fort jag inte fanns i närheten. Skulle aldrig ha kunnat lämna över henne till någon annan ägare.

Eran hund kommer få det bra! *kram*

M.

 

[Raeman]

Sv: Barn och hund.....

Kan tillägga att jag hade inga egna barn så jag har inte någon sådan situation att jämföra med...

 

[prinsessfeminist]

Sv: Barn och hund.....

*lånar knapp*

Tänker på dig Jippo.

*kram* Det är tungt. Sköt om dig.

 

[mian1]

Sv: Barn och hund.....

Vad tråkigt, men trots allt ett riktigt beslut för alla parter.

Vi var rädda att behöva ta bort Ester redan innan bebisen föddes. Hon var fullkomligt galen, skendräktig och attackerade både Doris och katterna och morrade åt husse. Fick dock höra både här på hundforumet, av vetrinären och av en hundkunnig granne att tikar kan reagera så när matte är höggravid. Och mycket riktigt gick skendräktigheten över samma dag jag kom hem från BB.

Doris är inte speciellt intresserad och hon brukar vara lite avvaktande mot småbarn. Hon gillar deras bajsblöjor, men för övrigt är de nog mest jobbiga.
Ester är överlycklig och hon vaktar mot kattkräken och vill vara med hela tiden. Gråter bebisen så blir hon jätteorolig och det bästa hon vet är att få sitta med när jag ammar och ha sin nos på bebisen. Då suckar hon och när man sedan ska resa sig gnäller hunden och vill fortsätta att mysa.
Helt skulle jag aldrig lita på dem ändå, men det kan man ju aldrig. De kan ju skada barnet även utan mening.

Katterna är värre för de är övertygade om att vagn, säng och övriga bebistillbehör är tillägnade dem och att Astrid är en liten, mjuk värmedyna som man kan lägga sig på Då är det bra att ha en vaktande hund som extra hjälp att hålla de eländiga kräken på avstånd. För som alla vet är katterna djävulens sändebud. Det är därför de saboterar våra fina, kristna högtider genom att riva julgranen, tugga sönder halmbocken, förstöra påskris och sova uppe på jäsande lussebullar.

Astrid har fått i alla fall en god hundkompis och jag hoppas att det håller i sig även när hon blir större.

 

[_Marie_]

Sv: Barn och hund.....

Ja du, det gick inte så bra!
För att göra en lång och jobbig historia kort så placerade vi om den ena av våra hundar efter att verkligen ha försökt att få vår älskade vovve att acceptera den nya familjemedelmen.
Det gick med andra ord inte!

Redan när jag kom hem från BB så var hundarnas beteende otroligt olika - den ene glad och nyfiken, och den andra totalt likgiltig och var inte ens fram för att nosa.
Den yngre vovven avgudade vår dotter medan den andra inte ens kom fram om det var tal om mat...

Vi testade olika metoder utan att lyckas, och efter 10 månader tog vi beslutet att vår hund skulle vara lyckligare i en annan familj utan små barn.

Hon morrade, gläfste, visade sig vara överlägsen, och dom verkliga problemen började när vår tös började ta sig fram i gåstolen. Hon hade ett par hundögon spm följde henne överallt, och stressen var hör hos oss eftersom man var så rädd att nåt skulle hända.

Lycka till, och hoppas att det löser sig för er.

 

[Astra]

Sv: Barn och hund.....

Usch, jag är i en liknande situation. Min hund är 6 år och har alltid varit lite reserverad och inte speciellt kelig. Nu när vår bebis börjat krypa så försöker han titt som tätt ta sig fram till hunden och jag känner att jag vet inte vad som kan hända om han får tag i svansen eller liknande. Vovven har iofs. aldrig visat agg mot barn och det gör hon inte nu heller men ändå har jag tankarna åt det hållet. Hon går ju undan om hon tycker det blir för närgånget från bebbens sida och det är ju bra. Och givetvis får jag ju aldrig lämna dem ihop utan uppsikt. Jag känner verkligen med dig som har kommit fram till det beslutet för jag har ju själv funderingarna. Men till er andra som också har bebis och hund: Vad tycker ni är säkerhetsmarginal för hund+bebis? Jag har fått för mig att hunden ska tåla att bli klängd och ryckt i lite för att vara på den säkra sidan. Är hundar som går undan och inte så gärna vill vara med bebisen "säkra" familjehundar?
Det är mina funderingar och jag vill gärna bolla de med er andra.

 

[Jippo]

Sv: Barn och hund.....

Det låter snarlikt vår situation... Vår hund var aldrig särskilt intresserad av Hannah heller, och gick helst undan. Känslan i magen, att det inte är helt säkert, tror jag du ska lita på. Jag hade också tanken att det var bättre att hunden gick undan, men jag tror faktiskt inte det längre. Jag tror de hundarna har lägre toleransnivå gentemot barnen.
Min "säkerhetsnivå" när det gäller hund+barn, är ganska enkel; hunden får inte på minsta vis markera att den inte gillar situationen genom att morra, visa tänder el. dyl. Oavsett vad barnet gör. Jag skriver så, för det är enklast att förklara. Därmed INTE sagt att man inte ska uppfostra barnen till att de får göra vad som helst med hunden. Barnen ska absolut veta vad som är tillåtet med hunden och när, men det ska vara MIN sak som ledare att se till att hunden får vara ifred, INTE hundens. Den är för stor och det kan få såna katastrofala följder, så det skulle jag inte acceptera. Du får gå på din känsla helt enkelt. Det gjorde vi.

 

[Bubbla]

Sv: Barn och hund.....

Båda mina hundar går gärna undan om de kan. Men de tål också att bli klängda på, dragna i svans och öron och nos utan att de gör något.
Men jag tror inte det är så enkelt att sätta en generell gräns för när det fungerar med bebis - hund. Alla hundar menar inte lika mycket med sina signaler. Och en del ger tyvärr inga direkta signaler som man själv hinner tolka innan det stora hugget kommer.

Min fyraåriga tik har jag ju sett hur hon reagerar med större barn innan vi fick vår bebis, jag vet att hon både kan morra och visa tänder för att sedan gå därifrån när hon tycker att de är dryga. Hon är inte speciellt förtjust i barn alls, hon vill t ex inte gärna bli klappad av dem utan går hellre därifrån (hon har inte varit med om något traumatiskt, hon är bara sådan). Men hon har aldrig huggit mot någon i hela sitt liv, vare sig barn eller vuxna. Hon låter mycket och verkar jättetuff, men hon är helt medveten om sin position i flocken. Jag litar på henne till 99% (mer anser jag inte att man kan lita på någon hund) när det gäller henne och bebisen.
Vår andra hund, en 6årig kastrerad hane skaffade vi efter bebisen kommit, när hon var ett år ungefär, men han var helt van vid barn av alla storlekar. Han ligger kvar och står ut oftast när bebis kommer, han morrar aldrig. Går därifrån när han verkligen fått nog. Ändå litar jag mindre på honom, fast jag har ändå fullt förtroende för honom, hade jag inte det skulle jag inte ha kvar honom.