Anastacia
Trådstartare
Börjar tröttna på mig själv nu.
Alla andra har gjort det för längesedan tror jag.
Gubben har börjat på att kalla mig "grinkärring", med all rätt, och vi som aldrig kallar varandra för sådana saker annars.
Men jag vet snart inte vart jag ska ta vägen...
Väntar ju som sagt barn om ca 2 månder, och allt är bara skit känns det som.
Inte just att vi väntar barn, för det har jag inte ens fattat än tror jag.
Är orolig konstant för hur vårt första barn ska ta det hela, och jag blir irriterad på gubben för att han ännu mindre än jag verkar förstå att vi ska få ett till barn, i alla fall i min lilla värld känns det så.
Har ont av foglossning och har ibland såpass ont att jag verkligen känner att jag behöver hjälp med vissa saker, men får noll förståelse varken från mina föräldrar eller från min gubbe, känns det som.
Sexlusten är lika med noll och har så varit sedan i maj.. det känns otroligt trist, vill ju egentligen men har inte någon lust alls till det.
Gubben blir ju enormt frustrerad, förstår honom fullständigt, och blir på dåligt humör för att jag ALDRIG vill.
Somnar ofta före 21 varje kväll också för den delen, somnar jag inte, ja då har jag ont.
Jag hör mig själv gnälla dagarna i ända och är så jä-la trött på det.
Och dessutom, ännu värre, min älskade gubbe som jag älskar så mycket, har jag plötsligt fått "avsmak" för, vill hellst bara krama honom lätt, det räcker, närmare än så behöver han inte vara.
Det här är något som gör mig otroligt ledsen, vill verkligen inte känna så. Så sent som för en månad sedan kunde jag fortfarande känna mig småkär i honom.
Jag hoppas evinnerligt att allt det här beror på graviditeten, för just nu hatar jag verkligen den jag har blivit.
Har INGET tålamod med vårat barn heller. Minsta lilla och jag flippar ur totalt, inte alls varken bra eller rättvist. Lider med min lilla älskling när jag faktiskt, samtidigt som jag flippar ur, inser att det är MIG SJÄLV jag borde skrika och skälla på, inte på någon annan...
Hjälp.
Är det nån annan som känt såhär??
Känner en så stor frustration över nått, men jag kan helt enkelt inte sätta fingern på vad det skulle kunna vara ...
Alla andra har gjort det för längesedan tror jag.
Gubben har börjat på att kalla mig "grinkärring", med all rätt, och vi som aldrig kallar varandra för sådana saker annars.
Men jag vet snart inte vart jag ska ta vägen...
Väntar ju som sagt barn om ca 2 månder, och allt är bara skit känns det som.
Inte just att vi väntar barn, för det har jag inte ens fattat än tror jag.
Är orolig konstant för hur vårt första barn ska ta det hela, och jag blir irriterad på gubben för att han ännu mindre än jag verkar förstå att vi ska få ett till barn, i alla fall i min lilla värld känns det så.
Har ont av foglossning och har ibland såpass ont att jag verkligen känner att jag behöver hjälp med vissa saker, men får noll förståelse varken från mina föräldrar eller från min gubbe, känns det som.
Sexlusten är lika med noll och har så varit sedan i maj.. det känns otroligt trist, vill ju egentligen men har inte någon lust alls till det.
Gubben blir ju enormt frustrerad, förstår honom fullständigt, och blir på dåligt humör för att jag ALDRIG vill.
Somnar ofta före 21 varje kväll också för den delen, somnar jag inte, ja då har jag ont.
Jag hör mig själv gnälla dagarna i ända och är så jä-la trött på det.
Och dessutom, ännu värre, min älskade gubbe som jag älskar så mycket, har jag plötsligt fått "avsmak" för, vill hellst bara krama honom lätt, det räcker, närmare än så behöver han inte vara.
Det här är något som gör mig otroligt ledsen, vill verkligen inte känna så. Så sent som för en månad sedan kunde jag fortfarande känna mig småkär i honom.
Jag hoppas evinnerligt att allt det här beror på graviditeten, för just nu hatar jag verkligen den jag har blivit.
Har INGET tålamod med vårat barn heller. Minsta lilla och jag flippar ur totalt, inte alls varken bra eller rättvist.
Lider med min lilla älskling när jag faktiskt, samtidigt som jag flippar ur, inser att det är MIG SJÄLV jag borde skrika och skälla på, inte på någon annan...Hjälp.
Är det nån annan som känt såhär??
Känner en så stor frustration över nått, men jag kan helt enkelt inte sätta fingern på vad det skulle kunna vara
...
