- Svar: 3
- Visningar: 1 033
Känner att det nog skulle vara skönt att skriva av sig lite... Här verkar man ju (tyvärr) inte ensam om att må dåligt heller, så någon kanske förstår eller har någon sorts tips hur jag kan bryta det här...
Kort förhistoria. Både maken och jag är biologer. Båda har tidigare jobbat/forskat inom delvis samma ”ämne”, men jag avbröt mina doktorandstudier p g a nån sorts (odiagnosticerad) krasch-in-i-väggen-upplevelse och har inte ens såhär flera år senare lyckats komma tillbaka. Är sedan länge konstant mer eller mindre deprimerad. Maken har ett bra jobb på universitetet.
Det så kallade problemet då. Jag och maken har sedan länge (typ sedan vi blev ett par) pratat om hur fantastiskt kul det skulle vara att någon gång åka på en riktig klassisk expedition nån gång. Alltså till någon riktigt avlägsen, outforskad plats, bo riktigt primitivt ute i vildmarken och leta nya arter och inventera området inom ”våran” djurgrupp. Detta är ju inget man bara roddar ihop själv sådär utan det är ju ett riktigt stort projekt. Alltså har det stannat vid att vara en dröm. Tills nu. Maken blev tillfrågad om han ville delta i just en sådan expedition, finansierad av National Geographic, till östra delen av Angola nu i april, för att utforska källflödena till Okavango. Det är inte helt otippat att han blev tillfrågad eftersom han tidigare jobbat/forskat i Namibia och är relativt välkänd inom sitt område (även om det såklart finns andra ”höjdare” också...).
Han var först lite skeptiskt till att åka p g a att det krockar lite med andra jobbåtaganden, undervisning osv. Men det handlar bara om tre veckor så det hela var lösbart. Självklart hejade jag på honom att åka eftersom det verkligen är ett kanontillfälle att få göra något sådant. Men saken är den att jag mår sjukt dåligt av hela grejen och det blir värre ju närmare resan kommer.
1) Jag är riktigt riktigt riktigt avundsjuk. Det har ju varit en dröm för mig att göra något sådant sedan innan jag ens började plugga biologi. Jag kan inte känna mig det minsta glad att han får möjlighet att åka utan det är bara en stor klump i magen och ren och skär avundsjuka.
2) Det känns på något sätt som om han sviker mig genom att åka själv utan mig(?). Detta har ju ”alltid” varit VÅRAN dröm liksom. Inser ju att detta är skitlöjligt, men det är verkligen så det känns...
3) Jag känner mig elak och missunnsam som inte kan glädjas för hans skull. Jag blir genuint genomledsen när han verkar upprymd över att han ska åka eller när han berättar något relaterat till resan. Det är alltså så illa att jag börjar gråta. Skitlöjligt igen, jag vet, men jag kan verkligen inte hjälpa det. Maken har t o m frågat om han ska skippa resan, men det är självklart inte det jag vill. Det hade ju känts minst lika illa det... Han känner ju å sin sida att han inte riktigt vågar vara glad eller berätta saker eftersom jag blir så ledsen. Det gör ju bara att jag känner mig ännu mer rutten...
4) Jag känner mig mer värdelös än vanligt eftersom det blev så tydligt att jag misslyckats rätt kapitalt med många saker. (T ex doktorerandet och att ens ha ett normalt liv.)
5) Hjärnan nojjar över andra saker som har att göra med resan. Han kan skada sig/dö. Han kanske hittar någon annan. Efter resan kommer han att ha en hel massa nya spännande upplevelser i bagaget och jag har bara suttit hemma och varit bitter. Kommer vi att glida isär? (Jag verkligen älskar min make och jag är ganska säker på att han älskar mig minst lika mycket. Jag inser att allt det är mest troligt är hjärnspöken, men det gör det inte så mycket lättare att hantera.) Osv osv. De kommer ju knappast att ha internet där heller, så enda möjligheten till kontakt är satellittelefon. Jag kommer att vara ständigt orolig att nåt ska ha hänt.
Jag vet inte riktigt vad jag vill med det här. Skönt att få det ur sig bara, tror jag. Kanske ångrar jag mig också, men det tar vi då...
Kort förhistoria. Både maken och jag är biologer. Båda har tidigare jobbat/forskat inom delvis samma ”ämne”, men jag avbröt mina doktorandstudier p g a nån sorts (odiagnosticerad) krasch-in-i-väggen-upplevelse och har inte ens såhär flera år senare lyckats komma tillbaka. Är sedan länge konstant mer eller mindre deprimerad. Maken har ett bra jobb på universitetet.
Det så kallade problemet då. Jag och maken har sedan länge (typ sedan vi blev ett par) pratat om hur fantastiskt kul det skulle vara att någon gång åka på en riktig klassisk expedition nån gång. Alltså till någon riktigt avlägsen, outforskad plats, bo riktigt primitivt ute i vildmarken och leta nya arter och inventera området inom ”våran” djurgrupp. Detta är ju inget man bara roddar ihop själv sådär utan det är ju ett riktigt stort projekt. Alltså har det stannat vid att vara en dröm. Tills nu. Maken blev tillfrågad om han ville delta i just en sådan expedition, finansierad av National Geographic, till östra delen av Angola nu i april, för att utforska källflödena till Okavango. Det är inte helt otippat att han blev tillfrågad eftersom han tidigare jobbat/forskat i Namibia och är relativt välkänd inom sitt område (även om det såklart finns andra ”höjdare” också...).
Han var först lite skeptiskt till att åka p g a att det krockar lite med andra jobbåtaganden, undervisning osv. Men det handlar bara om tre veckor så det hela var lösbart. Självklart hejade jag på honom att åka eftersom det verkligen är ett kanontillfälle att få göra något sådant. Men saken är den att jag mår sjukt dåligt av hela grejen och det blir värre ju närmare resan kommer.
1) Jag är riktigt riktigt riktigt avundsjuk. Det har ju varit en dröm för mig att göra något sådant sedan innan jag ens började plugga biologi. Jag kan inte känna mig det minsta glad att han får möjlighet att åka utan det är bara en stor klump i magen och ren och skär avundsjuka.
2) Det känns på något sätt som om han sviker mig genom att åka själv utan mig(?). Detta har ju ”alltid” varit VÅRAN dröm liksom. Inser ju att detta är skitlöjligt, men det är verkligen så det känns...
3) Jag känner mig elak och missunnsam som inte kan glädjas för hans skull. Jag blir genuint genomledsen när han verkar upprymd över att han ska åka eller när han berättar något relaterat till resan. Det är alltså så illa att jag börjar gråta. Skitlöjligt igen, jag vet, men jag kan verkligen inte hjälpa det. Maken har t o m frågat om han ska skippa resan, men det är självklart inte det jag vill. Det hade ju känts minst lika illa det... Han känner ju å sin sida att han inte riktigt vågar vara glad eller berätta saker eftersom jag blir så ledsen. Det gör ju bara att jag känner mig ännu mer rutten...
4) Jag känner mig mer värdelös än vanligt eftersom det blev så tydligt att jag misslyckats rätt kapitalt med många saker. (T ex doktorerandet och att ens ha ett normalt liv.)
5) Hjärnan nojjar över andra saker som har att göra med resan. Han kan skada sig/dö. Han kanske hittar någon annan. Efter resan kommer han att ha en hel massa nya spännande upplevelser i bagaget och jag har bara suttit hemma och varit bitter. Kommer vi att glida isär? (Jag verkligen älskar min make och jag är ganska säker på att han älskar mig minst lika mycket. Jag inser att allt det är mest troligt är hjärnspöken, men det gör det inte så mycket lättare att hantera.) Osv osv. De kommer ju knappast att ha internet där heller, så enda möjligheten till kontakt är satellittelefon. Jag kommer att vara ständigt orolig att nåt ska ha hänt.
Jag vet inte riktigt vad jag vill med det här. Skönt att få det ur sig bara, tror jag. Kanske ångrar jag mig också, men det tar vi då...
