Avliva eller kämpa vidare?

Mimmi88

Trådstartare
Hej!

Jag skriver detta för att förhoppningsvis få andras synpunkter på vårat problem, men också för att problem ibland blir enklare när man skriver ner dem. Blir nog ett långt och lite rörigt inlägg...

Vi har en hund på 8,5 år som vi haft sedan han var valp. Han har aldrig kunnat lämnas ensam trots mycket ensamhetsträning. Vi har löst det genom att aldrig lämna honom ensam och alltid ha hundvakt/hunddagis när vi inte kunnat vara hemma. Nu har vi inte längre någon som kan vara hundvakt och jag är därför helt låst hemma i princip (vägrar att ge honom den ångesten det innebär att lämna honom). Han är också extremt jobbig på promenader när det blir hundmöten, då slänger han sig i kopplet och skäller. Detta blir extra jobbigt eftersom han är stor (40+kg). Det problemet uppkom när han var runt 1 år och vi har efter det tränat och tränat och gått kurser för att fixa det, men inget har hjälpt. Han skäller som en galning i bilen så fort han ser en hund, katt, ko eller häst, eller tror sig se det. Han är dessutom livrädd för fyrverkerier och ganska så rädd för åska. Vi började i december med medicinering (clomicalm) och med ensamhetsträningen verkar det fungera, han kan nu vara ensam i hela 15 minuter! Vid hundmöten är han lättare att bryta sen vi började medicineringen, men det är fortfarande skällande och slängandes i koppel även på rätt stora avstånd.

Det som gör det extra jobbigt är att vi för några månader sedan fick barn och jag är rädd för att han ska dra omkull mig och barnvagnen så att barnet skadar sig när han beter sig så i kopplet. Han har dragit omkull mig tidigare när jag inte varit beredd.

Han har ett visst resursförsvar, för det mesta mot andra hundar som kommer nära hans mat, men vid riktigt goda ben har han även visat tänderna mot människor. Jag är därför lite rädd för hur han kommer vara när vårat barn börjar krypa runt och ta allt. Det kanske går jättebra, och jag kommer ha stenkoll på dem, men jag kan inte låta bli att vara orolig för att jag ska missa en gång och att det då går illa.

Sedan lite drygt två år tillbaka har han även börjat bli halt. Vi har varit hos veterinär och sjukgymnast och följt träningsprogram samt gett smärtstillande, utan effekt. De vet inte riktigt vad det beror på, men gissar på meniskskada som inte går att åtgärda. Hältan blir ibland värre och ibland bättre. Hältan är alltid som värst efter vila, men efter ett tag av aktivitet är den knappt märkbar. Den är värre några timmar efter en långpromenad.

De senaste dagarna har han inte velat äta av sin mat om vi inte tillsätter något extra gott (typ grädde), om detta är pga smärta eller om han bara tröttnat på just den maten vet jag inte.

Vid senaste veterinärbesöket (i höstas) sa veterinären att vi bör börja tänka på om avlivning kan vara aktuellt, omplacering trodde han inte på.
Jag älskar verkligen den här hunden något enormt och vill skydda honom från allt ont i världen. Han är så social och är så glad när han får träffa folk. Han älskar att bli kelad med. Just nu ligger han och sover så lugnt och gott nedanför sängen och jag mår så dåligt över att ens tänka på avlivning. Känner mig som den sämsta personen som ens kan tänka på att låta en så kär familjemedlem somna in. Han litar ju fullt ut på oss, om han bara visste vad jag ligger och tänker. Jag bara gråter och gråter. Ibland känns allt hopplöst och ibland känns det som att allt kommer lösa sig, om jag bara tränar mer, om han bara kan vara ensam i någon timma och inte slänger sig i kopplet. Men han har ju aldrig klarat det innan så varför nu?

Är det någon som har erfarenhet av någon liknande situation/hund? Finns det hopp om att det kan gå att lösa? Innebär hälta per automatik att han har ont? Eller ska jag ge upp och ringa till veterinären och boka en tid?
 
Hej!

Jag skriver detta för att förhoppningsvis få andras synpunkter på vårat problem, men också för att problem ibland blir enklare när man skriver ner dem. Blir nog ett långt och lite rörigt inlägg...

Vi har en hund på 8,5 år som vi haft sedan han var valp. Han har aldrig kunnat lämnas ensam trots mycket ensamhetsträning. Vi har löst det genom att aldrig lämna honom ensam och alltid ha hundvakt/hunddagis när vi inte kunnat vara hemma. Nu har vi inte längre någon som kan vara hundvakt och jag är därför helt låst hemma i princip (vägrar att ge honom den ångesten det innebär att lämna honom). Han är också extremt jobbig på promenader när det blir hundmöten, då slänger han sig i kopplet och skäller. Detta blir extra jobbigt eftersom han är stor (40+kg). Det problemet uppkom när han var runt 1 år och vi har efter det tränat och tränat och gått kurser för att fixa det, men inget har hjälpt. Han skäller som en galning i bilen så fort han ser en hund, katt, ko eller häst, eller tror sig se det. Han är dessutom livrädd för fyrverkerier och ganska så rädd för åska. Vi började i december med medicinering (clomicalm) och med ensamhetsträningen verkar det fungera, han kan nu vara ensam i hela 15 minuter! Vid hundmöten är han lättare att bryta sen vi började medicineringen, men det är fortfarande skällande och slängandes i koppel även på rätt stora avstånd.

Det som gör det extra jobbigt är att vi för några månader sedan fick barn och jag är rädd för att han ska dra omkull mig och barnvagnen så att barnet skadar sig när han beter sig så i kopplet. Han har dragit omkull mig tidigare när jag inte varit beredd.

Han har ett visst resursförsvar, för det mesta mot andra hundar som kommer nära hans mat, men vid riktigt goda ben har han även visat tänderna mot människor. Jag är därför lite rädd för hur han kommer vara när vårat barn börjar krypa runt och ta allt. Det kanske går jättebra, och jag kommer ha stenkoll på dem, men jag kan inte låta bli att vara orolig för att jag ska missa en gång och att det då går illa.

Sedan lite drygt två år tillbaka har han även börjat bli halt. Vi har varit hos veterinär och sjukgymnast och följt träningsprogram samt gett smärtstillande, utan effekt. De vet inte riktigt vad det beror på, men gissar på meniskskada som inte går att åtgärda. Hältan blir ibland värre och ibland bättre. Hältan är alltid som värst efter vila, men efter ett tag av aktivitet är den knappt märkbar. Den är värre några timmar efter en långpromenad.

De senaste dagarna har han inte velat äta av sin mat om vi inte tillsätter något extra gott (typ grädde), om detta är pga smärta eller om han bara tröttnat på just den maten vet jag inte.

Vid senaste veterinärbesöket (i höstas) sa veterinären att vi bör börja tänka på om avlivning kan vara aktuellt, omplacering trodde han inte på.
Jag älskar verkligen den här hunden något enormt och vill skydda honom från allt ont i världen. Han är så social och är så glad när han får träffa folk. Han älskar att bli kelad med. Just nu ligger han och sover så lugnt och gott nedanför sängen och jag mår så dåligt över att ens tänka på avlivning. Känner mig som den sämsta personen som ens kan tänka på att låta en så kär familjemedlem somna in. Han litar ju fullt ut på oss, om han bara visste vad jag ligger och tänker. Jag bara gråter och gråter. Ibland känns allt hopplöst och ibland känns det som att allt kommer lösa sig, om jag bara tränar mer, om han bara kan vara ensam i någon timma och inte slänger sig i kopplet. Men han har ju aldrig klarat det innan så varför nu?

Är det någon som har erfarenhet av någon liknande situation/hund? Finns det hopp om att det kan gå att lösa? Innebär hälta per automatik att han har ont? Eller ska jag ge upp och ringa till veterinären och boka en tid?

Om en veterinär lyfter frågan att det nog är dags att avliva brukar det stämma. Om de själva lyfter frågan är det sällan enligt min uppfattning egentligen en fråga OM det vore läge, utan mer en övertalningstaktik där man hoppas det ska landa i avlivning inom kort.

En halt hund med ångestproblematik, resursförsvar som drar omkull folk och man ska föra in ett barn i ekvationen.. Jag hade för hundens skull förmodligen avlivat den.
Att hunden är social, gullig etc betyder inte att den mår bra. Jag ser det inte som ett svek att avliva. Jag ser det som bland det finaste man kan ge dem, om de inte mår bra.

Beklagar läget du är i med din vän dock! Det är fruktansvärt tufft!
 
Hej!

Jag skriver detta för att förhoppningsvis få andras synpunkter på vårat problem, men också för att problem ibland blir enklare när man skriver ner dem. Blir nog ett långt och lite rörigt inlägg...

Vi har en hund på 8,5 år som vi haft sedan han var valp. Han har aldrig kunnat lämnas ensam trots mycket ensamhetsträning. Vi har löst det genom att aldrig lämna honom ensam och alltid ha hundvakt/hunddagis när vi inte kunnat vara hemma. Nu har vi inte längre någon som kan vara hundvakt och jag är därför helt låst hemma i princip (vägrar att ge honom den ångesten det innebär att lämna honom). Han är också extremt jobbig på promenader när det blir hundmöten, då slänger han sig i kopplet och skäller. Detta blir extra jobbigt eftersom han är stor (40+kg). Det problemet uppkom när han var runt 1 år och vi har efter det tränat och tränat och gått kurser för att fixa det, men inget har hjälpt. Han skäller som en galning i bilen så fort han ser en hund, katt, ko eller häst, eller tror sig se det. Han är dessutom livrädd för fyrverkerier och ganska så rädd för åska. Vi började i december med medicinering (clomicalm) och med ensamhetsträningen verkar det fungera, han kan nu vara ensam i hela 15 minuter! Vid hundmöten är han lättare att bryta sen vi började medicineringen, men det är fortfarande skällande och slängandes i koppel även på rätt stora avstånd.

Det som gör det extra jobbigt är att vi för några månader sedan fick barn och jag är rädd för att han ska dra omkull mig och barnvagnen så att barnet skadar sig när han beter sig så i kopplet. Han har dragit omkull mig tidigare när jag inte varit beredd.

Han har ett visst resursförsvar, för det mesta mot andra hundar som kommer nära hans mat, men vid riktigt goda ben har han även visat tänderna mot människor. Jag är därför lite rädd för hur han kommer vara när vårat barn börjar krypa runt och ta allt. Det kanske går jättebra, och jag kommer ha stenkoll på dem, men jag kan inte låta bli att vara orolig för att jag ska missa en gång och att det då går illa.

Sedan lite drygt två år tillbaka har han även börjat bli halt. Vi har varit hos veterinär och sjukgymnast och följt träningsprogram samt gett smärtstillande, utan effekt. De vet inte riktigt vad det beror på, men gissar på meniskskada som inte går att åtgärda. Hältan blir ibland värre och ibland bättre. Hältan är alltid som värst efter vila, men efter ett tag av aktivitet är den knappt märkbar. Den är värre några timmar efter en långpromenad.

De senaste dagarna har han inte velat äta av sin mat om vi inte tillsätter något extra gott (typ grädde), om detta är pga smärta eller om han bara tröttnat på just den maten vet jag inte.

Vid senaste veterinärbesöket (i höstas) sa veterinären att vi bör börja tänka på om avlivning kan vara aktuellt, omplacering trodde han inte på.
Jag älskar verkligen den här hunden något enormt och vill skydda honom från allt ont i världen. Han är så social och är så glad när han får träffa folk. Han älskar att bli kelad med. Just nu ligger han och sover så lugnt och gott nedanför sängen och jag mår så dåligt över att ens tänka på avlivning. Känner mig som den sämsta personen som ens kan tänka på att låta en så kär familjemedlem somna in. Han litar ju fullt ut på oss, om han bara visste vad jag ligger och tänker. Jag bara gråter och gråter. Ibland känns allt hopplöst och ibland känns det som att allt kommer lösa sig, om jag bara tränar mer, om han bara kan vara ensam i någon timma och inte slänger sig i kopplet. Men han har ju aldrig klarat det innan så varför nu?

Är det någon som har erfarenhet av någon liknande situation/hund? Finns det hopp om att det kan gå att lösa? Innebär hälta per automatik att han har ont? Eller ska jag ge upp och ringa till veterinären och boka en tid?

Jag tycker han ska få somna in. Det är inte att ge upp, utan för hans bästa. Han mår inte bra.
 
Hej!

Jag skriver detta för att förhoppningsvis få andras synpunkter på vårat problem, men också för att problem ibland blir enklare när man skriver ner dem. Blir nog ett långt och lite rörigt inlägg...

Vi har en hund på 8,5 år som vi haft sedan han var valp. Han har aldrig kunnat lämnas ensam trots mycket ensamhetsträning. Vi har löst det genom att aldrig lämna honom ensam och alltid ha hundvakt/hunddagis när vi inte kunnat vara hemma. Nu har vi inte längre någon som kan vara hundvakt och jag är därför helt låst hemma i princip (vägrar att ge honom den ångesten det innebär att lämna honom). Han är också extremt jobbig på promenader när det blir hundmöten, då slänger han sig i kopplet och skäller. Detta blir extra jobbigt eftersom han är stor (40+kg). Det problemet uppkom när han var runt 1 år och vi har efter det tränat och tränat och gått kurser för att fixa det, men inget har hjälpt. Han skäller som en galning i bilen så fort han ser en hund, katt, ko eller häst, eller tror sig se det. Han är dessutom livrädd för fyrverkerier och ganska så rädd för åska. Vi började i december med medicinering (clomicalm) och med ensamhetsträningen verkar det fungera, han kan nu vara ensam i hela 15 minuter! Vid hundmöten är han lättare att bryta sen vi började medicineringen, men det är fortfarande skällande och slängandes i koppel även på rätt stora avstånd.

Det som gör det extra jobbigt är att vi för några månader sedan fick barn och jag är rädd för att han ska dra omkull mig och barnvagnen så att barnet skadar sig när han beter sig så i kopplet. Han har dragit omkull mig tidigare när jag inte varit beredd.

Han har ett visst resursförsvar, för det mesta mot andra hundar som kommer nära hans mat, men vid riktigt goda ben har han även visat tänderna mot människor. Jag är därför lite rädd för hur han kommer vara när vårat barn börjar krypa runt och ta allt. Det kanske går jättebra, och jag kommer ha stenkoll på dem, men jag kan inte låta bli att vara orolig för att jag ska missa en gång och att det då går illa.

Sedan lite drygt två år tillbaka har han även börjat bli halt. Vi har varit hos veterinär och sjukgymnast och följt träningsprogram samt gett smärtstillande, utan effekt. De vet inte riktigt vad det beror på, men gissar på meniskskada som inte går att åtgärda. Hältan blir ibland värre och ibland bättre. Hältan är alltid som värst efter vila, men efter ett tag av aktivitet är den knappt märkbar. Den är värre några timmar efter en långpromenad.

De senaste dagarna har han inte velat äta av sin mat om vi inte tillsätter något extra gott (typ grädde), om detta är pga smärta eller om han bara tröttnat på just den maten vet jag inte.

Vid senaste veterinärbesöket (i höstas) sa veterinären att vi bör börja tänka på om avlivning kan vara aktuellt, omplacering trodde han inte på.
Jag älskar verkligen den här hunden något enormt och vill skydda honom från allt ont i världen. Han är så social och är så glad när han får träffa folk. Han älskar att bli kelad med. Just nu ligger han och sover så lugnt och gott nedanför sängen och jag mår så dåligt över att ens tänka på avlivning. Känner mig som den sämsta personen som ens kan tänka på att låta en så kär familjemedlem somna in. Han litar ju fullt ut på oss, om han bara visste vad jag ligger och tänker. Jag bara gråter och gråter. Ibland känns allt hopplöst och ibland känns det som att allt kommer lösa sig, om jag bara tränar mer, om han bara kan vara ensam i någon timma och inte slänger sig i kopplet. Men han har ju aldrig klarat det innan så varför nu?

Är det någon som har erfarenhet av någon liknande situation/hund? Finns det hopp om att det kan gå att lösa? Innebär hälta per automatik att han har ont? Eller ska jag ge upp och ringa till veterinären och boka en tid?
:heart Ja visar en hund hälta så har den ont, ni har kämpat för att ge honom ett fullgott liv men det kanske viktigaste man kan göra för sin hund är att veta när det är dags att säga adjö. Jag tror att ni har kommit dit nu men att du behöver få sätta ord på det. Du sviker inte honom genom en avlivning utan gör att hans smärta och ångest försvinner. :heart
 
Jag gick igenom i stort sett samma sak med min hund. Åskrädslan eskalerade till att han blev rädd så fort regnet smattrade på rutorna året runt. Han fungerade sämre på promenader efter att han blev attackerad av en lösspringande hund. Utfallen som vi i princip tränat bort kom tillbaka vid minsta lilla provokation från mötande hund och han gick som på nålar. Han hade också separationsångest som inte blev varken bättre eller sämre.

I ekvationen fanns en ettårig son. Jag höll dem åtskilda med barngrindar, hunden gillade det inte då han ville vara med. Men jag litade inte på hunden eftersom han var reaktiv med hög integritet och inte hade vett att gå undan för att få vara ifred.

Vid 9års ålder skadade han sin svans och skulle behöva amputera den. Inget svårt ingrepp men med allt det andra så valde jag att det var dags att ta farväl. Det var väldigt tufft men inget jag ångrat. Snarare var det en lättnad trots sorgen. Jag älskade hunden väldigt mycket men han mådde inte bra mentalt.

Det låter på dig som att du känner att det är dags att ta farväl. Det är det jobbigaste beslutet vi tar rörande våra djur. Men också på sätt och vis det finaste, eftersom vi vill dem deras bästa :heart
 
Jag hade låtit hunden få somna in. Utifrån din text så tror jag att det är lösningen som ger alla frid även om det skär i hjärtat :heart
 
Det bästa för båda parter vore nog om han får somna. Han slipper gå runt och vara rädd och du slipper gå runt och vara orolig. Jobbigt beslut :heart
 
Jobbigt beslut, men jag håller med veterinären.

Jag har haft 11 år med en (liten) hund med varierande grad av svår seperationsångest och jag har den sista tiden varit rätt öppen med att jag kommer ta bort honom den dag det uppstår några större hälsproblem eller hundvakten inte kan ta honom.
Dels för att han inte kan bli inlagd hos veterinär, jag får ju sitta med honom för och efter sövning, det går inte att lämna honom i en bur alls om han är vid medvetande och dels för att det räcker med bundenhet för mig nu. Jag har tröttnat. Inte på honom, men på hur det är att ha hund och särskilt en sån hund.

Han är dock oförskämt frisk och har många släktingar som blivit runt 15år...
 
Jag håller med de som säger att du borde avliva. Och som du själv säger: ingenting tyder på att de problem som finns kommer försvinna. I dagsläget mår din hund inte bra varken mentalt eller fysiskt. Mår en hund dåligt och inte har någon chans att bli bra, då är det snällaste man kan göra att låta hunden somna in. Tyvärr. Det är såklart ett tufft beslut, hade det varit ett lätt beslut så hade man nog inte varit lämplig som hundägare... Men det är ett beslut som behöver tas, förr eller senare och i det här fallet så låter det ju som om det varit dags för det ett bra tag redan.

Hade jag varit i din sits så hade jag bokat tid hos veterinären en sista gång nu, sedan skämt bort honom så mycket du bara kan den tid ni har kvar och tänker på att du faktiskt gjort allt du kan.
 
Tack för alla svar. Det är ändå bra på något vis att få höra det av andra. Det är nog så som många av er skriver, jag vet egentligen att det är dags. Vi har bokat tid för konsultation hos veterinär imorgon, kan ändå inte med att boka en tid för avlivning över telefon utan ett sista utlåtande av veterinär. Det är verkligen det jobbigaste beslutet jag någonsin tagit. Även om vi har bestämt oss kommer jag på mig själv med att tänka hur det kunde ha varit, om inte... Jag inbillar mig att det hade varit enklare om det var en tydlig fysisk sjukdom med dålig prognos, istället för som nu med en del mentala och fysiska delar, men sorgen är nog lika tung alldeles oavsett. Nu ska vi skämma bort honom ordentligt med massa lyxmat, närhet och uppmärksamhet!
 
Jag har en hund med liknande problem som din. Just nu lever vi ett sådant liv så det fungerar, inga barn, hundkompis och hus på landet men den dagen vi inte längre kan ge henne det kommer hon att få somna. Någonstans får man landa i att man antagligen kunnat ge dom ett betydligt bättre och längre liv än de fått hos någon annan. Var glad för alla dagar du har kunnat ge din vän! <3
 

Liknande trådar

Övr. Hund Hej! Jag behöver er kloka hjälp i frågan om vår lilla franska bulldogg ska omplaceras eller i värsta fall avlivas. Hon är bara 2 år...
2
Svar
37
· Visningar
5 182
Senast: Hermelin
·
Hundträning Något luddig trådstart kanske men jag har ett problem med att min ena hund har gjort utfall mot barn i koppel. Med utfall menar jag att...
2
Svar
38
· Visningar
4 868
Senast: Liran
·
Övr. Hund Vi har bestämt oss för att utöka familjen med en hund. Nästa år kommer jag påbörja en utbildning på distans och kommer då vara hemma...
3 4 5
Svar
83
· Visningar
7 940
Senast: Farao
·
  • Låst
Övr. Hund Jag har problem med min hund. Att flytta hit var det bästa beslutet för mig, men från att vara relativt okomplicerad, om en husky kan...
20 21 22
Svar
425
· Visningar
34 707
Senast: Snurrfian
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp