Att ta beslutet.

[Mia_R]

Det är så jävla svårt. Jag har alltid sagt att om hon blir dålig så är det slut och nu sitter jag här och är vankelmodig. Hon blev sjuk, hon svara på medicinen, säljer jag kompisen slutar hon rymma och det är lättare att kontrollera intaget, avlivar jag måste kompisen bort nu eller följa henne i graven. De älskar varandra till döds, nu kan det bli bokstavligen.

Igår slog jag ihjäl en påkörd fasanhöna och led alla helvetes kval innan det var över. Det är alltid värst innan det är över, men hur i helsike ska jag ta mig förbi "över" när det är någon som kan leva vidare, vad är baserat på min bekvämlighet och hennes mående? Hur "bekväm" får jag vara för att det ska vara motiverat att ev avliva två förhållandevis unga ponnier?

 

[Alexandra_W]

Det är så jävla svårt. Jag har alltid sagt att om hon blir dålig så är det slut och nu sitter jag här och är vankelmodig. Hon blev sjuk, hon svara på medicinen, säljer jag kompisen slutar hon rymma och det är lättare att kontrollera intaget, avlivar jag måste kompisen bort nu eller följa henne i graven. De älskar varandra till döds, nu kan det bli bokstavligen.

Igår slog jag ihjäl en påkörd fasanhöna och led alla helvetes kval innan det var över. Det är alltid värst innan det är över, men hur i helsike ska jag ta mig förbi "över" när det är någon som kan leva vidare, vad är baserat på min bekvämlighet och hennes mående? Hur "bekväm" får jag vara för att det ska vara motiverat att ev avliva två förhållandevis unga ponnier?

Den sista frågan är som jag ser det egentligen den enda som är enkel att svara på: Hur "bekväm" som helst. Döda ponnyer lider inte.

De andra frågorna däremot. Jag vet inte. Jag har tagit beslutet så många gånger att man på något morbidt sätt borde vant sig. Men nej. Jag är trött in i märgen på situationen, jag har - sent men tillslut - förlorat tron på att det ska bli bra. Helt ärligt och ur hjärtat så jag vill inte mer, jag orkar inte mer. Men det är samtidigt helt otänkbart att tänka sig att genomföra det. Fullkomligt otänkbart. Och det inte bara för att hästen av någon obegriplig anledning är solsken och gull i hage och hantering (han brukar inte det när han har ont). Jag kan bara inte tänka mig att avsluta livet för just honom, allraminst nu. Samtidigt vill jag ur den här situationen. Och ingen utom jag skulle klandra mig.

Jag brukar säga att man måste komma till punkten där man själv är redo. Att man kommer till en punkt när man är mogen. Som den gången jag åkte hem med en utdömd häst, men helt enkelt inte klarade att fylla i livskadeanmälan. Det gick inte. Vi åkte in och behandlade. 6 månader senare (trots då bra period emellan ska tilläggas) var beslutet självklart att fatta och kändes såklart inte kul, men rätt. Helt rätt.

Men nu undrar jag om man alltid kommer till den där punkten, om det verkligen gäller alla hästar/alla lägen. Jag tvivlar...
TA beslutet känns som en sak - genomföra det. Nä..

Så, ingen som helst hjälp, mer än förståelse, medkänsla och medlidande.

 

[Mia_R]

Jag vet att du vet, du har suttit i samma sits flera ggr och jag har gjort det själv, mer än en gång för mycket både frivilligt och ofrivilligt. Jag vänjer mig aldrig och dör själv varje gång. Förberedelserna är redan gjorda men det är lika jävla jobbigt nu som alla andra ggr att ta steget över till andra sidan ...

Jag träffade en hantverkare på kvällspromenaden,. Jag har frågat flera ggr när han har tid, ikväll när jag meddelade att det inte behövdes längre utan jag skulle fixa det själv eller leja ngn annan hade han plötsligt tid, men då känns det varken intressat eller aktuellt från min sida. Har jag fått vänta tills nu kan jag fixa skiten själv, jag orkar inte med krångliga karlar för tillfället, varken nu eller senare.

 

[Lovisaleonora]

När du ställer frågan här, tror jag att det är tid. Du har egentligen någonstans gett upp, men vill ha lite resonemang i frågan. Vilket så klart inte är fel.

När jag som ägare har tappat hoppet och orken, då är det slut. Jag vet med mig att jag gör vad jag finner relevant när djuren är sjuka, de ska inte behöva lida. Varken av att sakna sällskap eller av att ha ont.

När det inte går längre, då är det tid. Och vad som inte går, det känner vi som ägare ofta bäst till.

 

[Antiqua]

Vill bara ge många stötte och styrkekramar för ditt beslut. Du vet innerst inne vad som är rätt.
Tiden innan, ja, den är nästan värst. Hur det snurrar i huvudet om man gör rätt/fel, fast man innerst inne vet så väl. När det är över är det "bara" sorgen och saknaden kvar.

Jag fick ta bort mitt älskade sto i januari i år, efter 14 år tillsammans. Det är det absolut värsta jag gått igenom, det har inte varit ett dugg lättare än när min pappa dog. Jag hade inget val då hon hade ont, ändå sköljer fortfarande känslor av skuld över mig ofta, trots att jag vet att det är orättvisa tankar mot mig. Jag kunde inte göra mer för henne. Det enda som ger mig tröst är hon inte behöver ha ont mer. Och på ett sätt är det skönt att slippa den ständiga oron över henne. Hon var ju en ständig oturspippi. Jag vågade knappt åka bort längre, rädd att de skulle ringa från stallet och säga att hon rörde sig sämre igen. Jag har hennes fina 6-åriga son kvar (jag vet inte om du minns, men jag var på samma seminstation som du då ditt sto blev dåligt och gick bort för många år sedan), och han ger mig fortsatt glädje i hästeriet. Men jag gråter ofta och mycket, vilket är okej, och jag saknar henne i varje steg jag tar. Det finns fortfarande, trots att det gått 5 månader, en stor känsla av overklighet.
Men jag VET att jag gav min bästa vän allt, och jag vet att du har gjort detsamma för din ponny! Du ska inte ha dåligt samvete!

Vet inte vad jag ska skriva mer än att jag vet hur då mår just nu, all styrka till dig!

Kram Petra

 

[Antiqua]

Det blev dubbelt upp!

 

[Mia_R]

Vill bara ge många stötte och styrkekramar för ditt beslut. Du vet innerst inne vad som är rätt.
Tiden innan, ja, den är nästan värst. Hur det snurrar i huvudet om man gör rätt/fel, fast man innerst inne vet så väl. När det är över är det "bara" sorgen och saknaden kvar.

Jag fick ta bort mitt älskade sto i januari i år, efter 14 år tillsammans. Det är det absolut värsta jag gått igenom, det har inte varit ett dugg lättare än när min pappa dog. Jag hade inget val då hon hade ont, ändå sköljer fortfarande känslor av skuld över mig ofta, trots att jag vet att det är orättvisa tankar mot mig. Jag kunde inte göra mer för henne. Det enda som ger mig tröst är hon inte behöver ha ont mer. Och på ett sätt är det skönt att slippa den ständiga oron över henne. Hon var ju en ständig oturspippi. Jag vågade knappt åka bort längre, rädd att de skulle ringa från stallet och säga att hon rörde sig sämre igen. Jag har hennes fina 6-åriga son kvar (jag vet inte om du minns, men jag var på samma seminstation som du då ditt sto blev dåligt och gick bort för många år sedan), och han ger mig fortsatt glädje i hästeriet. Men jag gråter ofta och mycket, vilket är okej, och jag saknar henne i varje steg jag tar. Det finns fortfarande, trots att det gått 5 månader, en stor känsla av overklighet.
Men jag VET att jag gav min bästa vän allt, och jag vet att du har gjort detsamma för din ponny! Du ska inte ha dåligt samvete!

Vet inte vad jag ska skriva mer än att jag vet hur då mår just nu, all styrka till dig!

Kram Petra

Tack. Jo, jag kommer ihåg att ni var där när den stackars lille kraken hade det kämpigt, men det gick som tur var bra och det är ingen som kan tro att den lilla parvlen är en stor och fin gosse nu.