Att ta avstånd.

Status
Stängd för vidare inlägg.
Jag är väldigt låg för närvarande. Har dock knuffat bort det så egentligen är det nog ingen som ser, men inuti mig är jag ett nervöst vrak som ännu diskuterar med mig själv om livet är värt att leva eller om det är bättre att dö (don't worry, har inga aktiva tankar på att göra något).

I Mars (2017) begick en av mina bättre vänner självmord. Det sista hon levde för togs bort mer eller mindre. Hon fick hjälp med sitt mående och tog emot den. Men då man har borderline + depression så blir man, åtminstone inte i min stad, inlagd mer än fem dagar då det inte gynnar folk med borderline att ligga inne längre än så. Det som tog min väns liv var mer eller mindre depressionen.

För ett kort tag sedan träffade jag en ny person. Vi kan kalla henne för Lisa. Lisa tar överdos efter överdos efter överdos efter överdos. Jag orkar inte direkt vara ett sådant stöd som kan hjälpa till när hon behöver en men samtidigt får jag dåligt samvete för att jag inte orkar finnas till där för henne. Tänk om hon verkligen tar en överdos som tar död på henne?

Hon mår uruselt, får hjälp men tar inte emot den. Hon gnäller mest över det. Vi har en gemensam vän och har börjat bolla över Lisa och hennes beteende till honom men han är den som måste släppa allt för henne när hon mår såhär dåligt.

Har nämnt för henne att hon bör egentligen få hjälp från hemtjänsten gällande hennes mediciner men hon klarar inte av att ge dem sitt lager av medicin.

Hur bör man tänka för att liksom orka med sig själv? Finns det något man kan göra? Hon har sagt till mig att om hon skriver sådant, vilket hon gör varenda gång hon har ångest, så bolla över det till den gemensamma vännen. Men oavsett vad så kommer jag likt förbannat sitta och vara orolig en hel jävla dag tills jag får höra om hon mår bra eller inte efter en överdos.

Vad i allsin dar gör man?
Har från och med idag börjat ta lite avstånd från henne men tror inte direkt hon kommer förstå det där, har även nämnt till henne att jag orkar inte vara ett stöd till henne och förklarat varför. Men likt förbannat sker det samma sak gång på gång på gång..

Att blockera henne överallt fungerar dessvärre inte.

Rätt så skönt att ändå få skriva av sig för nu släppte iaf en liten del av den värsta ilskan mot allt och hennes beteende..
 

Jag tror det är rätt svårt att vara i den situationen när hon inte tar emot hjälpen. Tror tyvärr inte du kan göra så mycket mer än att försöka pusha henne till att ta emot den hjälp hon erbjuds.
Om den gemensamma vännen är okej med att rycka in när det behövs så är det väl okej att bolla vidare till honom, men det ska ju inte bli en för stor belastning för honom heller. Jag vet faktiskt inte hur man gör.
Men se till att inte vända ut och in på dig själv iallafall. Du måste först och främst ansvara för ditt eget mående. Hennes mående och hennes liv är hennes ansvar. (Och ja, jag vet att det är lättare sagt än gjort)
 
Det där är så svårt. Jag vet ju att du är en så empatisk person och det gör det hela så mycket svårare.

Jag ser det här med att vara ett stöd för andra som två helt olika saker. Det är en sak att finnas för en vän även när hen har det jobbigt, för någon som gör vad hen kan för att må bättre men som faller ibland och behöver en mer än vanligt. Det är en helt annan sak att finnas för en vän som inte gör något själv alls för att må bättre, som misshandlar sig själv (nu tänker jag inte på självskadebeteenden utan på destruktiva leverne på andra sätt) på olika vis och som hela tiden hänger på en och använder ens egen livsenergi för att överleva eller där man bara duger när det är kris och panik men aldrig annars och absolut inte när livet krisar för en själv. Det senare är helt enkelt inte okej. Alla människor har ett val, vi väljer hur vi vill leva våra liv utifrån de förutsättningar vi har men det valet får helt enkelt inte vara att leva på andra hela tiden. Då utnyttjar man andra och det är inte okej. Det drar ner människor och gör att även de går under och det har man helt enkelt ingen rätt till.

Jag har varit i din situation flera gånger och det har dragit ner mig något enormt. Det är ingen bra vänskap om vänskapen gör att man mår dåligt hela tiden. Vänskap ska innehålla så mycket mer, så mycket annat. Jag har faktiskt lämnat tillslut. Det har varit med stora skuldkänslor och en rädsla som fått mig att må illa men ingen kan rädda någon som inte vill bli räddad och som inte vill ta emot den hjälp som erbjuds. Jag tror att man gör både sin vän och sig själv en björntjänst om man dras ner med personen. Ingen mår bättre av det utan enbart sämre. Jag tänker som när ett flygplan håller på att störta. Man måste hjälpa sig själv, ta på sin egen mask, innan man kan hjälpa andra för annars tuppar man själv av av syrebristen och kan inte hjälpa någon alls.
 
Jag tror det är rätt svårt att vara i den situationen när hon inte tar emot hjälpen. Tror tyvärr inte du kan göra så mycket mer än att försöka pusha henne till att ta emot den hjälp hon erbjuds.
Om den gemensamma vännen är okej med att rycka in när det behövs så är det väl okej att bolla vidare till honom, men det ska ju inte bli en för stor belastning för honom heller. Jag vet faktiskt inte hur man gör.
Men se till att inte vända ut och in på dig själv iallafall. Du måste först och främst ansvara för ditt eget mående. Hennes mående och hennes liv är hennes ansvar. (Och ja, jag vet att det är lättare sagt än gjort)

Men jag orkar inte med det där mer, hållt på ett tag med det där nu och hon återkommer jämt. Nu öppnar jag inte ens hennes meddelanden längre och dolt henne där jag kan dölja hennes texter för att bespara mig lite sinnesro. Spenderar hellre den tiden på folk som faktiskt mår skit men ändå försöker och tar emot hjälp.

Vet inte hur den gemensamma vännen tar det, han vet heller inte vad man kan göra. Känns fel att lasta allt på honom, dock är det vad hon skrev jag skulle göra. Nu lär dock den gemensamma vännen skriva till mig snart och undra varför jag undviker Lisa.
 
Det där är så svårt. Jag vet ju att du är en så empatisk person och det gör det hela så mycket svårare.

Jag ser det här med att vara ett stöd för andra som två helt olika saker. Det är en sak att finnas för en vän även när hen har det jobbigt, för någon som gör vad hen kan för att må bättre men som faller ibland och behöver en mer än vanligt. Det är en helt annan sak att finnas för en vän som inte gör något själv alls för att må bättre, som misshandlar sig själv (nu tänker jag inte på självskadebeteenden utan på destruktiva leverne på andra sätt) på olika vis och som hela tiden hänger på en och använder ens egen livsenergi för att överleva eller där man bara duger när det är kris och panik men aldrig annars och absolut inte när livet krisar för en själv. Det senare är helt enkelt inte okej. Alla människor har ett val, vi väljer hur vi vill leva våra liv utifrån de förutsättningar vi har men det valet får helt enkelt inte vara att leva på andra hela tiden. Då utnyttjar man andra och det är inte okej. Det drar ner människor och gör att även de går under och det har man helt enkelt ingen rätt till.

Jag har varit i din situation flera gånger och det har dragit ner mig något enormt. Det är ingen bra vänskap om vänskapen gör att man mår dåligt hela tiden. Vänskap ska innehålla så mycket mer, så mycket annat. Jag har faktiskt lämnat tillslut. Det har varit med stora skuldkänslor och en rädsla som fått mig att må illa men ingen kan rädda någon som inte vill bli räddad och som inte vill ta emot den hjälp som erbjuds. Jag tror att man gör både sin vän och sig själv en björntjänst om man dras ner med personen. Ingen mår bättre av det utan enbart sämre. Jag tänker som när ett flygplan håller på att störta. Man måste hjälpa sig själv, ta på sin egen mask, innan man kan hjälpa andra för annars tuppar man själv av av syrebristen och kan inte hjälpa någon alls.

Ja, jisses ja, ibland önskar jag bara jag kunde vara lite mer hård och "kallnäsad" än en empatisk person som satt mig själv i skiten fler gånger än vad jag kunnat hålla räkningen på känns det som.
Jag kanske skrev det, men jag finns hellre för de som mår skit men gör sitt bästa och vill ta emot hjälp, är istället nu rädd för att mitt avståndstagande kommer orsaka en till överdos hos henne. Vet inte hur jag ska formulera en text till henne som hon inte kan ta illa upp vid.

Tyvärr så kommer vi ju aldrig kunna bryta kontakt då vi ändå kommer ses en dag/månad på en gemensam fika med ett annat gäng. Också rädd för att hon kommer börja ta upp något där och då.
 
Ja, jisses ja, ibland önskar jag bara jag kunde vara lite mer hård och "kallnäsad" än en empatisk person som satt mig själv i skiten fler gånger än vad jag kunnat hålla räkningen på känns det som.
Jag kanske skrev det, men jag finns hellre för de som mår skit men gör sitt bästa och vill ta emot hjälp, är istället nu rädd för att mitt avståndstagande kommer orsaka en till överdos hos henne. Vet inte hur jag ska formulera en text till henne som hon inte kan ta illa upp vid.

Tyvärr så kommer vi ju aldrig kunna bryta kontakt då vi ändå kommer ses en dag/månad på en gemensam fika med ett annat gäng. Också rädd för att hon kommer börja ta upp något där och då.
Det är jobbigt många gånger att vara empatisk men tänk så fattigt livet hade varit annars. Vilken rikedom det är att kunna vara empatisk, att kunna känna, våga känna och att ärligt och uppriktigt kunna bry sig om andra. Det sätter en i skiten men ger en också positiva upplevelser och möten och det tror jag är viktigt att tänka på i sådana här situationer. Att vara empatiskt är i grunden positivt. Sedan finns det människor som utnyttjar och de utnyttjar andra på olika sätt. Kanske inte av elakhet eller av beräknade men de utnyttjar och de suger energi, pengar eller vad de nu har behov av just där och då på ett sätt som är långt ifrån okej.

Ditt avståndstagande kommer inte orsaka en överdos. Det är isåfall hennes vilja som orsakar det. Det är faktiskt hennes val om hon gör det, inte ditt, du tvingar henne inte. Du har helt enkelt inte det ansvaret. Jag förstår hur du menar men tänk inte så. Det hade varit skillnad om du hade varit utstuderat elak, då hade du kunnat känna skuld även om det ändå inte är du som gör valet men nu är du inte det. Vi har alla en fri vilja och ett ansvar för våra egna liv och vad vi gör med det och vi kan inte ta ansvar för alla andras val, för andras vilja. Då är vi och petar i andras hjärnor vilket vi inte har rätt till och skulle vi ta ansvar för andras val, val de gör själva utan att vi minsta möjlighet att förhindra deras vilja så går vi under. Du är inte elak för att du sätter masken över ditt eget ansikte först. Du gör det för att överleva själv. Du är lika värdefull, ditt mående är lika värdefullt som hennes men ditt liv är ditt ansvar och hennes liv är hennes ansvar.

Om hon skulle ta upp något i gruppen, finns det någon ansvarig som kan ta tag i det? Vi har ett ansvar att bete oss schysst mot våra medmänniskor, det har alla även hon, men vi har inget ansvar för att bära andra så vi stupar själva. Inget ansvar att ta hand om så långtgående att vi vänder ut och in på oss själva, gör våld på oss själva för att finnas till hands. Det är faktiskt okej att säga nej. Om det är flera i gruppen som mår dåligt så tror jag tvärtom att det kan vara något som är bra att ta upp. Inte med IRL exempel men som ett hypotetiskt exempel. Att prata om vilket ansvar man lägger på andra, kräver av andra, och vad som är okej att göra och inte. Vänner är oerhört värdefulla och de kan göra en så mycket gott men de ska inte ersätta professionalism. Mår man så dåligt att en överdos finns i faggorna så är det proffsen som ska ta hand om det, inte en vän. En vän kan hålla handen men det är proffsen som ska sköta vården.

Hur du ska formulera dig är svårt att råda om. Ord kan ha så olika innebörd för olika människor och det som menas snällt kan tas för elakt. Min text ovan kan säkert ses som kall och cynisk om man läser med de glasögonen trots att de är menade som varma och omtänksamma. Allt beror på i vilken sinnesstämning mottagaren är.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

  • Artikel Artikel
Dagbok I många år har jag funderat på vad det egentligen är för fel på mina föräldrar. De beter sig liksom inte riktigt som normala människor...
Svar
0
· Visningar
850
Senast: Tuvstarr
·
  • Artikel Artikel
Dagbok Jag vill bara gnälla av mig, så jag gör det här. Jag hatar att jobba, det har jag alltid gjort sedan jag började sommarjobba. Jag har...
2
Svar
21
· Visningar
3 485
Senast: Exile
·
  • Artikel Artikel
Dagbok Är det möjligt att ta sig ur en depression? Klart det är ... Men det känns rätt tröstlöst. Jag har varit inne i en rätt djup depression...
Svar
18
· Visningar
1 896
Senast: Blyger
·
  • Artikel Artikel
Dagbok För drygt 10 år sedan plöjde jag böcker om hälsa och framförallt hormonell hälsa, och läste boken “Kaos i kvinnohjärnan” för första...
Svar
8
· Visningar
977
Senast: cassiopeja
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp