Att släcka eld med tändvätska...

Unafraid · 2 Dec 2017

Långt inlägg, kort svar.

Jag är ingen kurator, men jag tror att en del kan ha med inställning att göra? Typ, du har bestämt dig för att inte släppa någon nära, för du är rädd för att bli sårad.

Det är värt det.

Det gör jätteont att bli sårad, ja. Både om man blir dumpad/tråkigt behandlad av vänner/killar. Men med lite perspektiv så är det värt det. Tex flera bra år, någon tuff månad. När man ser tillbaka på det får man försöka komma ihåg det som var bra!

Lev i nuet, vi säger att du släpper in en kille och blir kär, det är ju fantastiskt, du kommer garanterat må så fantastiskt bra av att få vara lite kär!

Monifa · 2 Dec 2017

På frågan om det någonsin kommer vara över för dig: det är upp till dig. För att kontra med ett ett citat "Man är sin egen lyckas smed".

Tycker framförallt att du avstår från halva livet genom att inte knyta an. Ibland blir man sårad, det är en del av livet - att känna, att vara mänsklig. Sen är det ju upp till var och en men är man rädd för att knyta an och låta andra komma nära tycker jag egentligen inte att det låter som ett aktivt val utan snarare att du låter andra känslor styra (rädslan). Man blir ju väldigt ensam utan att släppa någon nära, kanske inte nu men sen och det kan nog vara något som tär.

Obs menar inte att man behöver ha partner, det klarar man sig utan. Men nära relationer i andra konstellationer.

Lycka till, reflektion och insikt är första steget till förändring.

Magnum · 2 Dec 2017

Fast det är klart att du kan må bra och just nu må bättre än nånsin!
Även om man i framtiden kan utvecklas som person och bli ännu lyckligare så mår du ju bra och är lyckligt just nu!

Jag brukar tänka att det finns så mycket jag borde/kunde gjort annorlunda tidigare i livet, ångrar att man inte betedde sej annorlunda i vissa situationer osv, Men!
Jag visste ju inte allt då jag vet nu!
Man utvecklas som person hela tiden.
NU kunde jag ha reagerat annorlunda på en situation därför att jag har andra och fler erfarenheter i bagaget nu än då!

Som ovan, du har redan bestämt dej för att inte släppa någon inpå. Men det kan definitivt vara värt det!
Ja man kan bli ledsen och jätteledsen om det skiter sej, men man lär sej alltid nåt av allt, ändå. Om man vill.
Man får ändå ett utbyte. Det kanske rinner ut i sanden, det är kanske DU som inte vill fortsätta, det kanske bara inte passar, du kanske får en vän för livet eller kärlek för livet. Eller kärlek för en tid, eller en vän för en tid, det kan vara nog så härligt!

Sen, det finns fler kuratorer, psykologer och människor än dom man har dåliga erfarenheter med! Kanske måste man våga prova vidare

Dressyrtjejen_97 · 2 Dec 2017

Tack för alla fina tankar

Inser att det kanske är jag som överanalyserar situationer väl mycket, och inte "njuter av att må bra". Sen får jag väl kanske också i någon viss mån acceptera att mitt förflutna format mig till den jag är idag, och att ränderna aldrig till 100% kommer att gå ur.

Kort svar på långt startinlägg, men har inget mer att tillägga just nu...

TinyWiny · 2 Dec 2017

Frågan "vara över" blir märklig i sammanhanget. Du väljer vad du vill göra med ditt liv och det är du och enbart du som måste jobba för att få det liv du vill ha. Du är ingen spratteldocka som måste följa någon annans direktiv. Du kan välja att låta bli det du är rädd för eller så kan du välja att ta för dig av det du vill ha och trotsa rädslan. Dvs. du kan låta rädslan bromsa dig eller välja att inte låta den bromsa dig.

Jag hör ofta den typen av argument när det handlar om djur, förhållanden eller andra viktiga delar i livet man kan förlora men som gör en lycklig när de finns där. Vissa tycker att det gör för ont om/när de förlorar det de älskat och kan inte se hur enormt mycket gott förhållandet har fört med sig utan ser bara sorgen när sagan tar slut. Det är ett val man gör och det valet kan man bara göra själv. Man kan välja att leva ett liv som enligt ens egen definition inte är komplett eller så kan man välja att våga hoppa, ta emot all den kärlek och lycka man får och vara glad sålänge det varar.

Jag ser en fara i att hela tiden påtala för andra att man inte förväntar sig ditt eller datt pga ens barndom. Det gör människor obekväma och de vet inte hur de ska bete sig. Det är en sak att själv vara medveten om att man reagerar si eller så på ditt eller datt eller pga ditt eller datt, kunna ta upp det i ett förtroligt förhållande när man inser att det behövs för relationens skull och på att berätta för "alla". Man ska vara medveten om varför man berättar. Är det för att förklara sitt i andra ögons kanske konstiga reaktion för att förhållandet ska bli bättre och man själv mer förståelig, för att de ska ta hänsyn till en, för att man vill ha uppmärksamhet eller är det för att man vill att de ska tycka synd om en? Jag tycker inte att man har rätt att lägga på någon annan hur man reagerar på något utan det får man hantera själv. Självklart kan man be sin partner att inte säga/göra saker som triggar ätstörningar eller som gör att man far illa men man kan aldrig lägga ansvaret på sitt eget mående på någon annan. Det enda man gör när man berättar för "alla" är att gräva ner sig själv, att göra sig själv hjälplös för omständigheterna. Det som var det var och självklart formar det en men det behöver inte forma ens framtid. I motsats till när det hände så har du nu ett val.

Att en kurator är dum i huvudet och berättar innebär inte att alla är likadana precis som det inte innebär att om en blond kille är otrogen så är alla blonda killar otrogna. Man kan inte dra alla med en gemensam nämnare över en kam.

Kort sagt. Du väljer vem du vill vara. När du är lycklig så är du lycklig. Människor kan vara lyckliga i de mest oväntade tillfällen i livet där andra bara ser kaos och misär och känner man lycka, ja då är man ju lycklig. Inget blir bra av att man ifrågasätter om man verkligen kan vara lycklig. Surfa på vågen istället!

Bättre vara glad en stund än att inte vara glad alls.

AraSlei · 7 Dec 2017

Hur har din uppväxt sett ut med närhet, ömhet, kärlek från dina föräldrar?
Jag vill minnas att jag läste någonstans att du knappt aldrig sett dina föräldrar kramas eller pussas, och att de har skilda sovrum.
Det känns som att det här kan ha påverkat dig väldigt mycket i din bild av relationer och fysisk närhet?

pajaztar · 7 Dec 2017

Jag klipper ut lite valda delar som jag ville kommentera. (Edit: det blev typ allt...)

Dressyrtjejen_97 skrev:
- Jag har sedan 4 års ålder vetat att jag inte velat ha barn, främst för att jag vet att jag inte skulle vara en bra mamma/inte skulle klara av att ta hand om barnet. Det står jag fortfarande fast vid.

Det är helt okej att tycka så. Min syster har känt likadant sedan barndomen och gör det än (hon är 30 nu). Men det är lika okej om du ändrar dig om tio eller femton eller tjugo år.

- Jag har sedan länge (minns inte exakt hur länge) vetat att kärlek aldrig varit för evigt, att det alltid tar slut någon gång och att man mår ofantligt dåligt då. Därför har jag aktivt valt att ta avstånd från kärlek, inte tro på den och gjort allt i min makt för att inte få känslor för folk - det har väl funkat till 95% typ. (Har varit olyckligt kär några gånger dock). Jag står även fast vid detta.

- Jag har lärt mig att "hata" förhållanden/tvåsamhet, dels för att jag inte riktigt gillar att ha folk alldeles för nära inpå, men också för att jag inte vill knyta an för mycket för att inte sedan riskera att bli helt förkrossad. Delvis därför jag fortfarande nu vid 20 års ålder aldrig haft ett förhållande.

- Har fortfarande aldrig kysst eller legat med någon, fast jag ("objektivt" sett) fått rätt många chanser senaste året. Anledningen har dels varit att jag varit rädd att knyta an till den personen/få känslor för denne (vilket jag absolut inte vill!) och dels rädsla för mina föräldrars reaktioner.

Jag brukar inte vara någon förespråkare för tvåsamhetsnormen eftersom jag anser att den gör att folk har svårt att lämna destruktiva relationer samt gör att människor blir ihop för lätt pga att de tror att tvåsamheten som fenomen ska göra en lycklig. Med det sagt så är ju frågan: bara för att något kommer ta slut eller riskerar att såra en, kan inte upplevelsen vara värdefull ändå? Om vi jämför med ridningen - din häst kommer ju inte vara med dig för alltid, är det ändå inte värdefullt att få uppleva bra ridpass och utvecklas tillsammans nu?

- Samtidigt är jag snudd på paniskt rädd för att söka hjälp. Har redan sedan småbarnsben varit av åsikten att "försöka klara det själv" och inte söka hjälp/be om hjälp på direkten, särskilt inte när det gäller psykiska grejer (typ jag varit ledsen, arg, etc. - Det ska man inte visa utåt, det är fel!). Så när saker och ting gick alldeles totalt över styr under min värsta period i högstadiet, tog jag mod till mig att faktiskt söka hjälp...Vilket slutade i fullkomlig katastrof. Kuratorn verkade använda "släcka eld med tändvätska" som ledstjärna, och gjorde saker som i mitt tycke är helt oförlåtliga. Bland annat pratade hen om dietplaner som en möjlig lösning när jag blev mobbad för mina 52 kg (till 162 cm), och såg till att alla mina lärare och mina föräldrar, visserligen "bara" i sin helhet men ändå, fick veta allt jag sa på mina och dennes möten. Bara för att nämna lite. Mitt självskadebeteende och mina självmordstankar blev inte bättre av det. Jag fick helt enkelt stå helt ensam i min (då som nu) livs värsta kamp och kämpa bäst jag själv kunde - en kamp jag tillslut vann, men som satt djupa spår i mig, uppenbarligen.

Vilken kass kurator. Fy. Det finns mycket bättre terapeuter.

- Jag har alltid sett mig som en ganska orädd person. Jag är varken rädd för mörker, spindlar, höjder eller ormar. Däremot är jag fruktansvärt skräckslagen av att knyta an till personer, och mer/mindre varit det så länge jag kan minnas. Vad rädslan kommer ifrån vet jag dock inte....

Hur var relationen till dina föräldrar när du växte upp, och dem emellan? Jag har haft väldig anknytningsproblematik, min bottnar i att mina föräldrar aldrig varit särskilt kärleksfulla mot oss barn.

- Trots min rädsla för att knyta an, och antagligen ganska invanda och uppskattade ensamhet (jag är ju ensambarn) så mår jag nästan aldrig så bra som när jag är med mitt älskade studentföreningsgäng. Då uppskattar jag plötsligt det sociala jättemycket - fast jag inte är en särskilt social/extrovert person, och blir alldeles varm i kroppen av glädje när folk (även killar!) kramar mig. En gång när jag visste att det skulle gå nästan 3 v tills vi skulle ses igen var jag bara en hårsmån från att bryta ihop när jag kom hem - vilket kändes extremt olustigt och olikt mig.

Jag tror att alla människor vill ha positiva relationer till andra. Annars hade vi ju dött ut som art.

- Folk (främst från studentföreningen) blir lika häpna varje gång jag hyllar deras snällhet/ödmjuka/omtänksamma inställning till mig - de ser det som en fullständig självklarhet - och undrar samtidigt hur det egentligen är fatt med mig som (uppenbarligen) inte ser snällhet/normal ödmjukhet som en självklarhet bland de jag umgås med.
(Jag är inte van vid att folk är snälla mot mig, iaf inte några längre perioder som nu, möjligen "falsk snällhet" i början...).

Kommer det någonsin vara över för mig? Kommer jag någonsin att bli ens någorlunda normal? Eller kommer jag alltid att häpna över att folk är trevliga mot mig och aldrig kunna knyta an?

Ju mer du umgås med folk som är trevliga, desto mer kommer det att bli "normalläge" och du kan skrota gamla invanda föreställningar om att du är utstött och istället välkomna en ny självbild där du är en person som andra vill vara med och tycker om! Det blir bättre med tiden. Klart det känns konstigt när folk beter sig annorlunda mot vad en är van vid. Även om det är positivt.

Jag tycker subjektivt sett att jag aldrig mått bättre nu än vad jag gjort tidigare i mitt liv, ändå låter ju texten ovan inte särskilt upplyftande... Intalar jag mig bara att jag mår bra? Är den starka lyckan jag känner när jag är med studentföreningen, eller när jag t.ex. ridit ett bra pass med H.H, bara någonting min hjärna fabricerar? Vad är det jag känner egentligen? Jag känner mig så vilsen...

Så många frågor, så få svar...

Det låter som att du är i en omvälvande tid just nu. Jag tror att det blir bättre allt eftersom.

Dressyrtjejen_97 · 7 Dec 2017

pajaztar skrev:
Jag klipper ut lite valda delar som jag ville kommentera. (Edit: det blev typ allt...)

Det är helt okej att tycka så. Min syster har känt likadant sedan barndomen och gör det än (hon är 30 nu). Men det är lika okej om du ändrar dig om tio eller femton eller tjugo år.

Jag brukar inte vara någon förespråkare för tvåsamhetsnormen eftersom jag anser att den gör att folk har svårt att lämna destruktiva relationer samt gör att människor blir ihop för lätt pga att de tror att tvåsamheten som fenomen ska göra en lycklig. Med det sagt så är ju frågan: bara för att något kommer ta slut eller riskerar att såra en, kan inte upplevelsen vara värdefull ändå? Om vi jämför med ridningen - din häst kommer ju inte vara med dig för alltid, är det ändå inte värdefullt att få uppleva bra ridpass och utvecklas tillsammans nu?

Vilken kass kurator. Fy. Det finns mycket bättre terapeuter.

Hur var relationen till dina föräldrar när du växte upp, och dem emellan? Jag har haft väldig anknytningsproblematik, min bottnar i att mina föräldrar aldrig varit särskilt kärleksfulla mot oss barn.

Jag tror att alla människor vill ha positiva relationer till andra. Annars hade vi ju dött ut som art.

Ju mer du umgås med folk som är trevliga, desto mer kommer det att bli "normalläge" och du kan skrota gamla invanda föreställningar om att du är utstött och istället välkomna en ny självbild där du är en person som andra vill vara med och tycker om! Det blir bättre med tiden. Klart det känns konstigt när folk beter sig annorlunda mot vad en är van vid. Även om det är positivt.

Det låter som att du är i en omvälvande tid just nu. Jag tror att det blir bättre allt eftersom.

Tack för input!

Jo, det har du rätt i. Dock vill jag inte gå på samma nit som mina föräldrar och skaffa barn sent med allt vad det innebär, utan hade jag velat ha barn hade jag nog redan haft det/dem nu. Har dessutom både endometrios och PCOS, vilket potentiellt sett skulle kunna göra det svårare för mig att få barn (inte mig emot dock, jag vill ju inte ha några!).

Du har absolut en poäng. Det har jag aldrig tänkt på faktiskt! Nej, men det känns bara så främmande och nästan rent verklighetsfrånvänt att jag någonsin skulle ha ett förhållande... Dessutom är jag nog ganska rädd för mina egna känslor, och "ju mindre jag känner, ju bättre".

Buke har fått mig att inse att hela min uppväxt varit väldigt dysfunktionell. De två har aldrig gillat varandra (velat skiljas i snart 21 år men aldrig gjort det!), pappa har aldrig brytt sig särskilt mycket om mig och mamma har alltid varit extremt kontrollerande och manipulativ - något jag dock först på allvar blev varse när jag nu när jag var 20 år gammal.....

Tror att du är något på tråden där! Har liksom tyckt det känts jättekonstigt att det känts "ovant" när folk varit trevliga, och undrat vad i helskotta det varit för fel på mig. Men som du säger - det som är ovant känns väl just...ovant i början. Oavsett om det som här, faktiskt är något i positiv bemärkelse.

Jo, tror helt enkelt att det är så. Mycket händer nu/har hänt under hösten och jag har väl helt enkelt inte stannat upp och bearbetat det riktigt förrän nu... Hoppas att det kommer falla på plats mera under våren och framåt.

vallhund · 7 Dec 2017

Några lämpliga citat att fundera över
‘bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge’
"Det gör ont när knoppar brister."

Dressyrtjejen_97 · 7 Dec 2017

AraSlei skrev:
Hur har din uppväxt sett ut med närhet, ömhet, kärlek från dina föräldrar?
Jag vill minnas att jag läste någonstans att du knappt aldrig sett dina föräldrar kramas eller pussas, och att de har skilda sovrum.
Det känns som att det här kan ha påverkat dig väldigt mycket i din bild av relationer och fysisk närhet?

Det tror jag absolut har påverkat mig - tyvärr. Det, i kombination med att jag dessutom är ensambarn.

Jag har som sagt aldrig sett de varken kramas eller pussas - ej heller höra de säga "Jag älskar dig" till varandra. Och ja, de har aldrig sovit tillsammans heller.
Däremot vet jag att de velat skiljas i 21 års tid, och att pappa hållit sig undan så mycket som det bara gått när man går i ett och samma kråkslott. När jag var liten och sjuk på flera olika sätt, var det mamma som fick ta 100% ansvar, pappa har aldrig vabbat en enda dag, aldrig bytt en blöja, aldrig gjort någonting. Pappa har hållit sig borta så gott som det varit möjligt, alltid satt sina intressen och aktiviteter i första ledet osv. osv. Nu sedan jag fick H.H har han dock blivit min "ofrivilliga groom" på tävlingar då mamma inte vill köra släp.

Mamma har alltid varit hårt kontrollerande och mycket manipulerande - något jag dock först på riktigt allvar blev varse nu för ett par månader sedan. Jag har t.ex. hållits undan från att träffa min pappas släkt under min uppväxt, vilket gjort att jag t.ex. aldrig fick träffa min farmor innan hon dog. Hon lärde mig också att kalla pappa vid namn istället för just pappa - antagligen för att försöka distansera mig från honom. Än idag kallar jag honom för just förnamnet, har man gjort det i 20 år är det svårt att ändra... När jag sedan blev svårt mobbad under högstadiet gjorde hon så gott hon kunde för att försöka "isolera mig" - antagligen för att försöka "skydda mig". Detta är något hon förövrigt fortfarande försöker med, även om jag skiter i det sedan några månader tillbaka (men ist. mår dåligt när jag kommer hem...).
Jag upplever det som att hon ändå försökt vara en bra mamma - men att det liksom inte nått "enda vägen fram".

Pappa har som sagt varit väldigt frånvarande under min uppväxt. Han prioriterade sina aktiviteter och intressen över mig, och gjorde allt för att hålla sig undan mesta möjliga/slippa vara hemma. Så är det till stor del fortfarande idag.
Han har dock haft en mycket mer "progressiv" inställning till uppfostran osv. Visst, han har haft "ramar" också, men det har varit i stil med typ "umgås inte med kriminella, begå inte brott och drick inte massa alkohol" - saker jag är och hela tiden varit, helt enig med också. Även om han "har sina sidor" också, så upplever jag ändå honom som på ett något sätt trevligare människa...Kan inte sätta fingret på det riktigt dock...

Det här är visserligen bara spekulationer från min sida, men så vitt jag vet och hört så började de nämna skilsmässa lite försiktigt för allra första gången för (snart) 21 år sedan (och på allvar pratat för 19 år sedan!) - medan jag till dags datum är 20 år och ca. 3 månader gammal. Det i kombination med att pappa försökt hålla sig undan mesta möjliga, får mig att tro att...jag kanske inte var så önskad av alla, så att säga.

Men ja, ovanstående - särskilt i kombination med att jag är ensambarn och då "aldrig haft någon annan" så att säga, tror jag tyvärr kan ha påverkat min syn på relationer i en negativ riktning.

AraSlei · 8 Dec 2017

Jag blir så himla beklämd över din situation

Det är så vansinnigt sorgligt att dina föräldrar får dig att må så! Du har ingen möjlighet att flytta hemifrån?

Dressyrtjejen_97 · 8 Dec 2017

AraSlei skrev:
Jag blir så himla beklämd över din situation
Det är så vansinnigt sorgligt att dina föräldrar får dig att må så! Du har ingen möjlighet att flytta hemifrån?

Ingen realistisk möjlighet, nej. Har redan extremt nära till både stall och skola så

em-pirre · 8 Dec 2017

Dressyrtjejen_97 skrev:
Ingen realistisk möjlighet, nej. Har redan extremt nära till både stall och skola så

Men vad har det med saken att göra?

Dressyrtjejen_97 · 8 Dec 2017

em-pirre skrev:
Men vad har det med saken att göra?

Well, har man (kommunalt!) 10-15 min till skolan och 20 min till stallet, vet jag inte vad man kan få som skulle vara närmare...

Wingates · 8 Dec 2017

Dressyrtjejen_97 skrev:
Well, har man (kommunalt!) 10-15 min till skolan och 20 min till stallet, vet jag inte vad man kan få som skulle vara närmare...

Men varför måste du bo närmare?

Dressyrtjejen_97 · 8 Dec 2017

Wingates skrev:
Men varför måste du bo närmare?

Det har jag inte sagt. Men jag har inget körkort (mina föräldrar får aldrig tummarna ur och övningskör med mig/vill inte), och med tanke på kommunikationerna och Segt&Långsamt, är det fördelaktigt om jag bor rätt nära skola och stall

Wingates · 8 Dec 2017

Dressyrtjejen_97 skrev:
Det har jag inte sagt. Men jag har inget körkort (mina föräldrar får aldrig tummarna ur och övningskör med mig/vill inte), och med tanke på kommunikationerna och Segt&Långsamt, är det fördelaktigt om jag bor rätt nära skola och stall

Cykel kommer man långt på

Jag tror för din egen skull att du måste flytta hemifrån - oavsett om det blir lite längre dagar eller krångligare att ta sig till olika saker.

Bor inte du i nån förort till sthlm om jag inte minns fel? Så illa kan det väl inte vara med kollektivtrafik då?

Gnist · 8 Dec 2017

Dressyrtjejen_97 skrev:
jag har inget körkort (mina föräldrar får aldrig tummarna ur och övningskör med mig/vill inte)

Då stegar man in på närmaste körskola och börjar ta lektioner och plugga. Alternativt köper en intensivkurs.

Dressyrtjejen_97 · 8 Dec 2017

Wingates skrev:
Cykel kommer man långt på

Jag tror för din egen skull att du måste flytta hemifrån - oavsett om det blir lite längre dagar eller krångligare att ta sig till olika saker.

Bor inte du i nån förort till sthlm om jag inte minns fel? Så illa kan det väl inte vara med kollektivtrafik då?

Jag kan tyvärr inte cykla

Jo, jag bor i en Sthlmsförort - grannort med skolan, och med stallet i utkanten av min ort.
Och jo, kollektivtrafiken är absolut ingenting att jubla över här.

Att släcka eld med tändvätska...

Unafraid

Monifa

Magnum

Dressyrtjejen_97

TinyWiny

AraSlei

pajaztar

Dressyrtjejen_97

vallhund

Dressyrtjejen_97

AraSlei

Dressyrtjejen_97

em-pirre

Dressyrtjejen_97

Wingates

Dressyrtjejen_97

Wingates

Gnist

Dressyrtjejen_97

Liknande trådar

Välj ämne nedan

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar