- Svar: 29
- Visningar: 3 108
Nattliga tankar och funderingar, tillika mitt första dagboksinlägg. Ursäkta om det blir rörigt.
För några dagar sedan skrev jag i tråden om citat som betytt mycket för en själv/man lever efter/etc.
Ett av de citat som betytt mycket för mig är då "What doesn't kill you makes you stronger". Varför förklarade jag även i tråden. En användare svarade då mig enligt följande: "What doesn't kill you gives you a lot of unhealthy coping mechanisms and a really dark sense of humour."
Det har verkligen satt igång tankarna hos mig...
På frågan "hur mår du just nu"? Så skulle svaret bli toppen, 10/10, jag har aldrig mått såhär bra såhär länge någonsin tidigare etc. etc. etc. Mitt liv är på topp och varit så enda sedan jag började på högskolan, anser jag. Men citatet ovan har fått mig att börja ifrågasätta mig själv lite.
Min uppväxt har ju som sagt varit allt annat än lätt, med både svår mobbning (såväl psykisk som fysisk), alldeles för många skolbyten på alldeles för kort tid och mer/mindre problem hemma. Sedan iaf typ oktober har jag dock till 99% betraktat det som just mitt förflutna. Ingenting som påverkar mig idag, längre. Men det där citatet har verkligen fått mig att stanna upp och reflektera...
- Jag har sedan 4 års ålder vetat att jag inte velat ha barn, främst för att jag vet att jag inte skulle vara en bra mamma/inte skulle klara av att ta hand om barnet. Det står jag fortfarande fast vid.
- Jag har sedan länge (minns inte exakt hur länge) vetat att kärlek aldrig varit för evigt, att det alltid tar slut någon gång och att man mår ofantligt dåligt då. Därför har jag aktivt valt att ta avstånd från kärlek, inte tro på den och gjort allt i min makt för att inte få känslor för folk - det har väl funkat till 95% typ. (Har varit olyckligt kär några gånger dock). Jag står även fast vid detta.
- Jag har lärt mig att "hata" förhållanden/tvåsamhet, dels för att jag inte riktigt gillar att ha folk alldeles för nära inpå, men också för att jag inte vill knyta an för mycket för att inte sedan riskera att bli helt förkrossad. Delvis därför jag fortfarande nu vid 20 års ålder aldrig haft ett förhållande.
- Har fortfarande aldrig kysst eller legat med någon, fast jag ("objektivt" sett) fått rätt många chanser senaste året. Anledningen har dels varit att jag varit rädd att knyta an till den personen/få känslor för denne (vilket jag absolut inte vill!) och dels rädsla för mina föräldrars reaktioner.
Apropå "...gives you a lot of unhealty coping mechanisms..."
- Samtidigt är jag snudd på paniskt rädd för att söka hjälp. Har redan sedan småbarnsben varit av åsikten att "försöka klara det själv" och inte söka hjälp/be om hjälp på direkten, särskilt inte när det gäller psykiska grejer (typ jag varit ledsen, arg, etc. - Det ska man inte visa utåt, det är fel!). Så när saker och ting gick alldeles totalt över styr under min värsta period i högstadiet, tog jag mod till mig att faktiskt söka hjälp...Vilket slutade i fullkomlig katastrof. Kuratorn verkade använda "släcka eld med tändvätska" som ledstjärna, och gjorde saker som i mitt tycke är helt oförlåtliga. Bland annat pratade hen om dietplaner som en möjlig lösning när jag blev mobbad för mina 52 kg (till 162 cm), och såg till att alla mina lärare och mina föräldrar, visserligen "bara" i sin helhet men ändå, fick veta allt jag sa på mina och dennes möten. Bara för att nämna lite. Mitt självskadebeteende och mina självmordstankar blev inte bättre av det. Jag fick helt enkelt stå helt ensam i min (då som nu) livs värsta kamp och kämpa bäst jag själv kunde - en kamp jag tillslut vann, men som satt djupa spår i mig, uppenbarligen.
- Jag har alltid sett mig som en ganska orädd person. Jag är varken rädd för mörker, spindlar, höjder eller ormar. Däremot är jag fruktansvärt skräckslagen av att knyta an till personer, och mer/mindre varit det så länge jag kan minnas. Vad rädslan kommer ifrån vet jag dock inte....
- Trots min rädsla för att knyta an, och antagligen ganska invanda och uppskattade ensamhet (jag är ju ensambarn) så mår jag nästan aldrig så bra som när jag är med mitt älskade studentföreningsgäng. Då uppskattar jag plötsligt det sociala jättemycket - fast jag inte är en särskilt social/extrovert person, och blir alldeles varm i kroppen av glädje när folk (även killar!) kramar mig. En gång när jag visste att det skulle gå nästan 3 v tills vi skulle ses igen var jag bara en hårsmån från att bryta ihop när jag kom hem - vilket kändes extremt olustigt och olikt mig.
- Folk (främst från studentföreningen) blir lika häpna varje gång jag hyllar deras snällhet/ödmjuka/omtänksamma inställning till mig - de ser det som en fullständig självklarhet - och undrar samtidigt hur det egentligen är fatt med mig som (uppenbarligen) inte ser snällhet/normal ödmjukhet som en självklarhet bland de jag umgås med.
(Jag är inte van vid att folk är snälla mot mig, iaf inte några längre perioder som nu, möjligen "falsk snällhet" i början...).
Kommer det någonsin vara över för mig? Kommer jag någonsin att bli ens någorlunda normal? Eller kommer jag alltid att häpna över att folk är trevliga mot mig och aldrig kunna knyta an?
Jag tycker subjektivt sett att jag aldrig mått bättre nu än vad jag gjort tidigare i mitt liv, ändå låter ju texten ovan inte särskilt upplyftande... Intalar jag mig bara att jag mår bra? Är den starka lyckan jag känner när jag är med studentföreningen, eller när jag t.ex. ridit ett bra pass med H.H, bara någonting min hjärna fabricerar? Vad är det jag känner egentligen? Jag känner mig så vilsen...
Så många frågor, så få svar...
För några dagar sedan skrev jag i tråden om citat som betytt mycket för en själv/man lever efter/etc.
Ett av de citat som betytt mycket för mig är då "What doesn't kill you makes you stronger". Varför förklarade jag även i tråden. En användare svarade då mig enligt följande: "What doesn't kill you gives you a lot of unhealthy coping mechanisms and a really dark sense of humour."
Det har verkligen satt igång tankarna hos mig...
På frågan "hur mår du just nu"? Så skulle svaret bli toppen, 10/10, jag har aldrig mått såhär bra såhär länge någonsin tidigare etc. etc. etc. Mitt liv är på topp och varit så enda sedan jag började på högskolan, anser jag. Men citatet ovan har fått mig att börja ifrågasätta mig själv lite.
Min uppväxt har ju som sagt varit allt annat än lätt, med både svår mobbning (såväl psykisk som fysisk), alldeles för många skolbyten på alldeles för kort tid och mer/mindre problem hemma. Sedan iaf typ oktober har jag dock till 99% betraktat det som just mitt förflutna. Ingenting som påverkar mig idag, längre. Men det där citatet har verkligen fått mig att stanna upp och reflektera...
- Jag har sedan 4 års ålder vetat att jag inte velat ha barn, främst för att jag vet att jag inte skulle vara en bra mamma/inte skulle klara av att ta hand om barnet. Det står jag fortfarande fast vid.
- Jag har sedan länge (minns inte exakt hur länge) vetat att kärlek aldrig varit för evigt, att det alltid tar slut någon gång och att man mår ofantligt dåligt då. Därför har jag aktivt valt att ta avstånd från kärlek, inte tro på den och gjort allt i min makt för att inte få känslor för folk - det har väl funkat till 95% typ. (Har varit olyckligt kär några gånger dock). Jag står även fast vid detta.
- Jag har lärt mig att "hata" förhållanden/tvåsamhet, dels för att jag inte riktigt gillar att ha folk alldeles för nära inpå, men också för att jag inte vill knyta an för mycket för att inte sedan riskera att bli helt förkrossad. Delvis därför jag fortfarande nu vid 20 års ålder aldrig haft ett förhållande.
- Har fortfarande aldrig kysst eller legat med någon, fast jag ("objektivt" sett) fått rätt många chanser senaste året. Anledningen har dels varit att jag varit rädd att knyta an till den personen/få känslor för denne (vilket jag absolut inte vill!) och dels rädsla för mina föräldrars reaktioner.
Apropå "...gives you a lot of unhealty coping mechanisms..."
- Samtidigt är jag snudd på paniskt rädd för att söka hjälp. Har redan sedan småbarnsben varit av åsikten att "försöka klara det själv" och inte söka hjälp/be om hjälp på direkten, särskilt inte när det gäller psykiska grejer (typ jag varit ledsen, arg, etc. - Det ska man inte visa utåt, det är fel!). Så när saker och ting gick alldeles totalt över styr under min värsta period i högstadiet, tog jag mod till mig att faktiskt söka hjälp...Vilket slutade i fullkomlig katastrof. Kuratorn verkade använda "släcka eld med tändvätska" som ledstjärna, och gjorde saker som i mitt tycke är helt oförlåtliga. Bland annat pratade hen om dietplaner som en möjlig lösning när jag blev mobbad för mina 52 kg (till 162 cm), och såg till att alla mina lärare och mina föräldrar, visserligen "bara" i sin helhet men ändå, fick veta allt jag sa på mina och dennes möten. Bara för att nämna lite. Mitt självskadebeteende och mina självmordstankar blev inte bättre av det.
Jag fick helt enkelt stå helt ensam i min (då som nu) livs värsta kamp och kämpa bäst jag själv kunde - en kamp jag tillslut vann, men som satt djupa spår i mig, uppenbarligen. - Jag har alltid sett mig som en ganska orädd person. Jag är varken rädd för mörker, spindlar, höjder eller ormar. Däremot är jag fruktansvärt skräckslagen av att knyta an till personer, och mer/mindre varit det så länge jag kan minnas. Vad rädslan kommer ifrån vet jag dock inte....
- Trots min rädsla för att knyta an, och antagligen ganska invanda och uppskattade ensamhet (jag är ju ensambarn) så mår jag nästan aldrig så bra som när jag är med mitt älskade studentföreningsgäng. Då uppskattar jag plötsligt det sociala jättemycket - fast jag inte är en särskilt social/extrovert person, och blir alldeles varm i kroppen av glädje när folk (även killar!) kramar mig.
En gång när jag visste att det skulle gå nästan 3 v tills vi skulle ses igen var jag bara en hårsmån från att bryta ihop när jag kom hem - vilket kändes extremt olustigt och olikt mig. - Folk (främst från studentföreningen) blir lika häpna varje gång jag hyllar deras snällhet/ödmjuka/omtänksamma inställning till mig - de ser det som en fullständig självklarhet - och undrar samtidigt hur det egentligen är fatt med mig som (uppenbarligen) inte ser snällhet/normal ödmjukhet som en självklarhet bland de jag umgås med.
(Jag är inte van vid att folk är snälla mot mig, iaf inte några längre perioder som nu, möjligen "falsk snällhet" i början...).
Kommer det någonsin vara över för mig? Kommer jag någonsin att bli ens någorlunda normal? Eller kommer jag alltid att häpna över att folk är trevliga mot mig och aldrig kunna knyta an?
Jag tycker subjektivt sett att jag aldrig mått bättre nu än vad jag gjort tidigare i mitt liv, ändå låter ju texten ovan inte särskilt upplyftande...
Intalar jag mig bara att jag mår bra? Är den starka lyckan jag känner när jag är med studentföreningen, eller när jag t.ex. ridit ett bra pass med H.H, bara någonting min hjärna fabricerar? Vad är det jag känner egentligen? Jag känner mig så vilsen...Så många frågor, så få svar...
