Att plötsligt inte klara av sitt liv

[Aliche]

För er som följde min andra tråd där jag kände att jag behövde flytta närmre min familj, naturen, lugnare liv osv så blir det här en fortsättning. Det kan bli långt men jag är glad för all pepp och råd.

Jag vet inte riktigt vad som har hänt eller när det blev såhär illa men nu sitter jag på jobbet och bara känner oro och ångest, inte riktigt panik men stress och olust över mitt liv, det liksom kryper i skinnet och i hjärnan. I grunden och utåt sett är det bra; bra jobb med bra lön, fin lägenhet centralt, fina vänner, fantastiska jobbkollegor, skriver en bok, gör roliga saker.
Men på insidan, i mitt huvud är det inte alls bra och fint, jag kan inte sätta fingret på, eller ens ord, på vad som är fel eller varför jag känner såhär nu men jobbigt är det oavsett.
Jag har börjar bli sen med räkningar av ingen anledning alls, sover dåligt, jag glömmer saker, har ingen riktig energi eller lust att göra saker utanför jobbet. Inte ens skriva knappt vilket har varit, och är egentligen, min största glädje. Jag ligger mest i soffan och kollar på TV, äter dåligt, tränar inte mer än att jag går till och från jobbet och tar någon extra promenad ibland.
Jag vet att jag borde prata om det med min familj eller med vänner men det bara går inte, det är någon slags spärr som bara gör det helt omöjligt, mycket för jag inte ens riktigt vet vad som är fel! Det bara är det.
Jag väntar på en tid hos min vårdcentral för min oro och ångest och det verkar bli inom några veckor iallafall.
Jag mår bra i stunder, på jobbet och med mina kollegor och vänner, då känner jag mig på riktigt glad och då känner jag mig så töntig och fånig som "trodde" att jag mådde så dåligt innan men när jag är själv så är det likadant igen.
Det är inte att jag känner mig ensam, jag älskar att vara med mig själv och behöver vara det väldigt mycket för att må bra, men det är nog att med andra blir jag distraherad men jag kan inte lura mig själv.
Jag är ganska säker på att jag skulle må bättre om jag kunde flytta som jag vill men jag känner att det behöver vara till mitt eget hem, att flytta hem till mamma känns inte som det jag behöver, det hade inte varit några problem att bo med henne och hon skulle bli jätteglad men jag känner att jag inte kan gå tillbaka till det, det känns bara helt fel i kroppen. Jag behöver ett eget hem, ett eget litet hus. Men jag kan inte bara upp och flytta; jag behöver ett jobb, någonstans att bo och lite andra saker som tar lite tid och som måste finnas en lösning på innan jag kan flytta.
Jag skulle vilja ha ett jobb där jag kan jobba hemifrån mycket men vet inte vad det skulle kunna vara.

Jag vet inte riktigt vad jag vill, kanske mest skriva av mig, se om någon känt likadant och mår bättre nu, höra att jag är inte komplett koko kanske

 

[tott]

Låter som att du behöver samtalsterapi av nåt slag och att du behöver planera in avslappningsövningar/(yin)yoga i ditt liv.
Kan också rekommendera det här programmet
https://www.mabra.com/bli-stressfri-med-var-nya-digitala-kurs-stressa-mindre-lev-mer/
Jag köpte det och det finns massor med bra grejer i det.

 

[Jordgubben från Skåne]

rekommenderar boken " Bara en tanke " av Dennis Westerberg, jag har blivit otroligt hjälpt av den i min hittills största livskris. Det är som att gå till psykolog eller liknande men att man blir sin egna psykolog. Jag brukar mest gilla att läsa böcker men denna läses upp av författaren själv och när man är så rörig i huvudet så är nästan det skönare.

 

[monster1]

För er som följde min andra tråd där jag kände att jag behövde flytta närmre min familj, naturen, lugnare liv osv så blir det här en fortsättning. Det kan bli långt men jag är glad för all pepp och råd.

Jag vet inte riktigt vad som har hänt eller när det blev såhär illa men nu sitter jag på jobbet och bara känner oro och ångest, inte riktigt panik men stress och olust över mitt liv, det liksom kryper i skinnet och i hjärnan. I grunden och utåt sett är det bra; bra jobb med bra lön, fin lägenhet centralt, fina vänner, fantastiska jobbkollegor, skriver en bok, gör roliga saker.
Men på insidan, i mitt huvud är det inte alls bra och fint, jag kan inte sätta fingret på, eller ens ord, på vad som är fel eller varför jag känner såhär nu men jobbigt är det oavsett.
Jag har börjar bli sen med räkningar av ingen anledning alls, sover dåligt, jag glömmer saker, har ingen riktig energi eller lust att göra saker utanför jobbet. Inte ens skriva knappt vilket har varit, och är egentligen, min största glädje. Jag ligger mest i soffan och kollar på TV, äter dåligt, tränar inte mer än att jag går till och från jobbet och tar någon extra promenad ibland.
Jag vet att jag borde prata om det med min familj eller med vänner men det bara går inte, det är någon slags spärr som bara gör det helt omöjligt, mycket för jag inte ens riktigt vet vad som är fel! Det bara är det.
Jag väntar på en tid hos min vårdcentral för min oro och ångest och det verkar bli inom några veckor iallafall.
Jag mår bra i stunder, på jobbet och med mina kollegor och vänner, då känner jag mig på riktigt glad och då känner jag mig så töntig och fånig som "trodde" att jag mådde så dåligt innan men när jag är själv så är det likadant igen.
Det är inte att jag känner mig ensam, jag älskar att vara med mig själv och behöver vara det väldigt mycket för att må bra, men det är nog att med andra blir jag distraherad men jag kan inte lura mig själv.
Jag är ganska säker på att jag skulle må bättre om jag kunde flytta som jag vill men jag känner att det behöver vara till mitt eget hem, att flytta hem till mamma känns inte som det jag behöver, det hade inte varit några problem att bo med henne och hon skulle bli jätteglad men jag känner att jag inte kan gå tillbaka till det, det känns bara helt fel i kroppen. Jag behöver ett eget hem, ett eget litet hus. Men jag kan inte bara upp och flytta; jag behöver ett jobb, någonstans att bo och lite andra saker som tar lite tid och som måste finnas en lösning på innan jag kan flytta.
Jag skulle vilja ha ett jobb där jag kan jobba hemifrån mycket men vet inte vad det skulle kunna vara.

Jag vet inte riktigt vad jag vill, kanske mest skriva av mig, se om någon känt likadant och mår bättre nu, höra att jag är inte komplett koko kanske

Det låter som att du har en depression, har du kontakt med vården?

 

[Aliche]

Det låter som att du har en depression, har du kontakt med vården?

Jag väntar på en tid som jag bokade då jag sa att jag hade oro och ångest så det är på gång.
Jag har varit deprimerad innan men det kändes inte riktigt såhär, eller snarare då klarade jag inte av någonting, inte ens knappt att ta mig upp ur sängen. Nu kan jag ju jobba och umgås med folk och må bra ibland, men det är klart, depressioner kan väl vara olika även för samma person?
Fortsätter tänka högt:
Jag vet logiskt att det inte funkar så här, men jag tycker inte riktigt jag har något att vara deprimerad över, jag har haft det mycket värre i perioder tidigare och inte blivit deprimerad. Som sagt jag vet att man kan bli deprimerad ändå men min hjärna säger åt mig att bara rycka upp mig eftersom mitt liv mestadels är bra..

 

[monster1]

Jag väntar på en tid som jag bokade då jag sa att jag hade oro och ångest så det är på gång.
Jag har varit deprimerad innan men det kändes inte riktigt såhär, eller snarare då klarade jag inte av någonting, inte ens knappt att ta mig upp ur sängen. Nu kan jag ju jobba och umgås med folk och må bra ibland, men det är klart, depressioner kan väl vara olika även för samma person?
Fortsätter tänka högt:
Jag vet logiskt att det inte funkar så här, men jag tycker inte riktigt jag har något att vara deprimerad över, jag har haft det mycket värre i perioder tidigare och inte blivit deprimerad. Som sagt jag vet att man kan bli deprimerad ändå men min hjärna säger åt mig att bara rycka upp mig eftersom mitt liv mestadels är bra..

Jag tycker som det låter som en begynnande depression.

 

[cirkus]

men jag tycker inte riktigt jag har något att vara deprimerad över, jag har haft det mycket värre i perioder tidigare och inte blivit deprimerad. Som sagt jag vet att man kan bli deprimerad ändå men min hjärna säger åt mig att bara rycka upp mig eftersom mitt liv mestadels är bra..

Fast depression behöver inte vara utlöst av något särskilt. Är de kemiska substanserna i obalans så är dom.

 

[gulan]

För er som följde min andra tråd där jag kände att jag behövde flytta närmre min familj, naturen, lugnare liv osv så blir det här en fortsättning. Det kan bli långt men jag är glad för all pepp och råd.

Jag vet inte riktigt vad som har hänt eller när det blev såhär illa men nu sitter jag på jobbet och bara känner oro och ångest, inte riktigt panik men stress och olust över mitt liv, det liksom kryper i skinnet och i hjärnan. I grunden och utåt sett är det bra; bra jobb med bra lön, fin lägenhet centralt, fina vänner, fantastiska jobbkollegor, skriver en bok, gör roliga saker.
Men på insidan, i mitt huvud är det inte alls bra och fint, jag kan inte sätta fingret på, eller ens ord, på vad som är fel eller varför jag känner såhär nu men jobbigt är det oavsett.
Jag har börjar bli sen med räkningar av ingen anledning alls, sover dåligt, jag glömmer saker, har ingen riktig energi eller lust att göra saker utanför jobbet. Inte ens skriva knappt vilket har varit, och är egentligen, min största glädje. Jag ligger mest i soffan och kollar på TV, äter dåligt, tränar inte mer än att jag går till och från jobbet och tar någon extra promenad ibland.
Jag vet att jag borde prata om det med min familj eller med vänner men det bara går inte, det är någon slags spärr som bara gör det helt omöjligt, mycket för jag inte ens riktigt vet vad som är fel! Det bara är det.
Jag väntar på en tid hos min vårdcentral för min oro och ångest och det verkar bli inom några veckor iallafall.
Jag mår bra i stunder, på jobbet och med mina kollegor och vänner, då känner jag mig på riktigt glad och då känner jag mig så töntig och fånig som "trodde" att jag mådde så dåligt innan men när jag är själv så är det likadant igen.
Det är inte att jag känner mig ensam, jag älskar att vara med mig själv och behöver vara det väldigt mycket för att må bra, men det är nog att med andra blir jag distraherad men jag kan inte lura mig själv.
Jag är ganska säker på att jag skulle må bättre om jag kunde flytta som jag vill men jag känner att det behöver vara till mitt eget hem, att flytta hem till mamma känns inte som det jag behöver, det hade inte varit några problem att bo med henne och hon skulle bli jätteglad men jag känner att jag inte kan gå tillbaka till det, det känns bara helt fel i kroppen. Jag behöver ett eget hem, ett eget litet hus. Men jag kan inte bara upp och flytta; jag behöver ett jobb, någonstans att bo och lite andra saker som tar lite tid och som måste finnas en lösning på innan jag kan flytta.
Jag skulle vilja ha ett jobb där jag kan jobba hemifrån mycket men vet inte vad det skulle kunna vara.

Jag vet inte riktigt vad jag vill, kanske mest skriva av mig, se om någon känt likadant och mår bättre nu, höra att jag är inte komplett koko kanske

Jag har precis fått upp ett enormt intresse för förklimakterie och hormoner. Så är du någonstans mellan 37 och 50 så kan du mycket väl vara i förklimakteriet (även om du har regelbunden mens). Kan vara värt att tänka på om du blir erbjuden depressions tabletter.
Det jag kan känna igen i din text är oro över något jag inte kunde sätta fingret på vad jag var orolig över. Tidvis mörka och dystra tankar och nedstämdhet. Så rätt var det var..... var allt bra igen och jag gick och undrade över varför jag tänkte så konstigt. Så kom dysterheten tillbaka rätt som det var osv. Glömska och hjärnsläpp. Gröt i hjärnan. Hade svårt att känna igen mig själv liksom.

 

[Aliche]

Jag har precis fått upp ett enormt intresse för förklimakterie och hormoner. Så är du någonstans mellan 37 och 50 så kan du mycket väl vara i förklimakteriet (även om du har regelbunden mens). Kan vara värt att tänka på om du blir erbjuden depressions tabletter.
Det jag kan känna igen i din text är oro över något jag inte kunde sätta fingret på vad jag var orolig över. Tidvis mörka och dystra tankar och nedstämdhet. Så rätt var det var..... var allt bra igen och jag gick och undrade över varför jag tänkte så konstigt. Så kom dysterheten tillbaka rätt som det var osv. Glömska och hjärnsläpp. Gröt i hjärnan. Hade svårt att känna igen mig själv liksom.

Jag är 33 så känns lite tidigt för klimakterie-känningar? Men bra tips att ha i bakhuvudet, hade aldrig ens slagit mig att det kunde bero på nåt sånt!

 

[Scata]

Först vill jag säga - Bra att du har kontaktat vården!
Hoppas att dom hjälper dig rätt. Om läkaren inte föreslår det själv så be om en samtalskontakt, terapeut eller psykolog. Tacka inte bara och ta emot om dom skiver ut medicin. Medicin kan såklart vara bra, men att få hjälp med att få ordning på sina tankar behövs också.

En livskris kan komma när som helst och du har ju varit inne på förändring av ditt liv. Kan det vara relaterat?
Om du har haft depression tidigare så är det lättare att få det igen tyvärr och inte ovanligt alls. Det behöver inte ens kännas likadant som förra gången, det kan vara det iallfall. Men det vet du kanske redan.
Försök bara stå ut tills du får träffa läkare, styrkekram

 

[Sleepy]

I grunden och utåt sett är det bra; bra jobb med bra lön, fin lägenhet centralt, fina vänner, fantastiska jobbkollegor, skriver en bok, gör roliga saker.

Men på insidan, i mitt huvud är det inte alls bra och fint

Jag är ganska säker på att jag skulle må bättre om jag kunde flytta

Jag behöver ett eget hem, ett eget litet hus.

Jag skulle vilja ha ett jobb där jag kan jobba hemifrån mycket

Städade i dina tankar litet.

Hur livet ser ut utifrån säger ju väldigt lite om hur det känns inuti; hur det ÄR.

Hoppas du kan få hjälp att prata med någon och reda ut saker och ting.

 

[Aliche]

Städade i dina tankar litet.

Hur livet ser ut utifrån säger ju väldigt lite om hur det känns inuti; hur det ÄR.

Hoppas du kan få hjälp att prata med någon och reda ut saker och ting.

Ja det blev ju väldigt mycket tydligare i din version Jag behövde nog se det så istället för all "om" "men" "fast ändå".. Igår kväll pratade jag med min mamma om det, inte allt men en del. Att jag kände mig nedstämd och i obalans och hon var så fin och stöttande, som min mamma alltid är .
Kändes ändå skönt att säga det högt till någon annan även om det inte känns bättre idag.
Fick en läkartid men inte förrän den 15 Oktober så ett tag kvar, de hade inga tidigare tider tyvärr.
Sov dåligt, var vaken mellan 3 och halv 6. Tittade lite på lediga jobb nära min mamma för att fördriva tiden, tyvärr inte speciellt mycket inom mitt område och det jag vill jobba med men samtidigt är jag inte så kinkig, jag kan jobba med något annat ett tag om det skulle behövas. Tänkte också prata med mina chefer på måndag om möjligheten att behålla mitt jobb men jobba nerifrån Skåne istället, teoretiskt så skulle det funka fint, mitt jobb kan göras varsomhelst, det är mer en fråga om det kan acceptera upplägget med distansarbete. Hade gärna jobbat kvar då jag verkligen gillar mitt jobb.