Att köpa hund - förväntningar och hur blev det?

[Singoalla]

Om det är någon här som lyckats missa det så kan jag berätta att jag och min sambo går i hundköpar-tankar! Jag och min svägerska satt i fem timmar i lördags och övervägde för och nackdelar, ekonomi, tid, rutiner, ansvar, förväntningar, förändringar, träning, försäkringar mm. tills mitt huvud blev helt snurrigt Vi kom fram till att det i alla fall är lika bra att ha tänkt igenom och reflekterat kring varenda liten del av hundlivet för att kunna ta ett bra beslut. Men.. hur man än vrider och vänder så vet jag ju också om hur livet brukar fungera. Det blir inte alltid exakt som man tänkt sig, överraskningar har en tendens att dyka upp och man kan uppleva saker annorlunda emot vad man trodde från början.

Så, jag är lite nyfiken på vilka överraskningar som dök upp för er? Något som ni inte väntat er? Positivt eller negativt. Blev hundlivet som ni förväntade er eller annorlunda? Nu har ju jag haft hund så jag har nog ganska bra koll. Men det var en annan ras än vad vi funderar på nu och fler som delade ansvaret.

MVH. Fröken kontrollbehov som inte nöjer sig med det man kan ha koll på utan också vill få grepp om det man inte kan kontrollera

 

[squarepants]

Sv: Att köpa hund - förväntningar och hur blev det?

Jag köpte en hund när jag precis fyllt 16 år. Drabbades av akut ha-begär när en kompis skulle sälja sin stora, svarta, tokiga blandrashane. Han skulle bli stallhund och följa med på ridturer. Visade sig att han hatade att vara i stallet Han var dessutom jävligt jobbig och jag insåg att jag var tvungen att gå en kurs. En kurs blev till många, vi började tävla och dessutom vinna. Tre år senare fick jag en omplacering till, som tyvärr fick avlivas efter tio månader. Sålde hästen och satsade på hundarna. Och nu, ganska precis sex år efter jag köpte blandrasen bor jag ihop med fem hundar. Tränar, jagar, tävlar med och lever för hundarna Träffat min sambo och mina närmaste vänner genom hundarna.

Med andra ord - det blev både jävligt mycket dyrare (Eftersom dom av någon anledning bara blir fler ) och roligare att skaffa hund än jag någonsin kunde tänka mig när jag köpte en "stallhund".

 

[Philosophia]

Sv: Att köpa hund - förväntningar och hur blev det?

När jag skaffade den äldsta av de två jag har nu så hade jag inte alls räknat med att ensamhetsträningen inte skulle fungera (och då hade jag ändå haft hund i nästan 25 år). Det var inte förrän vi skaffade en hund till som jag (när den yngsta växt till sig så klart) faktiskt kunde börja gå och handla, besöka vårdcentralen, åka och träna, etc. utan att min sambo var hemma.

Men i övrigt, jag älskar hundlivet och tycker att livet utan hund är en ren misär.

 

[glittra]

Sv: Att köpa hund - förväntningar och hur blev det?

Jag är nog lite likadan som du låter det som och för mig var det en väldigt stor grej att skaffa hund.
Fick nästan panik när min tilltänkta dagmatte hamnade på sjukhus veckan innan vi skulle hämta valpen, men min första lärdom är att även om allt inte blir som man tänkt så löser det sig.

Lärdom nummer två är att livet med hund är så mycket bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig. Att en så liten hund kan sprida så mycket glädje och välmående är underbart! De knasiga upptågen, busen, aktiveringen, myset och promenaderna vill jag absolut inte vara utan.

Igår lade vi viltspår och glädjen och stoltheten när hundskutten hittade klöven gjorde min dag avsevärt mycket bättre!

 

[MikaTela]

Sv: Att köpa hund - förväntningar och hur blev det?

Får skriva om två historier då jag har en äldre omplacering och köpte valp i februari.

När jag skaffade min äldre herre var jag sjukskriven på längre tid pga skada i foten. Jag velade fram och tillbaks mellan valp eller vuxen, hade redan bestämt mig för ras. Då dök denna herre upp som 5 år gammal. En väldigt trevlig prick. Dock var han 40 mil iväg så jag tog honom med en gång efter, vad jag tyckte, många nogranna frågor via telefon. Fick hem en hund som var helt tvärtemot vad jag fått beskrivet för mig. Detta ledde till MASSOR av jobb.
Av detta lärde jag mig att aldrig lita på folk i telefon utan utgå från det värsta och sen det som en fördel om det är bättre.

Sen i februari så valde jag att ta hem en liten valp. Jag hade bestämt mig för ras, färg och kön och var väldigt bestämd mot mig själv att DET eller ingen hund!
Jag åkte och hälsade på valparna som var 6 veckor gamla, satte mig på golvet och pratade med uppfödaren, hälsade på mamma och valpsläktingar. Kikade lite hur valparna betedde sig och agerade men föll till slut för den lagom framåt valpen som krävde att få sova i mitt knä.
Fått hem en hund som idag är framåt men ändå väljer självmant att följa mig.

Har lärt mig att hälsa på hundarna ett par gånger samt låta hundarna presentera sig själva!

 

[Apollo]

Sv: Att köpa hund - förväntningar och hur blev det?

Mitt problem kan man ju inte veta innan, men kolla hur det är med allergier hos "släkten". Jag fick en allergisk hund och det är ingen dans på rosor kan jag säga. Bl.a en kvalsterallergi som gör att hon inte kan följa med till stallet så ofta som det var tänkt. Och det var ju det som var tanken, typiskt då hon är en perfekt stallhund. Detta gör att min tid med henne blir mindre men hon får mer mer tid med husse.

 

[Natilia]

Sv: Att köpa hund - förväntningar och hur blev det?

Hund nummer 1 - Jag och min dåvarande hade varit tillsammans i något år och precis flyttat ihop. Jag ville ha hund sedan många år och det sa han också att han ville. Eftersom bästa tidpunkten för hund var precis mellan sommarjobb och skolstart för mig så blev det lite hipp som happ gällande ras - mer vilka som hade leveransklara valpar just då. En labrador av utställningslinjer kändes som en okej "mellanras" och en sådan blev det. Ganska snart visade det sig att min sambo inte var ett skvatt intresserad av att faktiskt göra någonting med hunden. Jag studerade heltid, skulle ut på praktik (heltidsjobb), hade begränsad ekonomi för att anlita dagmatte / hunddagis och levde med en karl som hellre lät hunden hålla sig i 9 timmar än att avbryta sitt WoW-spelande för att gå ut med honom (naturligtvis trots att han lovat att gå ut med honom). Det blev en svår tid med separation, flytt och annat, men det slutade med att hunden fick ett nytt hem.

Lärdom: Basera inte hela hundägandet på att ni ska vara två om ansvaret om du inte känner den andra personen väldigt väl. Ha en plan för hur det ska lösa sig om du helt plötsligt blir ensam (den andra kanske blir sjuk en period?) Ha en buffert.

Hund nummer två: Bränd av förra så valde jag den här gången en vuxen omplacering, väluppfostrad och färdig. Min nuvarande förhållande var ganska färskt det också, vi hade väl varit tillsammans i två år eller så. Men den här gången hade jag en plan för hur jag skulle lösa det om vi gick isär.
Den hunden var bättre än vad jag någonsin kunnat hoppas på och vi fick fem bra år tillsammans.

Lärdom: Ingen hund är perfekt, men även en lite äldre omplacering kan bli din bästa vän.

Hund nummer tre (nuvarande): Köptes in efter konstens alla regler, lång väntan och noggranna efterforskningar. Ekonomin fanns, planeringen var på plats och jag trodde att jag tänkt på allt.
Det jag inte räknat med var att få en hund med extrem separationsångest. Tidigare var jag lite av åsikten att "allt går att träna" och att de flesta problem berodde på ägaren.. den åsikten är jag inte av längre kan jag säga. Nu tror jag att vi kommer att fixa det ändå och efter snart två års träning så har vi ändå kommit en liten bit på vägen, men många gånger när vi inte ens har kunnat springa ner i tvättstugan i fem minuter så har det känts mer än lovligt hopplöst.

Lärdom: Man kan inte planera för allt. Även de bästa föräldrar kan ge valpar med mindre önskvärda egenskaper.

 

[Hellas]

Sv: Att köpa hund - förväntningar och hur blev det?

När första hunden var liten valp var jag ganska överväldigad av hur mycket tid och kraft det faktiskt krävde. Jag ville så gärna göra allt rätt med rumsrenhet och ensamhetsträning, och det tog sin tribut. Det tog ett par månader innan jag hade vant mig vid det nya livet där en liten fyrbenting skulle sättas i första rummet. Men när jag väl hade gjort det, så blev det bara mysigare och mysigare.

Hundlivet är så mycket härligare än jag hade kunnat föreställa mig. Jag hade nog inte kunnat tänka mig hur mycket kärlek jag skulle kunna känna för två små pälskorvar, och än mindre hur mycket kärlek de skulle kunna ge. Vi hade tänkt igenom vårt rasval - mops - mycket noga och vi har aldrig ångrat oss en sekund.

En positiv överraskning var nog hur lätt och roligt det skulle bli att träna med mops. Jag föreställde mig att vi skulle få kämpa med grundläggande vardagslydnad och sedan inte mer, men de har visat sig ha talang för både agility och rallylydnad och visar upp en härlig glädje på planen.

 

[Raderad medlem 94602]

Sv: Att köpa hund - förväntningar och hur blev det?

Min första hund blev inte alls som jag tänkt mig. Jag var ung, oerfaren och naiv trots att jag växt upp med hundar. Jag köpte första bästa hund som var söt för rätt pris ( läs billigt). Det blev en blandis av 4 raser som inte passade så bra ihop Ett så korkat hundköp som det går att göra typ. Efter ett år insåg jag att hunden höll på att gå mig ur händerna och att det krävdes mer än mat, kärlek och promenader för att fixa det hela. Jag fick slita långt mycket mer än jag någonsin trott att man behövde göra för att få lite vardagshyffs på en hund. Och jag kunde aldrig drömma om att det kunde vara så jobbigt och dyrt att ha hund! Han hade medärvda defekter och kostade mig en hel del i söndertuggat hem och träningsavgifter.

Läxan jag lärde mig var att planera mitt hundköp bättre till nästa gång och ha bättre koll på vad jag köpte. Nu köpte jag en blandis till...dock bara med 2 raser och två raser som inte hade milsvidda skillnader. Nu blev det mycket bättre. Men dyrt då det visade sig följa med ledproblem som krävde operation och lite andra kostsamma saker.

Nuvarande hunden var mycket välplanerad. För det första valde jag en ras....som passade mig. Sen köpte jag en valp efter mycket noga kontrollerad härstamning för att i största möjliga mån undvika defekter. Hoppsan så lätt det blev att ha hund!!! Jag har äntligen en hund som verkligen passar mig och hittills är frisk. Vilken lyx Och så otroligt mycket roligare det blev att vara hundägare. Den här är av en ras som är ljusår ifrån de raser jag haft i mina två tidigare hundar. Nu vill jag ha en till

 

[makarontanten]

Sv: Att köpa hund - förväntningar och hur blev det?

Första hunden köpte jag ( oerfaren) tillsammans med hundvan sambo. En blandras på 6 månader som kommit tillbaka till uppfödaren pga sjukdomar i första familjen. En riktig drömhund på alla plan, förutom en svår allergi jag kämpade med väldigt länge. Hon fick till slut avlivas vid 5,5 års ålder då det inte gick längre med allergin.

Min nuvarande köpte jag ensam och var förberedd på alla sätt, visste vad jag gav mig in på med att ha hund, hade läst mycket om rasen och visste att det skulle bli tufft att vara ensam. Jag förberedde mig på alla sätt det går, tyckte jag.

Det jag hade missat lite var just valptiden. Min förra var ju 6 månader, ensamhetstränad och rumsren när hon kom. Det var inte denna på 8 veckor. Dessutom trodde jag aldrig att en valp kunde ha så vassa tänder, vara så envis, yla så taket lyfte när hon var ensam, bita när hon inte fick som hon ville och dessutom kissa så mycket inomhus varje dag att man trodde hon druckit upp en hel sjö.

Idag är hon 14 månader och ger inte ett pip ifrån sig när hon är ensam, rumsrenheten kom tillslut vid 6-7 månader och hon är en helt underbar tjej som är lyhörd, mysig och har stor personlighet.

Det jag fortfarande inte har smält riktigt är att hon är väldigt aktiv. Jag visste att rasen var ganska "pigg", men hade ändå trott att de var liiiite mer åt soffpotatisar än duracellkanin om man gör jämförelsen Det kan vara lite jobbigt när man är ensam och jobbar natt, när hon kräver ganska mycket dagligen, men det är bara att hänga med i svängarna, hon går först. Det sägs att rasen mognar ganska sent, så mitt hopp ligger i att hon ska bli lite lugnare när hon vuxit till sig lite till och inte är så "valpvild" längre

 

[pepp]

Sv: Att köpa hund - förväntningar och hur blev det?

Jag skaffade min dvärgpudel när jag flyttade till min första egna lägenhet (vi har alltid haft hund i familjen)
Tanken var att jag ville ha en frisk hund, med arbetsglädje, att träna lydnad/agility med. Istället fick jag en halvdöv, lat liten hund med foder/kvalsterallergi... så det blev ju inte alls som jag tänkt mig.

I början kunde jag ha med han på jobbet hela tiden. Sen blev det lite ändringar, men då har jag istället möjlighet att åka hem på lunchen och rasta honom!

 

[mazariin]

Sv: Att köpa hund - förväntningar och hur blev det?

Nu har vi ju inte haft vår valp så länge, men visst har det kommit en del överraskningar redan fast vi trodde vi förberett oss på allt. Det som känns av mest just nu är nog skällandet.. Visst, vi var mycket väl medvetna om att corgin har nära till skall men hade liksom aldrig tänkt att det skulle vara ett problem - "Det är ju bara att träna bort"! Men han skäller verkligen för ALLT. När han har tråkigt, när han vill ha något, när han vill upp i soffan, när han vill ner från soffan, när han är missnöjd, när han är glad, när han får ett kommando som han inte vill lyda, när han leker, när han vill ha uppmärksamhet, när han är sur för att han inte får bita i våra fötter, när han är sur för att han inte får bita i gästernas fötter.. Tillsägelser fungerar inte (just nu åtminstone), det går han bara ännu mer igång på. Att lägga honom i valphage fungerar inte, han skäller för att han vill därifrån. Just nu kör vi på att ignorera - fungerar väl sådär. Så det har jag lärt mig - skällighet är inte något som alltid fungerar att träna bort i en handvändning! Men har ännu hopp för att vårt lilla odjur också ska lära sig en dag!

Visst har andra aspekter på hundägandet också varit mer eller mindre jobbiga - men de har jag ändå varit mer förberedd på (ensamhetsträning t.ex.) så det har inte känts lika tungt på något sätt. Just det här med skälligheten hade jag uppenbarligen inte tänkt igenom tillräckligt noga. Skulle ändå aldrig byta ras - världens charmigaste lilla knackkorv är det som har flyttat in i vår familj!

 

[Bison]

Sv: Att köpa hund - förväntningar och hur blev det?

Ruben, vår lilla blandras köpte vi för snart fem år sen. Han var då drygt ett år och omplacerades pga allergi.
Han är världens bästa hund på alla sätt. Jag älskar honom så otroligt mycket, han har inga nackdelar, han är bara helt super.

När Ruben vara fyra köpte vi hund två. En Dogue de bordeaux på dryga året. Han hade kommit tillbaka till uppfödaren efter att ha blivit vanvårdad hos den som köpte honom som valp.
Han var en underbar individ! Så otroligt snäll och vänlig, fungerande med allt och alla. Han och Ruben blev verkligen bästa vänner.
Men tyvärr visade det sig att hans höfter inte hade utvecklats som de skulle, samma med bakknän.
Fanns inget att göra och efter sex månader fick vi ta farväl. Jag ångrar mig inte att vi tog honom, han gav oss så mycket och han fick ett bra avslut.

Ruben blev sjuk av saknad, vägrade äta och låg bara inne i duschen och ville inte göra något. Det gjorde så ont att se honom, det gjorde vår sorg ännu värre. Vi måste ha en ny hund!

Hund nummer tre blev Ture. En petit brabancon på tre år som flyttade in hos oss i januari. En otroligt glad och okomplicerad liten skit.
Ruben och han fann varandra direkt. Man kan inte låta bli att älska Ture.

Vi kan inte tänka oss livet utan hundar :-)

 

[Bewildered]

Sv: Att köpa hund - förväntningar och hur blev det?

*kl*

Som liten dromde jag alltid om Den Dar Schafern... det dar undret av forighet, energi, umpf, driv... Den dar med den perfekta balansen, lattstryd men mentalt stabil. Envis, pa ratt satt, nyfiken, positiv till allt, helt utan radslor och osakerheter. Den dar hunden man bara har koppel pa for syns skull... Jag ville vara en av de dar schafer agarna som folk vande sig om efter pa stan och sa "wow, vilken trevlig hund hon har!"...

Efter 2 schafrar och en hel hog andra hundar sa var jag ratt saker pa att jag aldrig skulle hitta den dar barndomsdrommen. For manga variabler, mina hundar ar alla trevliga (naja, vissa av dom jag fick pa kopet med maken ar val... mindre sota som personer, men bra hundar for det de anvands till) men ingen som jag kant att jag kunnat lita pa till 110% no matter what. Min drom avskrevs helt enkelt, en ouppnaelig drom - men ett bra mal i traningen med alla! Man far den hund man fortjanar, och eftersom ingen hundagare ar perfekt sa finns inte heller den perfekta hunden...

..trodde jag.

Sa tog jag pa mig en knepig omplacering... en ferrarischafer.

Och vet ni...
Han AR Den Dar Schafern! Mitt "lilla problembarn"... ar den Perfekta hunden for mig. Han ar alldeles, alldeles Perfekt! Hur mycket jag an tycker om resten, for det gor jag, sa har jag insett att for mig... sa ar det ferrarischafer som galler. Dar far jag vad jag behover, och hunden far det den behover. Det helt enkelt bara Klaffade. Visst var det bumpy i borjan... men han ar min Superstar. Han far mig att se ut som ett proffs nar vi ar ute, han ar en suveran ambassador for sin ras. Snabb, lattlard, GLAD, kroniskt positiv till allt, oradd, drivig, han har allting jag nagonsin kunnat onska mig i en hund. Latt att motivera, latt att belona. Samtidigt ar han inte fjaskig pa nagot satt mer an mot mig, social och trevlig mot folk - men inget behov av att saga hej till folk heller.

Folk sager att jag gjort ett jattejobb med honom... men arligt talat, sa var det han som gjorde jobbet. Jag bara var dar och visade honom hur det ar enklast att gora...

 

[Ainon]

Sv: Att köpa hund - förväntningar och hur blev det?

Jag ville ha en liten, käck, simpel inte så krävande hund, en enkel första hund var min tanke. Det var väll det jag fick också, bara det att liten och inte så krävande passar mig mindre bra. Så blev rätt men ändå helt fel

 

[Viveka]

Sv: Att köpa hund - förväntningar och hur blev det?

Min första hund var en stor besvikelse. Jag var ung, naiv, okunnig, hade för stora förväntningar och valde helt fel ras.

Min pappa hade haft Engelsk Bulldogg i sin ungdom, och pratade ständigt om hur underbar den hunden varit. Så när han äntligen gav efter för mitt tjat, var det liksom självklart att det skulle bli en bulldogg. Det här är väldigt många år sedan, och på den tiden var rasen inte alls like sönderavlad och sjuklig som nu, men när äntligen tiken som vi gick och väntade på valpade, blev det en enda vanskapt valp, som fick avlivas direkt.

Nästa chans på en kull var flera månader senare och när jag nu äntligen fått föräldrarna med på noterna, ville jag inte vänta så länge. Utan större eftertanke köpte jag en 6 månader gammal Engelsk Blodhund, som jag förälskat mig i på bild. Under tiden fick bulldoggstiken vi väntat på 8 friska valpar, och vid det laget var min pappa så inne på bulldogg igen att han köpte en valp i alla fall. Så plötsligt hade familjen två hundar, en valp och en unghund, båda hanhundar,

Till att börja med gick allting bra. Mina föräldrar jobbade båda heltid, och jag gick i sista ring och min lillebror på högstadiet, men på den tiden hade man hembiträde, så det var aldrig tal om att lämna hundarna ensamma hemma. de bet väl sönder en del saker, som alla valpar, men inget i överkant. Det var mest jag som stod för rastning och promenader. Jag fick snart ett gäng av hundkompisar i parken, jyckarna hade kul ihop, vi träffades där varje kväll och gjorde saker ihop på helgerna också.

Jag hade förstås alldeles orealistiska förväntningar på min hund, jag ville att den skulle älska mig över allt i världen, och bli jättelydig alldeles av sig själv, men min pappa och jag gick faktiskt en "dressyrkurs" tillsammans. Eftersom det var så ovanliga raser blev jag fotograferad i tidningen med dem, vilket man naturligtvis tyckte var häftigt när man var 19. Men det var väl på den kursen som jag först insåg att jag nog hade valt fel ras. Båda våra hundar tyckte lydnadsdressyr var urtråkigt, och visade det väldigt tydligt.

Mina kompisar höll jämt på och tränade med sina hundar, som var jätteduktiga och kunde en massa "konster". De hade raser som pudel, schäfer, Irländsk setter och dobermann, och jämför med dem verkade båda mina väldigt tröga. Det enda blodhunden Jock var riktigt bra på var föga förvånande att spåra, men det var ingenting som roade mig. Värre blev det när det visade sig att han var ännu bättre på att spåra och driva vilt, vilket inte var något problem i stan, men desto värre på vårt sommarställe. Han utvecklades snabbt till en rymmare, som stack iväg vid minsta tillfälle och sen kunde man kunde höra honom driva med skall på långt håll i timmavis.

Men den verkliga krisen kom när båda hundarna var könsmogna och började slåss. Första gången var det blodhunden, som började, och det var nog mest mitt fel. Han kom hem nöjd och belåten efter en av sina eskapader och ville kela. Jag var frustrerad och arg, knuffade undan honom och sa "Gå din väg dumma hund, och kom här lille Basso, du är i alla fall snäll och springer inte bort hela tiden". GRRRRROWL sa det, och så rök de ihop - det blev ett otäckt slagsmål, och min pappa och jag fick dra isär dem.

Jock verkade ha glömt bort alltihop dagen därpå, men bulldoggen var långsint, slagsmålen fortsatte, och nu var det oftast han som började. Så här i efterhand tror jag att det kanske lät värre än det var, för det blev aldrig några större blodviten på någon av hundarna, och varken jag eller min pappa blev någonsin bitna, trots att jag flera gånger hamnade under dem när de slogs, och jag försökte hålla isär två starka hundar på raka armar. Oftast slutade bråken med att min pappa och jag högg tag i respektive hund, och sedan satt och blängde på varandra, båda lika övertygade om att det var den andres hunds fel.

Men slagsmålen blev successivt värre. Det var väldigt stressigt för hela familjen, man kunde aldrig slappna av, och till slut blev det uppenbart att en av hundarna måste omplaceras. Att det blev just Jock som fick gå var mest en slump, eftersom en av mina mera ytliga bekanta erbjöd sig att köpa honom vid precis "rätt" tidpunkt. Jag träffade aldrig hunden mer, det hade jag inte klarat, och det hade nog inte varit bra för honom heller. Men jag tror faktiskt att han fick det bra, och jag kunde ibland följa hans karriär i veckopressen, han blev nämligen fotomodell och förekom ofta i annonserna utklädd till Sherlock Holmes, med pipa i munnen.

Jag grät nog i en månad, men sedan tröstade jag mig och köpte en ny hundvalp, en Golden retrievertik. Den rasen passade mig mycket bättre, och min nästa hund blev så småningom också en Golden.

Men det var inte förrän jag fick min första Springer Spaniel, som jag verkligen kände att jag hade hittat "min" ras.

 

[Migo]

Sv: Att köpa hund - förväntningar och hur blev det?

Jag blir så rörd och glad av att läsa om dig och din Sarge!

 

[Migo]

Sv: Att köpa hund - förväntningar och hur blev det?

Blev hundlivet som ni förväntade er eller annorlunda?

Annorlunda. Bättre. Roligare. Mer lärorikt. Roligare träningskompisar, fler möjligheter och en otrolig mångsidighet som jag inte anade. Åh vad jag är glad att jag tog steget och blev en aktiv hundägare!

Jag valde fel som inte köpte valp från början, samtidigt ångrar jag inte mitt val att börja med en vuxen omplacering. Min Sam lärde mig jättemycket!

 

[Bewildered]

Sv: Att köpa hund - förväntningar och hur blev det?

Hur lojligt det an ar kan han helt seriost rora mig till tarar vissa dagar... Folk far saga vad dom vill, men nar han ser mig i ogonen sa svaller hjartat och jag hoppas sa innerligt att jag kan leva upp till det jag ser dar.

En van till mig sa att nar han ser mig med Sarge sa hor han http://www.youtube.com/watch?v=xr3qfy78iG4 i bakhuvudet...

Min alskade lille tont...

skriver det har lite for att saga att, ibland vet man inte riktigt vad man ger sig in pa... Det vet man nog aldrig, hur mycket man an letar... men nar man hittar Hem i sitt hunderi... sa finns det -inget- som slar den kanslan. Det finns inget jag skulle byta denna hund mot, men mycket jag skulle ge upp for hans skull. For vad han ger mig, varje dag - forbehallslost.

 

[Snurrfian]

Sv: Att köpa hund - förväntningar och hur blev det?

Våran nuvarande blev ju inte riktigt som jag hade tänkt mig... Vi ville ha en wachtel, letade länge, stod på kö för en som på pappret lät kanonbra, men det blev bara en levande valp från den kullen och dessutom en tik så det blev ingen. Hittade en annan uppfödare, vi stod på kö, fick besked om att det var andra före i kön och konstatera då att nu avvaktar vi till nästa år istället. Men huxflux så blev det en valp över åt oss, det blev lite hastigt på men vi hade ju ändå planerat för valp så vi tackade ja.
Hämtade yrvädret och åkte hem lyckliga. Han var mycket valp men ändå inte mer än vad jag hade förväntat mig, jag visste ju vad vi hade köpt för ras.
Allt rullade på förutom apporteringen som inte fungerade, jag var övertygad om att jag gjorde fel så jag släppte det och letade kurs istället.

Runt halvåret började han halta och vi åkte in till veterinären, lös benbit i bogen och operation. Vid operation upptäcktes det att det är något fel på käken på honom så han kan inte öppna munnen, att apporteringen inte fungerade var inte så konstigt, han kunde inte öppna munnen tillräckligt för att få grepp. Konvalescenstiden efter höll på att knäcka mig fullständigt, en hysterisk hyper unghund som enbart skulle skritta. Jag stod och grina flera gånger över hur hopplös situationen kändes, men rätt var det var så hade tiden gått och vi hade ökat våran promenadtid och takten och han trivdes med tillvaron igen.
Han är en toppen jakthund för oss och är så pass uppskattad att vi blir inbjudna att jaga hos grannlag trots att de har egna hundar.
Men jag hade tänkt göra jaktprov, verkligen lära mig apporteringen osv Att jag sen blev sjuk själv oxå så vi tappade ytterligare tid när jag inte orkade träna med honom alls känns oxå jobbigt.
Men nu är han 3 år, fungerar som sagt som en klocka i skogen, vi har hundvakter som orkar och klarar av honom, han trivs med livet och vi med. Men jag är väldigt sugen på att köpa mig en valp...