Att klara sig själv

När jag bestämde mig för att skilja mig så lovade jag mig själv att jag INTE ska låta det faktum att jag lever ensam begränsa mig på något sätt!!
Och det har verkligen blivit mina ledord.
Om jag nu vill ha ett hus så ska jag banne mig kunna ha ett hus själv, och jag ska kunna sköta om mina bilar och mitt hus och allt det praktiska själv.

Att jag tidigare har haft män omkring mig i livet som haft attityden “flytta på dig lilla gumman det där klarar inte du, låt mig göra det istället så att det blir ordentligt gjort” och kvinnor omkring mig som haft attityden “nämen sånt där klarar ju inte lilla jag, sånt fattar jag inget av, det får männen sköta, tihi” har gjort att jag lite lätt förvirrat i många år också fallit in i de mönstren. Jag “vågade” faktiskt inte använda en skruvdragare förrän rätt sent i livet, för att jag bara hade köpt och svalt bilden av att det inte var något för mig.

Men jag tycker ju att det är roligt att fixa med praktiska saker! Om jag är händig? Har ingen aning. Men nuförtiden skiter jag i det - jag bara GÖR. Blir det fel får jag väl försöka göra om på nåt annat sätt och lära mig något av det.

Mycket går bra, men självklart stöter jag på problem också. Mitt största problemområde är självförtroendet för att kunna hantera stora tunga saker själv. Jag vet helt enkelt inte vad jag klarar och inte. När jag var en del i en tvåsamhet behövde jag aldrig nånsin fundera över om något var tungt eller otympligt, för det gick alltid att lösa när man var två - t ex bära stora tunga möbler upp och ner för trappor. Men hur löser man det när man är själv? Vad klarar jag av att bära och vad klarar jag inte av?

Bland det första jag gjorde när jag flyttade in i huset var att beställa en tvättmaskin och diskmaskin. De skulle levereras till tomtgräns stod det. Jag blev alldeles brydd. Skulle jag ens orka flytta dem därifrån? Eller skulle de kanske behöva stå kvar där tills jag lyckades hitta någon som skulle vara villig att hjälpa mig? Tankarna började skena om att jag kanske inte skulle orka rubba dem - speciellt tvättmaskiner är ju rejält tunga grejer - och jag började försöka hitta på nödlösningar med hur jag skulle behöva täcka över dem med presenning där de skulle stå orubbningsbara vid tomtgränsen…
Men maskinerna kom och jag skyfflade upp dem på min pirra och körde in dem i mitt uthus utan problem. Jahapp. Det klarade jag tydligen själv.
(Fick dock hjälp med inbärning i huset och inkoppling senare)

Nästa problem var att jag behövde en bokhylla. Jag hade hittat en på IKEA som skulle passa, men samtidigt hade jag hittat en begagnad likadan hylla på blocket mycket billigare. Självklart ville jag ha hyllan billigare! Men oj vad det snurrade i min stackars skalle… Hyllan på blocket var ju monterad - över 2 meter hög och vägde 60 kilo. Skulle jag klara av det själv? Kan jag verkligen boka tid med någon människa, åka hem till dem, och sedan upptäcka att jag kanske inte klarar av att bära hyllan själv? Nej men det funkar ju inte! Så jag grubblade fram och tillbaks, fram och tillbaks, men tillslut kom jag fram till att jag helt enkelt inte vågade chansa. Jag fick bita i det sura äpplet och köpa en ny hylla från IKEA till ett högre pris.

Hyllan var ju visserligen fortfarande över 2 meter hög och vägde 60 kg, men då kom den åtminstone i ett platt paket. Skulle jag klara av att hantera det platta paketet? Jag visste inte, men bestämde mig för att testa. Och det gick bra det med. Med hjälp av kundvagnar, kroppsvikt, hävstångseffekt, transportplattor och envishet. Så den klarade jag också av på egen hand och fick in i huset själv.

Tredje utmaningen var när jag skulle köpa en latrinkompost. Stor, tung och otymplig, och skulle inte gå att få in i min kombi, utan då skulle jag behöva hyra släp. Men tänk om jag hade köpt den och inte fick in den i släpet eller ut den från affären? Jag fick smärre panik. Funderade fram och tillbaks, fram och tillbaks, så att hjärncellerna höll på att brinna upp, men den gången vågade jag inte testa. Jag beställde hemkörning till en dyr slant. När komposten väl levererades konstaterade jag att det inte var några problem alls för mig att hantera den. Jag hade förmodligen klarat av att transportera hem den helt själv utan problem. Suck!

När jag skulle in med den nya och ut med den gamla kylfrysen blev det däremot problem. Den fixade jag inte att hantera själv in och ut ur huset (det är några trappor och knixiga vinklar som ska passeras och kylfrysarna var 2 meter höga och REJÄLT tunga). Det var tufft. Däremot klarade jag av att köra den gamla kylfrysen till återvinningen helt själv - skyffla in den i bilen och skyffla ut den ur bilen och ställa på rätt plats. Tungt, men återigen stolt över min insats! Jag har också ett gediget gammalt linneskåp som jag INTE lyckades få upp på övervåningen själv, utan där var jag också tvungen att ha hjälp. Så även om jag oftast klarar mer än jag tror så klarar jag ju inte allt…

Nästa projekt är att jag ska åka med en gammal stor hydrofor till återvinningsstationen. Hur svårt kan det vara? Den måste jag väl kunna slänga in i bilen på nåt sätt?! Häpp, liksom.

Det kommer garanterat att dyka upp flera stora tunga otympliga saker jag skulle vilja köpa. Problemet är ju egentligen störst när jag ska köpa och hämta grejerna. Jag är livrädd för att åka för att köpa något och sen kanske inte klara av att hantera det utan skämma ut mig inför andra. När jag väl kommer hem känner jag mig trygg med att jag alltid kan hitta på nåt sätt med vagnar och spett och hävstänger och fan och hans moster…

Men hur i hela världen ska jag veta vad jag klarar av och inte??!!

Jag har försökt hitta och gå med i grupper som går ut på att man hjälper varandra, men jag har haft svårt att hitta sånt. Och när jag väl hittade en grupp som var aktiv ett litet tag så tyckte jag att det var jätteroligt att åka runt och hjälpa andra, men jag klarade aldrig av att be om hjälp själv! Så dumt. Men jag kände mig faktiskt jätteobekväm med det, så det kom sig aldrig att jag vågade be om någon hjälp trots allt. Och nu har gruppen runnit ut i sanden.

Om jag fick önska så skulle jag önska att det fanns fler grupper eller nätverk där man hjälper varandra. Det skulle vara himla bra, speciellt om man är ensam som jag och inte har någon man kan be om hjälp. Visserligen måste jag förstås lära mig att våga be om hjälp också , men finns inte möjligheten att öva på att be om hjälp kommer jag ju aldrig att kunna bli bra på det!...

För hur mycket jag än skulle vilja att jag klarade av allt själv så gör jag ju inte det tyvärr - även om jag har upptäckt att jag faktiskt klarar mer än jag tror.

Det finns ju andra delar av ensamheten än den fysiska med att inte klara av att bära allt. Ibland är jag liten och ynklig och självförtroendet och dådkraften är på botten, och då är det underbart att ha någon som säger “du, kom igen, jag hjälper till, vi klarar det - nu kör vi på!” Men den lyxen får jag klara mig utan. De ynkliga dagarna får jag helt enkelt bara kura ihop mig och vänta på bättre tider, och vänta på att jag lyckas peppa upp mig igen på egen hand. Och det är väl egentligen ingen kris. Men absolut - en del saker i livet är helt klart rätt räkmackiga att vara två om.
(fast det väger INTE upp de dåliga delarna av ett dåligt förhållande måste jag bara få lägga till!...)

I det stora hela är jag faktiskt ändå impad av hur mycket jag trots allt klarar själv. Det går faktiskt bra!
("Kan själv!" ha ha!)

 

[Habina]

Mitt stora bekymmer är att när jag väl uppbådat modet att be om hjälp, så får jag nej till svar. Så jag har lärt mig senaste tio åren att jag tyvärr inte får hjälp utan måste fixa allt själv. Vilket begränsar mig i hur jag lever.

 

[Tuvstarr]

Mitt stora bekymmer är att när jag väl uppbådat modet att be om hjälp, så får jag nej till svar. Så jag har lärt mig senaste tio åren att jag tyvärr inte får hjälp utan måste fixa allt själv. Vilket begränsar mig i hur jag lever.

Sama här. En terapeut sa en gång till mig att skriva upp under en vecka hur många gånger jag ber om hjälp och hur ofta jag får ja. Då jag suckat över att vara tvungen att göra så mycket själv.

Hon var lite snopen då jag landade på en bra bit under 50 % ja. Hon menade nämligen att man alltid får ja om man frågar.

 

[Görel]

Jag känner igen problemet. För mig som vill bo i lägenhet i stadsmiljö blev en lösning att jag flyttade till ett område med flera vänner. Vi ställer upp på varandra och hjälper den som behöver.

 

[KesoNeso]

Angående att kunna själv så kan man ju faktiskt allt som männen kan egentligen, utom då om det är fysiskt för tungt. Men även männen har ju gränser och behöver hjälp med tunga saker. Så heja dig som tagit dig över tröskeln och kämpar emot det du fått inlärt.

Men oj! Ni som inte får ett ja när ni ber om hjälp
Jag får nog vara tacksam över att det är för mig helt främmande. Så länge den jag ber faktiskt inte kan pga upptagen på annat håll eller så, så har jag aldrig fått ett nej tror jag.
Min första tanke och reaktion var ju, vad umgås ni med för människor….. ?
Vare sig det gäller grannar, vänner eller familj så har jag nästan alltid någon att vända mig till tack och lov.
Givetvis går det ju på bägge håll, om någon ber mig om hjälp så är det självklart att jag ställer upp om jag bara kan.
Blir jätteledsen å era vägnar får jag säga och hade gärna hjälpt om ni hade behövt och jag bott i närheten.
Får man fråga om ni har nåt exempel på vad det kan gälla för saker ( har liksom fortfarande svårt att förstå att det kan vara så).
Själv ska jag till exempel passa grannens hus, blommor och katter när hon ska på semester sen i två veckor.
Och på andra hållet kan hon vid behov slänga ut hö till mina hästar, passa hunden eller mannen hjälpa mig bära nåt tungt.

 

[Tuvstarr]

Angående att kunna själv så kan man ju faktiskt allt som männen kan egentligen, utom då om det är fysiskt för tungt. Men även männen har ju gränser och behöver hjälp med tunga saker. Så heja dig som tagit dig över tröskeln och kämpar emot det du fått inlärt.

Men oj! Ni som inte får ett ja när ni ber om hjälp
Jag får nog vara tacksam över att det är för mig helt främmande. Så länge den jag ber faktiskt inte kan pga upptagen på annat håll eller så, så har jag aldrig fått ett nej tror jag.
Min första tanke och reaktion var ju, vad umgås ni med för människor….. ?
Vare sig det gäller grannar, vänner eller familj så har jag nästan alltid någon att vända mig till tack och lov.
Givetvis går det ju på bägge håll, om någon ber mig om hjälp så är det självklart att jag ställer upp om jag bara kan.
Blir jätteledsen å era vägnar får jag säga och hade gärna hjälpt om ni hade behövt och jag bott i närheten.
Får man fråga om ni har nåt exempel på vad det kan gälla för saker ( har liksom fortfarande svårt att förstå att det kan vara så).
Själv ska jag till exempel passa grannens hus, blommor och katter när hon ska på semester sen i två veckor.
Och på andra hållet kan hon vid behov slänga ut hö till mina hästar, passa hunden eller mannen hjälpa mig bära nåt tungt.

I mitt lilla "experiment" där jag skrev ner hur ofta jag fick ja, så räknade jag med precis alla gånger då jag frågade någon om de kan göra något, hur litet det än var.

Det var allt möjligt, att jag frågade barnen om de kan gå ut med soporna och töma diskmaskinen (de sa ja), att jag ett antal gånger frågade någon på jobbet om de hinner hjälpa mig i något moment där det är bra att vara två (blandade svar), att jag frågade barnens pappa om han kunde ha barnen hos sig på lördagen och kunde låna mig sin släpkärra (nej), jag frågade några vänner om de kunde hjälpa mig med en liten övning terapeuten gett (två nej ett ja), en granne om han kunde låna mig ett verktyg (nej), och vad det nu var mer för småsaker. Jo jag räknade faktist med det att jag frågade några vänner om de ville hjälpa mig genom att komma över för att provsmaka muffins då jag provade fram ett nytt recept. Blandade svar.

Kanske var det dåliga exempel, eftersom det inte handlade om att jag var i total nöd och inte klarade mig utan hjälp. Men alltså inga enorma grejer som hade tagit hela dagen (förutom då pappan som skulle ha varit med sina barn) eller varit väldigt betungande, utan relativt simpla saker.

Jag gissar att det har att göra med hur mycket välvilja man åtnjuter sådär över huvudtaget. Ifall folk vill ha något med en att göra eller inte. Och jag är inte speciellt populär som person, och har inte så många eller nära vänner. Min gissning är att det hänger ihop.

 

[Habina]

Angående att kunna själv så kan man ju faktiskt allt som männen kan egentligen, utom då om det är fysiskt för tungt. Men även männen har ju gränser och behöver hjälp med tunga saker. Så heja dig som tagit dig över tröskeln och kämpar emot det du fått inlärt.

Men oj! Ni som inte får ett ja när ni ber om hjälp
Jag får nog vara tacksam över att det är för mig helt främmande. Så länge den jag ber faktiskt inte kan pga upptagen på annat håll eller så, så har jag aldrig fått ett nej tror jag.
Min första tanke och reaktion var ju, vad umgås ni med för människor….. ?
Vare sig det gäller grannar, vänner eller familj så har jag nästan alltid någon att vända mig till tack och lov.
Givetvis går det ju på bägge håll, om någon ber mig om hjälp så är det självklart att jag ställer upp om jag bara kan.
Blir jätteledsen å era vägnar får jag säga och hade gärna hjälpt om ni hade behövt och jag bott i närheten.
Får man fråga om ni har nåt exempel på vad det kan gälla för saker ( har liksom fortfarande svårt att förstå att det kan vara så).
Själv ska jag till exempel passa grannens hus, blommor och katter när hon ska på semester sen i två veckor.
Och på andra hållet kan hon vid behov slänga ut hö till mina hästar, passa hunden eller mannen hjälpa mig bära nåt tungt.

För min del har jag tyvärr haft en hel del "relationer" med personer som endast utnyttjat min vänlighet. Ett ganska klassiskt exempel var när jag flyttat från stallet där mina hästar stod och skulle ha kvällsfodring en kväll när det var klass 2-varning på snö, rekommendationen var att man inte gav sig ut i onödan på vägarna. Jag frågade tre (!) olika stallkompisar ifall de kunde fodra (två bodde väldigt nära stallet och en hade tom gångavstånd till stallet) men ingen av dem ställde upp, utan jag fick åka de två milen till stallet och fodra. Då hade jag flertalet gånger räddat dem när det "kört ihop sig" och de inte kunnat fodra (oftast pga dålig planering från deras sida).

Jag har även gett upp alla tankar på att tävla, då det förutsätts att man har hästskötare med sig (tom på P&J) och jag har en enda person i min närhet jag kan fråga och hen kan såklart inte ställa upp hela tiden. Dessutom är hen ofta sjuk, så det går aldrig att räkna med att hen faktiskt kommer på avtalad tid.

 

[KesoNeso]

I mitt lilla "experiment" där jag skrev ner hur ofta jag fick ja, så räknade jag med precis alla gånger då jag frågade någon om de kan göra något, hur litet det än var.

Det var allt möjligt, att jag frågade barnen om de kan gå ut med soporna och töma diskmaskinen (de sa ja), att jag ett antal gånger frågade någon på jobbet om de hinner hjälpa mig i något moment där det är bra att vara två (blandade svar), att jag frågade barnens pappa om han kunde ha barnen hos sig på lördagen och kunde låna mig sin släpkärra (nej), jag frågade några vänner om de kunde hjälpa mig med en liten övning terapeuten gett (två nej ett ja), en granne om han kunde låna mig ett verktyg (nej), och vad det nu var mer för småsaker. Jo jag räknade faktist med det att jag frågade några vänner om de ville hjälpa mig genom att komma över för att provsmaka muffins då jag provade fram ett nytt recept. Blandade svar.

Kanske var det dåliga exempel, eftersom det inte handlade om att jag var i total nöd och inte klarade mig utan hjälp. Men alltså inga enorma grejer som hade tagit hela dagen (förutom då pappan som skulle ha varit med sina barn) eller varit väldigt betungande, utan relativt simpla saker.

Jag gissar att det har att göra med hur mycket välvilja man åtnjuter sådär över huvudtaget. Ifall folk vill ha något med en att göra eller inte. Och jag är inte speciellt populär som person, och har inte så många eller nära vänner. Min gissning är att det hänger ihop.

Aha ja en del av de sakerna var förstås inte sånt jag tänkte på, som att be en familjemedlem gå ut med sopor. Det är nog inget jag ens tänkt på som en fråga utan bara att det är lika mkt allas uppgift.
Men att få låna ett verktyg av grannen eller sånt, det gör vi grannar emellan hej vilt. Tror att våra två närmsta grannar och vi nog alltid har något som är den andras
Eller som att jag blev tvungen att sälja min lastmaskin pga ekonomin, men bägge grannarna har maskiner och kommer alltid över med dem om jag behöver hjälp där det krävs eller blir mkt lättare med en maskin.
Väldigt tråkigt att inte alla kan få ha det så
Vad gäller det du sa om muffinsen så räknar jag det mer som att man frågar en kompis om de vill umgås, och det behöver alltid planeras lite mer i förväg då vi alla ju har mkt annat i livet. Så skulle jag fråga det spontant så skulle jag garanterat få ett nej 9 gånger av 10 för att de redan har andra planer. Men hade det varit något akut, som när hästen behövde köras till djursjukhuset med kolik, då hade många av mina kompisar/bekanta släppt det de höll på med och ställt upp (vilket har hänt också, ena kompisen är hovslagare och hon avbröt mitt i en skoning och kastade in sakerna i bilen och kom så fort hon bara kunde med sin transport ) . Precis som jag hade gjort för dem.

 

[KesoNeso]

För min del har jag tyvärr haft en hel del "relationer" med personer som endast utnyttjat min vänlighet. Ett ganska klassiskt exempel var när jag flyttat från stallet där mina hästar stod och skulle ha kvällsfodring en kväll när det var klass 2-varning på snö, rekommendationen var att man inte gav sig ut i onödan på vägarna. Jag frågade tre (!) olika stallkompisar ifall de kunde fodra (två bodde väldigt nära stallet och en hade tom gångavstånd till stallet) men ingen av dem ställde upp, utan jag fick åka de två milen till stallet och fodra. Då hade jag flertalet gånger räddat dem när det "kört ihop sig" och de inte kunnat fodra (oftast pga dålig planering från deras sida).

Jag har även gett upp alla tankar på att tävla, då det förutsätts att man har hästskötare med sig (tom på P&J) och jag har en enda person i min närhet jag kan fråga och hen kan såklart inte ställa upp hela tiden. Dessutom är hen ofta sjuk, så det går aldrig att räkna med att hen faktiskt kommer på avtalad tid.

Såna där exempel ju bara så tråkiga att höra
Jag åker inte på tävlingar men dock utställning med shettisarna. Jag har också bara en jag kan fråga om hjälp till sånt då det ju kräver lite hästkunskap, men hon har också shettisar så hon åker ju också på de utställningarna och då hjälper vi ju varandra.
Men det har varit nån gång att bara en av oss kunnat åka pga jäv eller annat och då har den andra av oss följt med om vi kunnat. Ena gången fick jag säga nej för jag skulle hjälpa min pappa att flytta tex.
Men sen en annan gång skulle hon på 4-års kvalitén med sin och då följde jag med och hjälpte henne över hela helgen, med övernattning på hotell och sånt. Hon stod för hotell och mat för oss bägge och jag hjälpte henne med allt som behövdes.

 

[cassiopeja]

Det blir ju väldigt olika beroende på vad man har för människor runtomkring sig. Jag har också hört människor som hävdar att man alltid får hjälp bara man vågar fråga, men så är det ju absolut inte överallt.

Själv har jag haft människor omkring mig som har hjälpt till, men sedan använt det som "utpressning" och tvingat mig att "betala tillbaks" hjälpen på tillfällen som inte alls passar, eller tvingat mig att betala för saker, bjuda på saker eller bara bli respektlöst behandlad för att "jag hjälpte ju dig förut, kommer du inte ihåg det, om du inte ställer upp på det här nu kommer jag inte att hjälpa dig igen!"
Det innebär att "få hjälp" för mig har blivit sammankopplat med att jag inte får sätta gränser kring mig utan går omkring i nån slags obehaglig skuld till andra som jag aldrig riktigt kan betala av eller veta när jag kommer att få en "kniv i ryggen" för...

Därför tyckte jag att det var så himla bra med gruppen där man hjälpte varandra och bytte tjänster, för där var alla med på samma premisser, alla var där för att de VILLE hjälpa, alla visste vad som gällde och det var väldigt uppstyrt och tydligt. Det kändes tryggt! Jag hade nog kunnat våga be om hjälp där om gruppen hade fortsatt vara aktiv.
Jag hoppas verkligen att såna grupper skulle kunna växa till sig och bli vanligare!

Men apropå att klara sig själv så var jag och köpte några grejer idag - "småsaker" enligt mig och inget jag hade en minsta tvekan om att jag skulle kunna hantera själv. Då var det faktiskt lite humor när jag såg märkningen på kartongen...

Jag kan meddela att det behövdes definitivt inga två personer för att få ut varan från affären, köra hem den och lasta in den hemma!!

 

[Tuvstarr]

Aha ja en del av de sakerna var förstås inte sånt jag tänkte på, som att be en familjemedlem gå ut med sopor. Det är nog inget jag ens tänkt på som en fråga utan bara att det är lika mkt allas uppgift.
Men att få låna ett verktyg av grannen eller sånt, det gör vi grannar emellan hej vilt. Tror att våra två närmsta grannar och vi nog alltid har något som är den andras
Eller som att jag blev tvungen att sälja min lastmaskin pga ekonomin, men bägge grannarna har maskiner och kommer alltid över med dem om jag behöver hjälp där det krävs eller blir mkt lättare med en maskin.
Väldigt tråkigt att inte alla kan få ha det så
Vad gäller det du sa om muffinsen så räknar jag det mer som att man frågar en kompis om de vill umgås, och det behöver alltid planeras lite mer i förväg då vi alla ju har mkt annat i livet. Så skulle jag fråga det spontant så skulle jag garanterat få ett nej 9 gånger av 10 för att de redan har andra planer. Men hade det varit något akut, som när hästen behövde köras till djursjukhuset med kolik, då hade många av mina kompisar/bekanta släppt det de höll på med och ställt upp (vilket har hänt också, ena kompisen är hovslagare och hon avbröt mitt i en skoning och kastade in sakerna i bilen och kom så fort hon bara kunde med sin transport ) . Precis som jag hade gjort för dem.

Ja det här var ju som sagt inte jättebra exempel, då jag skulle be om något så ofta som möjligt under en vecka, så det blev en massa småsaker. Men jag tänker också att om man inte kan hjälpa till med något smått, då är nog chanserna att få hjälp men något större, som att vara djurvakt, ännu mindre.

Nu har jag som tur är hittat en pålitlig människa som kan ta hand om mina smådjur om det behövs, men jag hade först frågat ett antal bekanta som alla slingrade sig och helt tydligt inte ville säga ja, men hade svårt att hitta någon bra ursäkt, då jag frågade. Så det blev en massa nja och hmm och jag vet inte riktigt.

Och flera grannar körde tillexempel obekymrat förbi då jag i snöoväder fäst mig i en driva och stod och skottade loss min bil.

Nu har jag inte mer några hästar, bland annat just därför att det blir för tungrott när man är ensam med alla uppgifter, och inte kan lita på att det finns någon som kan rycka in då man behöver låna transport mitt i natten.

Så jag försöker ordna mitt liv så att jag inte ska behöva fråga om hjälp.

 

[KesoNeso]

Ja det här var ju som sagt inte jättebra exempel, då jag skulle be om något så ofta som möjligt under en vecka, så det blev en massa småsaker. Men jag tänker också att om man inte kan hjälpa till med något smått, då är nog chanserna att få hjälp men något större, som att vara djurvakt, ännu mindre.

Nu har jag som tur är hittat en pålitlig människa som kan ta hand om mina smådjur om det behövs, men jag hade först frågat ett antal bekanta som alla slingrade sig och helt tydligt inte ville säga ja, men hade svårt att hitta någon bra ursäkt, då jag frågade. Så det blev en massa nja och hmm och jag vet inte riktigt.

Och flera grannar körde tillexempel obekymrat förbi då jag i snöoväder fäst mig i en driva och stod och skottade loss min bil.

Nu har jag inte mer några hästar, bland annat just därför att det blir för tungrott när man är ensam med alla uppgifter, och inte kan lita på att det finns någon som kan rycka in då man behöver låna transport mitt i natten.

Så jag försöker ordna mitt liv så att jag inte ska behöva fråga om hjälp.

Nä, de sakerna du nämner här är ju som sagt betydligt tråkigare och jag tycker det är rent bedrövligt att man inte ska kunna hjälpas åt.
Jag har alltid varit tacksam för mina nära och kära och man blir ju extra tacksam när man läser sånt här.

 

[KesoNeso]

Ja tänk så olika det kan vara. Jag har till och med fått hjälp av en granne som vi inte kommit särskilt bra överens med och det till och med har varit bråk med, när det har varit akut. Till exempel förra veckan när gammelgrisen blev akut dålig och behövde tas bort snabbt. Då ringde jag denna grannen för att fråga om hans far som är jägare skulle kunna komma. Då erbjöd sig grannen självmant att komma istället och dök upp inom 5 minuter.

 

[Görel]

Inställningen att utförd hjälp är en skuld som hämtas in är oerhört tråkig. Jag hjälper mina vänner för att jag bryr mig om dem och vill att de ska må bra, inte för att jag ska ha en massa innestående skuld som kan krävas in när det passar mig.

Sen så försöker jag se till att hjälpandet blir någorlunda jämt så att ingen utnyttjar den andra. Kan jag inte hjälpa tillbaka i närtid bjuder jag på öl på någon lokal sylta, eller så erbjuder jag mig att köra eftersom inte alla har körkort och bil.