bigganl
Trådstartare
Ja ibland känner jag mig verkligen helt fel i ett sammanhang. Jag avundas människor som liksom smälter in i varje ny situation och med alla möjliga olika människor, men jag lyckas inte vara sådan själv. Jag har ingenting emot olika sorters människor. De kan vara hur de vill bara de är äkta. Det är de här som har en tydlig fasad och som känns som plast, jag inte kan med. Är det fler som känner så här? Hur hanterar ni det i så fall?
Jag fastnade i dessa tankar idag och behöver skriva av mig. Ska ta ett exempel.
I början av sommaren var jag bjuden till en kompis på en liten tjejkväll med gott att äta. Jag hade med mig en annan kompis och sen var det 5 personer jag aldrig mött förut. Inget konstigt egentligen, men de var liksom inte äkta någonstans. De var omsorgsfullt toppsminkade, hade varje hårstrå perfekt på plats, dräktliknande klänningar och en min som gjorde att de såg ut som skyltdockor. Jaha, det kanske släpper när vi sätter oss och äter tänkte jag. Jag var inte klädd slafsigt, men semesterklädd. En kort kläning, håret i en slarvig knut och en kort adidasjacka över. Normalklädd för att vara mig. (inga höstrån från stallet)
Vi satte oss för att äta. De började livligt diskutera det kränkande i att flygplatserna måste kontrollera alla passagerare så noga. Det var såååå pinsamt när det pep i metalldetektorn och eftersom de reser så ofta blir ju detta ett problem.... Ja sen fortsatte de med att diskutera vilka länder de varit i och verkade föra någon inbördes tävlan om vem som varit i flest länder. zzzzzzzzzzzzzzz. Kan det bli mer ointressant? Jag hade inte minsta intresse av detta och tycker inte det är kränkande alls att kontrollera passagerare som ska flyga, så jag satt tyst. (bara det är rätt ovanligt för min del).
Sen fortsatte de med att diskutera kronprinsessans födelsedag som varit på TV kvällen innan och pratade länge och väl om hur illa det var att kungafamiljen hade fått sitta utan tak. Tänk, de fick ju regn på sig... Så prominenta personer skulle ju i alla fall ha haft ett tak över sig. öööhhhh.
Här någonstans ville jag helst resa mig upp och gå. Jag bryr mig inte ett kvatt om kungen får regnvatten på sin kostym eller vilka färger det är på Madelenes klänning.
Den ena deklarerade att hennes man åkt hemifrån och hon kunde inte varken sova eller äta när inte han var hemma så hon var helt förkrossad. Det enda jag kunde tänka på var hur hon klarar av att jobba på dagarna då när han inte är med och håller henne i handen.
Så här fortgick det. Jag och kompisen ursäktade oss efter ett tag och åkte. Vi tittade på varandra och gapskrattade. Hon hade känt sig lika bortkommen som jag. Nu är jag mycket äldre än henne och jag var i och för sig äldre än alla andra där också, men de 5 okända kvinnorna var bara 4-5 år yngre än mig. Ändå kände jag mig som en tonåring med en skock tanter som man inte har ett dugg gemensamt med.
Vad gör man? Jag känner att jag åtminstone borde ställa en artig fråga emellanåt, men jag kan liksom inte få fram det. Jag frågar gärna när jag är uppriktigt intresserad, men människor som inte känns mera äkta än min diskborste klarar jag inte av att föra ett vettigt samtal med.
Jag har ingen aning om hur de här människorna är PÅ RIKTIGT. Vilka är de?
En av dessa människsor träffade jag av en slump förra veckan och hon log strålande mot mig. -hur är det? Är det bra med dig? ... precis som om hon bryr sig om det. Varför dessa påklistrade trevligheter som märks så tydligt att det inte är äkta?
Nu dräller det inte av såna här människor som tur är. De flesta är riktiga människor som är som de är. Det uppskattar jag, men det är jobbigt att hamna i de här situationerna och jag märker att jag är riktigt värdelös på att hantera det. Är det bara jag som är dum i huvudet eller?
Jag fastnade i dessa tankar idag och behöver skriva av mig. Ska ta ett exempel.
I början av sommaren var jag bjuden till en kompis på en liten tjejkväll med gott att äta. Jag hade med mig en annan kompis och sen var det 5 personer jag aldrig mött förut. Inget konstigt egentligen, men de var liksom inte äkta någonstans. De var omsorgsfullt toppsminkade, hade varje hårstrå perfekt på plats, dräktliknande klänningar och en min som gjorde att de såg ut som skyltdockor. Jaha, det kanske släpper när vi sätter oss och äter tänkte jag. Jag var inte klädd slafsigt, men semesterklädd. En kort kläning, håret i en slarvig knut och en kort adidasjacka över. Normalklädd för att vara mig. (inga höstrån från stallet)
Vi satte oss för att äta. De började livligt diskutera det kränkande i att flygplatserna måste kontrollera alla passagerare så noga. Det var såååå pinsamt när det pep i metalldetektorn och eftersom de reser så ofta blir ju detta ett problem.... Ja sen fortsatte de med att diskutera vilka länder de varit i och verkade föra någon inbördes tävlan om vem som varit i flest länder. zzzzzzzzzzzzzzz. Kan det bli mer ointressant? Jag hade inte minsta intresse av detta och tycker inte det är kränkande alls att kontrollera passagerare som ska flyga, så jag satt tyst. (bara det är rätt ovanligt för min del). Sen fortsatte de med att diskutera kronprinsessans födelsedag som varit på TV kvällen innan och pratade länge och väl om hur illa det var att kungafamiljen hade fått sitta utan tak. Tänk, de fick ju regn på sig... Så prominenta personer skulle ju i alla fall ha haft ett tak över sig. öööhhhh.
Här någonstans ville jag helst resa mig upp och gå. Jag bryr mig inte ett kvatt om kungen får regnvatten på sin kostym eller vilka färger det är på Madelenes klänning.
Den ena deklarerade att hennes man åkt hemifrån och hon kunde inte varken sova eller äta när inte han var hemma så hon var helt förkrossad. Det enda jag kunde tänka på var hur hon klarar av att jobba på dagarna då när han inte är med och håller henne i handen.
Så här fortgick det. Jag och kompisen ursäktade oss efter ett tag och åkte. Vi tittade på varandra och gapskrattade. Hon hade känt sig lika bortkommen som jag. Nu är jag mycket äldre än henne och jag var i och för sig äldre än alla andra där också, men de 5 okända kvinnorna var bara 4-5 år yngre än mig. Ändå kände jag mig som en tonåring med en skock tanter som man inte har ett dugg gemensamt med.
Vad gör man? Jag känner att jag åtminstone borde ställa en artig fråga emellanåt, men jag kan liksom inte få fram det. Jag frågar gärna när jag är uppriktigt intresserad, men människor som inte känns mera äkta än min diskborste klarar jag inte av att föra ett vettigt samtal med.
Jag har ingen aning om hur de här människorna är PÅ RIKTIGT. Vilka är de?
En av dessa människsor träffade jag av en slump förra veckan och hon log strålande mot mig. -hur är det? Är det bra med dig? ... precis som om hon bryr sig om det. Varför dessa påklistrade trevligheter som märks så tydligt att det inte är äkta?
Nu dräller det inte av såna här människor som tur är. De flesta är riktiga människor som är som de är. Det uppskattar jag, men det är jobbigt att hamna i de här situationerna och jag märker att jag är riktigt värdelös på att hantera det. Är det bara jag som är dum i huvudet eller?
