Att inte kunna stoppa huvudet i sanden

[ASKAPLASKA]

Jag såg en fruktansvärd dokumentär på kunskapskanalen igår. Den handlade om Eritrianska flyktingar som vill in i Israel men som blir kidnappade i Sinaiöknen och torteras och tusentals dör även där.
Nån som sett den?

Hursomhelst. Jag kände ganska omgående att detta var något jag inte skulle sova gott efter att ha sett och mycket riktigt, det gjorde jag inte och jag är illa berörd även idag och tänker mycket på det. Jag kände dock någon slags konstigt ansvar att ta mig igenom hela programmet trots att jag försökte intala mig själv att detta inte var något som angick mig eller som jag kan påverka. Nu önskar jag att jag kunde påverka!

Hur gör ni när verkligheten där ute kryper på en på det där hemska sättet? Engagerar ni er i hjälporganisationer och föreningar? Skakar ni på huvudet och förfasas men fortsätter sedan med ert? Eller stoppar ni huvudet i sanden och känner att det är skönt att slippa titta och veta?
Själv är det nog lite varierande hur jag gör, lite beroende på dagsformen hur mycket man orkar ta in.

 

[ASKAPLASKA]

Jag såg en fruktansvärd dokumentär på kunskapskanalen igår. Den handlade om Eritrianska flyktingar som vill in i Israel men som blir kidnappade i Sinaiöknen och torteras och tusentals dör även där.
Nån som sett den?

Hursomhelst. Jag kände ganska omgående att detta var något jag inte skulle sova gott efter att ha sett och mycket riktigt, det gjorde jag inte och jag är illa berörd även idag och tänker mycket på det. Jag kände dock någon slags konstigt ansvar att ta mig igenom hela programmet trots att jag försökte intala mig själv att detta inte var något som angick mig eller som jag kan påverka. Nu önskar jag att jag kunde påverka!

Hur gör ni när verkligheten där ute kryper på en på det där hemska sättet? Engagerar ni er i hjälporganisationer och föreningar? Skakar ni på huvudet och förfasas men fortsätter sedan med ert? Eller stoppar ni huvudet i sanden och känner att det är skönt att slippa titta och veta?
Själv är det nog lite varierande hur jag gör, lite beroende på dagsformen hur mycket man orkar ta in.

Här är förresten en länk till dokumentären om det är någon som pallar se den:
http://www.svtplay.se/video/1856255/dokument-utifran/betala-eller-vi-dodar-dem

 

[lil-sis]

Jag såg en fruktansvärd dokumentär på kunskapskanalen igår. Den handlade om Eritrianska flyktingar som vill in i Israel men som blir kidnappade i Sinaiöknen och torteras och tusentals dör även där.
Nån som sett den?

Hursomhelst. Jag kände ganska omgående att detta var något jag inte skulle sova gott efter att ha sett och mycket riktigt, det gjorde jag inte och jag är illa berörd även idag och tänker mycket på det. Jag kände dock någon slags konstigt ansvar att ta mig igenom hela programmet trots att jag försökte intala mig själv att detta inte var något som angick mig eller som jag kan påverka. Nu önskar jag att jag kunde påverka!

Hur gör ni när verkligheten där ute kryper på en på det där hemska sättet? Engagerar ni er i hjälporganisationer och föreningar? Skakar ni på huvudet och förfasas men fortsätter sedan med ert? Eller stoppar ni huvudet i sanden och känner att det är skönt att slippa titta och veta?
Själv är det nog lite varierande hur jag gör, lite beroende på dagsformen hur mycket man orkar ta in.

Jag stöttar en mindre organisation som har ett barnhem i Ghana. Jag lägger såpass mycket pengar jag känner att jag kan (naturligtvis skulle jag kunna ge mer om jag slutade med hästarna osv...). Det drivs av en vän så jag vet att pengarna går till det de säger.

Det är omöjligt att hjälpa alla överallt, tyvärr. Utöver barnhemmet är jag månadsgivare till Läkare utan gränser och försöker att ge när det dyker upp stora insamlingar och sånt.

Och naturligtvis pågår det en del huvud i sandövningar, annars orkar iaf inte jag med.

 

[MM]

Jag stoppar huvudet i sanden. Klarar inte av att se på sånt. Mår riktigt psykiskt dåligt av det.
Så jag berörs väldigt mycket av det.

 

[Philosophia]

Jag såg en fruktansvärd dokumentär på kunskapskanalen igår. Den handlade om Eritrianska flyktingar som vill in i Israel men som blir kidnappade i Sinaiöknen och torteras och tusentals dör även där.
Nån som sett den?

Hursomhelst. Jag kände ganska omgående att detta var något jag inte skulle sova gott efter att ha sett och mycket riktigt, det gjorde jag inte och jag är illa berörd även idag och tänker mycket på det. Jag kände dock någon slags konstigt ansvar att ta mig igenom hela programmet trots att jag försökte intala mig själv att detta inte var något som angick mig eller som jag kan påverka. Nu önskar jag att jag kunde påverka!

Hur gör ni när verkligheten där ute kryper på en på det där hemska sättet? Engagerar ni er i hjälporganisationer och föreningar? Skakar ni på huvudet och förfasas men fortsätter sedan med ert? Eller stoppar ni huvudet i sanden och känner att det är skönt att slippa titta och veta?
Själv är det nog lite varierande hur jag gör, lite beroende på dagsformen hur mycket man orkar ta in.

Jag engagerar mig inte praktiskt på ett sätt som jag egentligen skulle vilja. Men kanske det kan bli så i framtiden. Det är ytterst få människor som kan göra något konkret och något som omedelbart påverkar svåra situationer i världen. Men de flesta kan göra något. Jag bidrar ekonomiskt till Amnesty, Läkare utan gränser och SOS Barnbyar. I arbetslivet så ägnar jag mig på ett teoretiskt plan åt frågor av den här typen, bl.a. genom undervisning där aktuella händelser som de du nämner tas upp och diskuteras. Jag jobbar även med att organisera internationella konferenser som berör sådana frågor, men det är återigen bara på ett teoretiskt plan. Men det kan förhoppningsvis ändå påverka någonting på sikt, genom att svåra frågor belyses och att människor blir mer medvetna om vad som händer i omvärlden.

 

[vallhund]

...det kan förhoppningsvis ändå påverka någonting på sikt, genom att svåra frågor belyses och att människor blir mer medvetna om vad som händer i omvärlden.

+1
Jag påverkar inte direkt, annat än genom mitt arbete (all världsnöd finns inte bara i andra länder) o mina personliga beslut o vanor. Jag läser/lyssnar/diskuterar o ser massvis av information i frågan, jag är aktiv på diverse politiska fora, dessutom är jag extremt kinkig med vad jag handlar/äter/konsumerar.
Jag röstar enligt min politiska övertygelse, inte efter vad som är bäst för min plånbok.

 

[hastflicka]

Den hjalp organisation jag ger mest till ar The Broke http://www.thebrooke.org/ De hjalper manniskor i fattiga lander ta hand om sina djur (som de forsorjer sig pa) sa djuren mar bra och kan forsorja familjen. De utbildar vet-sjukvardare, hovslagare och vad som behovs for att manniskorna ska forsta hur de ska skota djuren for att de ska ma bra sa att manniskorna ocksa kan ma bra.

Jag kan inte se sadana program ... jag blir sa illa berord att jag inte kan sova, drommer mardrommar och mar hemskt daligt efterat.

 

[landsbygdsbo]

Det är ju det svåra, att engagera sig utan att förtvivlas över ondskan i världen.
Man måste inse att man dragit en vinstlott, och verkligen njuta av detta ens enda liv.
Samtidigt som man avstår en liten bit av ens egen livskvalitet för att hjälpa andra.

 

[martha]

I början på 80 talet kom en kille till mitt jobb , han var 18 år och var från Eritrea ...han hade varit gerillasoldat sen han var 8 , flydde till England ( ensam, utan släktingar) när han var 14 o kom till Sverige ( ensam) när han var 16---
Jag glömmer aldrig honom...vi umgicks en del och så var han kompis med min granne ..det han berättade vill man inte att någon ska gå igenom ...
har försökt att hitta honom igen men finner bara en med hans namn på fb o han bor i Australien..kan ju vara han men han har inte svarat på det jag skrivit så förmodligen r det inte han

Men det kom så nära och det var så hemskt , o 30 år senare är det ännu värre

 

[Hyacinth]

Jag såg en fruktansvärd dokumentär på kunskapskanalen igår. Den handlade om Eritrianska flyktingar som vill in i Israel men som blir kidnappade i Sinaiöknen och torteras och tusentals dör även där.
Nån som sett den?

Hursomhelst. Jag kände ganska omgående att detta var något jag inte skulle sova gott efter att ha sett och mycket riktigt, det gjorde jag inte och jag är illa berörd även idag och tänker mycket på det. Jag kände dock någon slags konstigt ansvar att ta mig igenom hela programmet trots att jag försökte intala mig själv att detta inte var något som angick mig eller som jag kan påverka. Nu önskar jag att jag kunde påverka!

Hur gör ni när verkligheten där ute kryper på en på det där hemska sättet? Engagerar ni er i hjälporganisationer och föreningar? Skakar ni på huvudet och förfasas men fortsätter sedan med ert? Eller stoppar ni huvudet i sanden och känner att det är skönt att slippa titta och veta?
Själv är det nog lite varierande hur jag gör, lite beroende på dagsformen hur mycket man orkar ta in.

Jag blir helt förstörd och glömmer inte. Därav får jag ibland lägga nyhetsförbud på mig själv. Jag kan inte hålla det ifrån mig och blir helt sänkt stundtals. Jag engagerar mig så mycket jag klarar, framför allt i organisationer som jobbar med situationen i Kongo. Jag jämkar inte mina hiskeliga bolån, och skänker minst 50% av skatteåterbäringen till den organisation som ligger mig varmast om hjärtat.

 

[lady_vip]

Jag kan inte heller titta på den typen av program eller filmklipp, mår riktigt dåligt.

Jag skänker pengar, både till ActionAid och Amnesty just nu. Känner mig ganska maktlös och bortskämd i såna här fall, och kan erkänna att jag inte vet vad mer jag kan bidra med konkret.

 

[ASKAPLASKA]

Det är ju det svåra, att engagera sig utan att förtvivlas över ondskan i världen.
Man måste inse att man dragit en vinstlott, och verkligen njuta av detta ens enda liv.
Samtidigt som man avstår en liten bit av ens egen livskvalitet för att hjälpa andra.

Så himla bra skrivet!