En äldre (85+) släkting har drabbats av åldersdepression och har blivit rejält nere den senaste månaden. Hennes livskamrat gick bort för 4 år sedan, och efter det har det gått utför sakta men säkert. För två månader sedan gick även hennes bästa vän bort, och nu har hon liksom inte riktigt någon kvar i sin närhet.
Hon är en relativt avlägsen släkting och vi är inte jättenära utan träffas 1-2 gånger om året bara, då vi redan har tre ganska krävande far/morföräldrar som är 90+. Nu är det dock rätt krisigt därborta, och vi känner att vi naturligtvis vill göra allt vi kan för att hjälpa även denna släkting.
Men hur hjälper man någon som inte vill bli hjälpt? Som går med självmordstankar, men vägrar ta medicin? Som bor i ett dåligt område där hon knappt vågar gå utanför dörren, samtidigt som hon inte har möjlighet att flytta? Vad kan vi göra?
Läkare är inkopplad och hon har fått ett fantastiskt bemötande på sin lokala vårdcentral. De ringde till och med upp henne helt självmant några dagar efter att hon varit där, bara för att kolla så att hon var okej. Läkaren vill dock göra en ordentlig utredning innan några beslut fattas, men släktingen vill som sagt ändå inte ta några mediciner eller ta någon hjälp för att "det har jag ju aldrig gjort förut". Hon är liksom en sådan som inte ens rört en Alvedon i sina dar...
Vi försöker visa att vi finns där genom samtal och besök så ofta som det går, och vi bjöd in henne vid två tillfällen nu under julhelgerna men hon ställde in i sista stund båda gångerna. Vi gör det väldigt klart för henne att allt är på hennes villkor, att hon kan komma hit bara för 10 minuter om hon så vill, men det verkar sitta väldigt långt inne. Hon vill inte prata om hur hon mår, vill inte prata om eventuell medicinering, vill inte ha besök, vill inte göra något, kan inte göra mycket... Vad gör man?
Hon är en relativt avlägsen släkting och vi är inte jättenära utan träffas 1-2 gånger om året bara, då vi redan har tre ganska krävande far/morföräldrar som är 90+. Nu är det dock rätt krisigt därborta, och vi känner att vi naturligtvis vill göra allt vi kan för att hjälpa även denna släkting.
Men hur hjälper man någon som inte vill bli hjälpt? Som går med självmordstankar, men vägrar ta medicin? Som bor i ett dåligt område där hon knappt vågar gå utanför dörren, samtidigt som hon inte har möjlighet att flytta? Vad kan vi göra?
Läkare är inkopplad och hon har fått ett fantastiskt bemötande på sin lokala vårdcentral. De ringde till och med upp henne helt självmant några dagar efter att hon varit där, bara för att kolla så att hon var okej. Läkaren vill dock göra en ordentlig utredning innan några beslut fattas, men släktingen vill som sagt ändå inte ta några mediciner eller ta någon hjälp för att "det har jag ju aldrig gjort förut". Hon är liksom en sådan som inte ens rört en Alvedon i sina dar...
Vi försöker visa att vi finns där genom samtal och besök så ofta som det går, och vi bjöd in henne vid två tillfällen nu under julhelgerna men hon ställde in i sista stund båda gångerna. Vi gör det väldigt klart för henne att allt är på hennes villkor, att hon kan komma hit bara för 10 minuter om hon så vill, men det verkar sitta väldigt långt inne. Hon vill inte prata om hur hon mår, vill inte prata om eventuell medicinering, vill inte ha besök, vill inte göra något, kan inte göra mycket... Vad gör man?