Att avla på skadade ston

[ada]

Jag har både hemma och i min närhet flera stoägare som valt att betäcka sina skadade ston. Det har varit senskador, kissing spines, hovbroskförbening och ston som lämnat fler avkommor där samtliga fötts med samma deffekt.
En dräktighet är i mina ögon en stor påfrestning kroppsligt för stoet. Att betäcka och belasta gamla skador kan göra skadan ännu värre och orsaka stort lidande för stoet. Då hamnar man även i det läget att man har en fölunge i magen att tänka på och kanske tvingas sätta ett liv mot ett annat.
Vad tycker ni andra?
Varför avråder inte fler veterinärer från att betäcka? Min erfarenhet är att de ofta föreslår det när stoet är långtidskonvalecent.

 

[lil-sis]

När mitt första connemsrasto togs bort pga problem i ena bakknäet (skada, ej medfött) så frågade försäkringsbolagets veterinär om jag inte skulle triangelmärka och avla istället.

På en ponny som hade ont av egen vikt bara av att gå i hagen

 

[Görel]

Många veterinärer verkar ha dålig koll. Har själv frågat om betäckning av skadat sto för många år sen och fick okej från veterinär utan att reflektera över om skadan gjorde det lämpligt för stoet att bära föl. I detta fall var det en förvärvad skada som inte var ärftlig.

 

[CK]

Jag är inte psykolog, men jag tror det är enklare för en veterinär att föreslå avel framför slakt.

 

[Daisy]

Jag har både hemma och i min närhet flera stoägare som valt att betäcka sina skadade ston. Det har varit senskador, kissing spines, hovbroskförbening och ston som lämnat fler avkommor där samtliga fötts med samma deffekt.
En dräktighet är i mina ögon en stor påfrestning kroppsligt för stoet. Att betäcka och belasta gamla skador kan göra skadan ännu värre och orsaka stort lidande för stoet. Då hamnar man även i det läget att man har en fölunge i magen att tänka på och kanske tvingas sätta ett liv mot ett annat.
Vad tycker ni andra?
Varför avråder inte fler veterinärer från att betäcka? Min erfarenhet är att de ofta föreslår det när stoet är långtidskonvalecent.

Har ett sto som är opererad för KS + att hon haft/har? problem med SI-leden. Tveksamt om hon kommer fungera som ridhäst så funderade på om man kan använda henne som mottagarsto för att göra embryotransfer. Innan vet insåg att det inte var det trasiga stoet jag ville avla på så tittade hon på mig som jag inte var klok! "Vill du avla på ett sto som är op för KS?" Så det finns vettiga vet också som 'vågar' vara ärliga som tur är.
(och nej, kommer inte använda henne som mottagarsto, hon har för mycket skit i ryggen)

 

[ada]

Intressant. Skador som de inte föds med kan ju påverka användbarheten i olika grad och säkert klarar vissa ston en dräktighet. Däremot allvarliga senskador framförallt bak borde enligt min erfarenhet veterinärer avråda från betäckning. Bara att resa sig upp när de är så tunga utgör en enorm belastning och har sett på nära håll hur illa det kan bli. Att sen föda upp en fullt frisk fölunge på boxvila för att stoet kräver det kan ju inte heller vara nån höjdare för framtida användbarhet av avkomman.
Ämnet borde tas upp till diskussion hos veterinärkåren börjar jag tycka.

 

[ada]

I de fallen där skadorna är medfödda då hur resonerar ni där?
Följer man Jordbruksverkets kassationslista (om den nu finns kvar)? Vems är ansvaret för att kontrollera att de stona inte går till avel? Jag kan inte minnas att jag någonsin hört om att någon blivit stoppad från att betäcka pga stoets medfödda deffekter typ KS, osteochondros eller hovbroskförbening. Eller att någon frågat om stoet har det innan det betäcks.

 

[ameo]

Det är väl numera (efter diverse överklaganden och sånt) uppfödarens ansvar vad man använder för avelsmaterial. Man kan i efterhand, om jag fattat rätt, dömas för djurplågeri (eller nåt) om man med berått mod avlar fram ett föl med en plågsam defekt, typ OLWS.

Många av de defekter du nämner har flera orsaker och/eller låg (eller kanske okänd) arvbarhet, varför man inte kan göra det så enkelt för sig som att bara tro att om man utesluter dessa ur avel så är problemet löst.

Jag är kluven i frågan, för å ena sidan tycker jag inte att man ska avla på dålig hållbarhet men å andra sidan vet man inte vad som är dålig hållbarhet och vad det faktiskt finns bra förklaringar till varför skadan/problemet uppstått. Så jag tycker väl att man ska stoppa in problemet i den totala utvärderingen av stoets för- och nackdelar som avelssto. Defekter ska väga tungt i den negativa vågskålen men måste inte alltid vara diskvalificerande.
Jag har ett specifikt exempel i åtanke, en av de allra högst rankade stona i sverige på 80-talet hade sina största framgångar efter att hon diagnosticerats med sammanvuxna ryggkotor (som inte opererades). Hon fick sen tre avkommor efter avslutad tävlingskarriär, varav en har 69 placeringar i svår hoppning enligt blup, en annan har ett antal placeringar i Msv + avkommor med samma resultat. (man måste ju också minnas att alla hästar inte hamnar hos elitryttare...)

Däremot tycker jag att det är en självklarhet att man inte betäcker ston som har en skada där risken är stor att de kommer utsättas för onödigt lidande som högdräktiga.

(skulle kunna utveckla detta ännu mer om inte min dator vore lika seg som sirap i kylskåpet...)

 

[Karoliten]

Jag har både hemma och i min närhet flera stoägare som valt att betäcka sina skadade ston. Det har varit senskador, kissing spines, hovbroskförbening och ston som lämnat fler avkommor där samtliga fötts med samma deffekt.
En dräktighet är i mina ögon en stor påfrestning kroppsligt för stoet. Att betäcka och belasta gamla skador kan göra skadan ännu värre och orsaka stort lidande för stoet. Då hamnar man även i det läget att man har en fölunge i magen att tänka på och kanske tvingas sätta ett liv mot ett annat.
Vad tycker ni andra?
Varför avråder inte fler veterinärer från att betäcka? Min erfarenhet är att de ofta föreslår det när stoet är långtidskonvalecent.

Ovannämda skador/defekter tycker jag inte man ska avla vidare på, det kan ju orsaka stort lidande både för sto och avkomma. En senskada kan jag ta om den är utläkt o beror på ex en spark/slag. Hade ett sto för mångaår sen som blev illa sparkad när hon var dräktig. Hon hade antagligen tagits bort om hon inte varit dräktig. Hon fick inte en optimal dräktighet men klarade den. Efter den dräktigheten undersöktes hon kontinuerligt och hon kunde efter ett par år ombetäckas efter godkännande av veterinär.Hon rekommenderade tom henne som p

 

[ada]

Det är väl numera (efter diverse överklaganden och sånt) uppfödarens ansvar vad man använder för avelsmaterial. Man kan i efterhand, om jag fattat rätt, dömas för djurplågeri (eller nåt) om man med berått mod avlar fram ett föl med en plågsam defekt, typ OLWS.

Många av de defekter du nämner har flera orsaker och/eller låg (eller kanske okänd) arvbarhet, varför man inte kan göra det så enkelt för sig som att bara tro att om man utesluter dessa ur avel så är problemet löst.

Jag är kluven i frågan, för å ena sidan tycker jag inte att man ska avla på dålig hållbarhet men å andra sidan vet man inte vad som är dålig hållbarhet och vad det faktiskt finns bra förklaringar till varför skadan/problemet uppstått. Så jag tycker väl att man ska stoppa in problemet i den totala utvärderingen av stoets för- och nackdelar som avelssto. Defekter ska väga tungt i den negativa vågskålen men måste inte alltid vara diskvalificerande.
Jag har ett specifikt exempel i åtanke, en av de allra högst rankade stona i sverige på 80-talet hade sina största framgångar efter att hon diagnosticerats med sammanvuxna ryggkotor (som inte opererades). Hon fick sen tre avkommor efter avslutad tävlingskarriär, varav en har 69 placeringar i svår hoppning enligt blup, en annan har ett antal placeringar i Msv + avkommor med samma resultat. (man måste ju också minnas att alla hästar inte hamnar hos elitryttare...)

Däremot tycker jag att det är en självklarhet att man inte betäcker ston som har en skada där risken är stor att de kommer utsättas för onödigt lidande som högdräktiga.

(skulle kunna utveckla detta ännu mer om inte min dator vore lika seg som sirap i kylskåpet...)

Jag är lite inne på samma resonemang. Tog själv föl på min svårklassmärr en gång i tiden som hade hovbroskförbening som gav henne besvär i början av karriären. Men hon gick sedan bara spikrakt genom sin karriär och var en fantastisk individ. Så jag chansade och ingen av avkommorna har haft besvär av just hovbroskförbening.
Men det verkar finnas rätt många exempel på där stoet redan i unga år kasserats från ridning pga nämnda medfödda fel och i stället ställs till avel utan att vara individer som skulle tillföra aveln något egentligen.
Vad anser man om det?

 

[Rialavargen]

Jag har både hemma och i min närhet flera stoägare som valt att betäcka sina skadade ston. Det har varit senskador, kissing spines, hovbroskförbening och ston som lämnat fler avkommor där samtliga fötts med samma deffekt.
En dräktighet är i mina ögon en stor påfrestning kroppsligt för stoet. Att betäcka och belasta gamla skador kan göra skadan ännu värre och orsaka stort lidande för stoet. Då hamnar man även i det läget att man har en fölunge i magen att tänka på och kanske tvingas sätta ett liv mot ett annat.
Vad tycker ni andra?
Varför avråder inte fler veterinärer från att betäcka? Min erfarenhet är att de ofta föreslår det när stoet är långtidskonvalecent.

Jag tycker det är synd att skador kvalificerar ston till avel. Bättre är väl kika på att merit, extriör och eller en unik attribut för just den raden bör bevaras.
Lika väl att man betäcker ett sto för att det skulle vara lättare att sälja henne då.

Samtidigt så tycker jag det är så förfärligt med de sjukdomar och diverse åkommor som har uppstått sista åren på grund av mindre lämpade föräldradjur. I synnerhet inom renrasaveln, där selekteringen är hård och avelsbasen snäv, i förhållande till vad jag anser är en genetiskt variation.

Jag vet inte själv riktigt var jag står. Avel är svår. Personligen tycker jag att det är bäst och sundast att avla på friska hästar/djur.

 

[ameo]

Men det verkar finnas rätt många exempel på där stoet redan i unga år kasserats från ridning pga nämnda medfödda fel och i stället ställs till avel utan att vara individer som skulle tillföra aveln något egentligen.
Vad anser man om det?

Ston vars enda merit är att hon råkar ha en livmoder är det väl egentligen ingen seriös uppfödare som tycker att det är bra avelsmaterial.

Jag kan nog, rent krasst, anse att vissa defekter är värre än andra. Jag skulle t.ex inte betäcka ett sto som har strålbensbesvär eller spatt, vad gäller halvblod. (finns säkert fler diagnoser, som jag inte kommer på nu) Och jag skulle inte betäcka en shetlandsponny (eller annan ponny) med sommareksem. Jag har just nu ett sto där en av två avkommor (12 resp 6 år)fått eksem, den tredje avkomman föddes i lördags. Jag kommer fortsätta betäcka henne nu men blir det fler som får eksem tas hon ur avel. En gång är ingen gång, två är en vana.

 

[No1]

Varför avråder inte fler veterinärer från att betäcka? Min erfarenhet är att de ofta föreslår det när stoet är långtidskonvalecent.

Det beror väl på vilket trauma stoet råkat ut för, många ston blir ju faktiskt bra och redo att fortsätta sin karriär efter 1,5 år i avelsboxen.
Tänk vad många hästar som hade kunnat göra karriär/varit i livet om de hade fått en chans till 1,5 års vila efter skada.

När det gäller medfödda defekter som kan innebära hållbarhetsproblem och där man kan misstänka genetisk predisposition anser jag det självklart att man avstår att avla på en sådan individ.
OM det nu inte handlar om en individ med starka prestationer, då kan man se den som undantaget som bekräftar regeln.

Bra temperament och hållbarhet är för mig a och o. Vad har man för nytta av en talang om den inte håller och hur kul är det att lägga ned både år och pengar på att utbilda en häst som när det verkligen gäller - inte håller.

Nä, låt den emotionella skitaveln stanna inom människosläktet och se till att bedriva klok målinriktad djuravel.

 

[ada]

Jag håller med dig i stort. Däremot inte i att en dräktighet kan ses som vila i dess rätta bemärkelse, eftersom det är en stor belastning för kroppen. Beroende på vilken typ av skada det är så kanske borde dräktighet avrådas i fler fall än det görs idag. Alternativt att man låter skadan läka ut ordentligt innan man betäcker stoet.

 

[axel]

Jag är lite inne på samma resonemang. Tog själv föl på min svårklassmärr en gång i tiden som hade hovbroskförbening som gav henne besvär i början av karriären. Men hon gick sedan bara spikrakt genom sin karriär och var en fantastisk individ. Så jag chansade och ingen av avkommorna har haft besvär av just hovbroskförbening.
Men det verkar finnas rätt många exempel på där stoet redan i unga år kasserats från ridning pga nämnda medfödda fel och i stället ställs till avel utan att vara individer som skulle tillföra aveln något egentligen.
Vad anser man om det?

Det har väl alltid varit så oavsett...
Går den inte att rida- betäck!

Jag får nog säga att BLUP som mest grundas på grundförutsättningarna inte säger något mer än att det GÅR att rida hjälpligt- rakt fram utan krav.
Jag vill ha bra "ridbarhet". En god arbetsvilja o inte dum dummare... menar då lätt att lära o trevligt temperament. GLAD häst

Ang. frågeställningen i övrigt vet jag inte om OCD eller KS enbart är genetiskt. Fler o fler fall med tornutskottsproblem finner man sen man kunnat börja röntga i större omfattning.
Jag känner mig lite träffad här då jag betäckt mitt OCD op. sto, men å andra sidan har hon presterat lite o aldrig haft problem nu 13 år senare o avkomman är till mig.

 

[ada]

Väldigt få defekter är har väl en ärftlighet till 100 % dvs att defekten garanterat slår igenom på avkomman. Men finns det en konstaterad ärftlig faktor, vilket det mig veterligen gör på tex osteochondros, så rekommenderar man inte att avla vidare.
Jag tycker större resurser borde läggas på att utreda ärftligheten på de här ändå rätt vanliga defekterna så att man ver vad man har att förhålla sig till.
Att enbart överlåta ansvaret på uppfödare att avgöra vilka ston som ska avlas på verkar som en rätt dålig idé. Många är ju hobbyuppfödare med kanske begränsade kunskaper om ärftlighet överhuvudtaget. Och kanske aldrig sett ett högdräktigt sto i sen dräktighet som har svårt att resa sig av sin tyngd.

 

[cirkus]

@ada vem menar du skulle ha ansvaret utöver stoägaren?
Det finns ju en defektlista att förhålla sig till.
Okunnighet kan vi tyvärr inte lagstifta emot.

Det vore ett drömscenario att få fram en population där man tex röntgar alla i en årgång (som inom travet) för att kunna se förekomst av tex OCD, men vem ska bekosta det?

 

[Görel]

@ada hur skulle det gå till rent praktiskt? Ska hingsthållaren säga nej (som inte ens ser alla ston som semineras på annan station), stationen? avelsföreningen vägrar registrera?

Och vad ska du dra gränsen utanför den defektlista som redan finns? Vi vet ju att det inte bara är direkt påvisbara defekter som t ex OCD som kan orsaka lidande utan även exteriöra som i längden ger skador som kan plåga hästen.

 

[ada]

Det finns inga färdiga svar för hur en sån kontroll skulle gå till. Jag är inte så insatt i andra arters avelsstrategier. På hund finns det ögonproblem och höftledsproblem vet jag, är det någon som vet hur man jobbar mot det?
Att varje individ som används i aveln ska var utvärderad som lämplig både mentalt fysiskt och genetiskt är såklart en utopi men nog borde det vara något som avelsföreningen skulle vara intresserad av. Resursmässigt är det såklart svårare, men att kräva någon sorts certifiering för de som avlar skulle väl kunna vara rimligt? Hur gör man i andra länder?
Diskussionen är intressant tycker jag.
Läste förresten en studie gällande hovbroskförbening på kallblod där det är vanligt förekommande. Avelsarbetet mot hovbroskförbening har pågått i 60+ år där man kasserat individer med defekten från avel men trots det har man inte sett någon minskning i populationen. Avel är bevisligen svårt :-)

 

[thoora]

Läste förresten en studie gällande hovbroskförbening på kallblod där det är vanligt förekommande. Avelsarbetet mot hovbroskförbening har pågått i 60+ år där man kasserat individer med defekten från avel men trots det har man inte sett någon minskning i populationen. Avel är bevisligen svårt :-)

Det där var väl kanske en väl förenklad version. Man har haft som krav att hingstarna ska vara friröntgade, det vill säga stosidan har inte haft samma krav. Det har heller inte varit officiellt vilka hingstar som har haft anmärkning vid röntgen, vilket man motiverat med att man inte vill att vissa linjer ska få dåligt rykte och sluta användas. Detta gör att resultatet är väldigt svårbedömt, eller i det närmaste oanvändbart, för de som vill tänka lite längre än enbart kring individer i sin avel. Att det inte handlar om vanlig recessiv/dominant nedärvning när det gäller just hovbroskförbening står sedan länge klart. Men jag har läst studier som visat att två friröntgade individer får betydligt lägre andel hovbroskförbening hos sin avkomma än om bara en är friröntgad. Och högst procentandel har de där båda föräldrarna har konstaterad hovbroskförbening, därmed inte sagt att alla avkommor till dem är drabbade. Och heller inte att alla avkommor till friröntgade föräldrar är fria.

Jag tycker det är ganska talande att hovbroskförbeningen har ökat markant hos ardennern sen man tog bort kravet att hingstarna ska vara friröntgade, trots att det inte är många år sen den förändringen gjordes. Det är lätt att sitta och säga att 60 års avelsarbete inte har gett något, men vi vet heller inte hur situationen varit om kraven sett annorlunda ut.

Men ja, avel är svårt. Och diskussionen intressant!