Asperger-Vägen till ett jobb?

[Rhodugune]

För att försöka göra en väldigt lång historia kort så har jag som 38-åring hitintills aldrig fått det att fungera med en sysselsättning som arbete/skola och det beror på att jag inte fick min aspergerdiagnos förens för ca ett år sen och inte förens nu känner att jag börjat få en självinsikt om hur jag fungerar utifrån min diagnos, vilka mina styrkor och svagheter är och hur jag måste gå till väga för att få en vardag plus en sysselsättning att fungera.


I dagsläget så är mitt mål att hitta en utbildning som leder till ett jobb som passar mig, gärna ett arbete med framtidsutsikter där det finns jobb att söka/få, då jag vill ge mig en chans att få det att fungera nu när jag med en ny självinsikt och det extra stödet en diagnos innebär känner att jag har helt andra förutsättningar.


Så sen i våras läser jag upp mina betyg på komvux, blir klar i höst och så här långt har jag varit på det klara med vad jag behöver göra, men nu står jag nu och känner mig helt vilsen och osäker när det kommer till val av utbildning/yrke, eftersom jag aldrig haft ett och inte känner vad som skulle passa eller vad jag skulle trivas med.

Kanske har jag drabbats av tendensen att jag vill springa innan jag kan gå, att i ivern att äntligen kunna bestämma min egen väg och i ett desperat försök att inte fastna i fällan att behöva gå i arbetsförmedlingens regi, på åtgärder som hitintills inte gett mig ett dugg, utan istället slippa det genom att planera vad jag ska göra så jag så snabbt och smidigt som möjligt kan hoppa på en utbildning jag vill gå.

Så hur kan jag komma underfund med vad som skulle vara rätt utbildning/arbete för mig?

Del 2 i mitt dilemma är att jag hade på sätt och vis en plan redan, även om jag inte visste vad jag skulle söka för utbildning, så visste jag i alla fall var mitt förstahandsval när det kom till vilken skola jag ville gå till.


Min tanke var så här, eftersom jag måste flytta hur jag än gör för att plugga, plugga på distans är inget för mig, kan jag lika gärna flytta till pojkvännen så vi äntligen kan få bo nära efter att varit långdistans i ca 3 år nu.


Men som kom beslutet om Brexit som en bomb och CSN sa till mig så sent som ett par dagar sen att allt de kan göra är att utgå från hur det ser ut nu.
Att ja, jag kan få studiemedel bara skolan och kursen i dagsläget är godkänt, men ingen vet vad som kommer att hända när England väl går ut EU, att jag kan stå där mitt i en utbildning utan studiemedel.

Så vad gör jag, vad skulle ni ha gjort?
Vågar jag ens tänka tanken att chansa att hoppa på en utbildning där om jag skulle komma in?
Det jag funderar på är att söka till skolan i Reading, där jag har min kille och kanske de vet lite mer hur det blir längre fram, så jag har mer att ta ställning till om jag sökt och kommit in.


En annan tanke jag har är att testa på att jobba, men jag vet inte direkt vad jag kan få för jobb med tanke på att jag inte har någon arbetslivserfarenhet och ett jobb som dessutom också passar mig så jag inte går in i väggen igen.
Det skulle vara så skönt att få göra något produktivt, få in lite pengar och inte bara gå på åtgärder via AMS och skrota och samtidigt ge mig själv lite tid att känna in vad jag vill läsa till.


Helst skulle jag vilja kunna ta en väska och flytta nu, för England känns som det härliga äventyr jag alltid viljat ha men inte vågat satsa på och anledningen att jag bor här I Hälsingland är att jag inte fick någon hjälp för utredning i Västra Götaland, där jag bodde innan och därför valde jag att flytta till hemtrakterna för 3 år sen trots att jag visste att här finns det ingen framtid för mig när det kommer till utbildning eller jobb.


Drömsenariot som det ser ut för mig nu är att jag skulle få någon typ av jobb i England, deltidsjobb eller vad som helst, så jag får både testa på att bo där medans jag funderar på vad jag vill läsa till.
År det någon som har någon idé om hur man som svensk och som en person i min situation och med min diagnos/bakgrund, kan få något typ av jobb där eller är det något som inte är realistiskt alls?

Jag känner att jag behöver hjälp att bena i det här, för just nu vet jag varken ut eller in och tiden rinner i väg för mig.

 

[nightcrawler]

jag har heller aldrig fått nån ordning med jobb och sysselsättning. fick diagnosen add och a-typisk för 4 år sedan. har haft arbetsträning och diverse praktiker men inget har funkat. bryter ihop psykiskt efter några veckor. det slutade med att jag fick permanent sjukersättning. jag vill inget hellre än att börja jobba men det ser inte ut som att det skulle kunna bli så.men jag hoppas att jag nån gång ska kunna komma i gång även om det inte är så troligt. hjälp har jag gett upp. har knappt fått nån hjälp efter jag fick diagnoserna. varsegod och klara dig själv typ. bor i västra götaland.

 

[Rhodugune]

jag har heller aldrig fått nån ordning med jobb och sysselsättning. fick diagnosen add och a-typisk för 4 år sedan. har haft arbetsträning och diverse praktiker men inget har funkat. bryter ihop psykiskt efter några veckor. det slutade med att jag fick permanent sjukersättning. jag vill inget hellre än att börja jobba men det ser inte ut som att det skulle kunna bli så.men jag hoppas att jag nån gång ska kunna komma i gång även om det inte är så troligt. hjälp har jag gett upp. har knappt fått nån hjälp efter jag fick diagnoserna. varsegod och klara dig själv typ. bor i västra götaland.

Hej missade att du hade svarat och det är så tråkigt att höra att du inte heller fått det att fungera och att du känner att du knappt får någon hjälp, så var det för mig med när jag bodde i Västra Götaland, sen flyttade jag tillbaks till Hälsningland och här har jag fått ett helt annat stöd både under min utredning och nu när jag försöker hitta en väg till en vardaktig sysselsättning.

 

[Elo]

Har också ASD, sent diagnosticerad (som 28åring)

Klarar av att jobba i ca 6 månader, sen kommer väggen och jag får sjukskriva mig. Har försökt få permanent sjukersättning men FK anser att Asberger är "övergående besvär".

Plugga har dock funkat för mig, så länge jag har kunnat ha dagar där jag inte *måste* vara på skolan. (ibland går jag ändå, behöver bara veta att kravet inte finns där)

Vet inte heller hur jag ska lösa 'vuxenlivet'

 

[Rhodugune]

Har också ASD, sent diagnosticerad (som 28åring)

Klarar av att jobba i ca 6 månader, sen kommer väggen och jag får sjukskriva mig. Har försökt få permanent sjukersättning men FK anser att Asberger är "övergående besvär".

Plugga har dock funkat för mig, så länge jag har kunnat ha dagar där jag inte *måste* vara på skolan. (ibland går jag ändå, behöver bara veta att kravet inte finns där)

Vet inte heller hur jag ska lösa 'vuxenlivet'

Tyvärr verkar det vara väldigt vanligt att det är så här för oss med ASD, på ett sätt känns det skönt att höra att jag inte är ensam, men mest känns det bara sorgligt att så många fantastiska människor aldrig får komma till sin rätt och att jag vet av egen erfarenhet hur förödande det kan vara för individen att inte få finnas med i ett sammanhang med arbete eller skola och det gör mig ont att höra att det är så här för dig med.

 

[Rhodugune]

Jag valde att inte skriva känslomässigt hur det är för mig att vara i min situation, för jag skulle nog uppriktigt kunna skriva sida efter sida om det och det orkar ingen läsa, men kanske gjorde det min tråd mindre intressant eftersom inte hela bilden kom med när jag utelämnade så mycket?

Kanske var det det som gjorde att jag inte fick fler svar än från andra aspies som råkar befinna sig i samma situation som mig, som vet hur det är?
Och folk säger att autistiska inte kan känna empati.
För att klargöra så är det en myt om autistiska som fortsätter att cirkulera, för den som inte vet.

För mig personligen så har att jag har gått odiagnostiserad tills nu, betytt att jag drabbas av återkommande depressioner under hela mitt liv, för att människor omkring mig, familj så väl som i vården såg bara mina problem som delar och inte en helhet.

Att det var att leva odiagnostierad, som autistisk i en värld anpassade för neurotyper som bröt ner mig, gav mig depressioner så väl som psykosomatiska symtom på det skav och stress jag kände över att inte bli sedd, som spänningshuvudvärk, sömnbesvär, stressmage så väl som panikångest, som jag har haft sen jag var liten och ingen såg mönstret, anledningen.

Jag som ung tjej sågs jag av vuxenvärlden som en utåtagerande tonåring, som borde göra som mamma säger istället för en ung autistisk människa som förbrukar all sin energi i skolan och därför bröt ihop totalt när jag kom hem och reagerade med känslomässiga utbrott då jag inte orkade med några mer krav.

Att när jag inte automatiskt förstod de sociala koderna i skolan så blev jag utfryst av min drama klass i gymnasiet, de talade inte med mig så vida det inte var ett måste för arbeterna vi gjorde.

Att jag hela mitt liv fått höra hur jag är är fel, för känslomässig, att jag var neurotisk för ingen känner så där starkt, hört från min mamma och att mina försök att förklara att det var något som gjorde mig annorlunda än andra, ett skav ett glapp mellan mig och andra människor var bara ett försök att få en diagnos, vilken som helst: Varför är det så viktigt för dig att få en diagnos? hört gång på gång från psykiatrin, i mina försök att komma till botten med mitt mående, när jag själv inte hade en aning att jag var autisisk.

Så nu vill jag kunna lägga allt det där bakom mig och det känns som om jag fortfarande vet bättre om hur jag fungerar än den hjälp jag kan förvänta mig från vården, habiliteringen så väl som vuxen psyiatrin och det gör mig så frustrerad, för jag vet inte tillräckligt för att veta hur jag ska gå till väga för att hitta vad som är rätt för mig när det kommer till sysselsättning.

Det är anledningen till varför jag skapade den här tråden, för att få ventilera, för att få andras tankar om vad som kanske kan fungera, så jag kan göra en plan på egen hand eftersom annars så händer det inget.

 

[Hyacinth]

@Rhodugune jag var läst men inte svarat, för jag har helt enkelt ingen aning om hur det fungerar.

Jag tycker utbildning är viktigt, men du är vuxen, inte 18. Jag tycker du ska lita på magkänslan, men om du ska flytta ha en plan för hur du ska försörja dig. Jag tror du riskerar att bli väldigt isolerad annars.
Pojkvännen kan inte flytta hit?
Sverige har ju generellt en väldigt bra socialt skyddsnät som inte finns i särskilt många länder.

 

[nightcrawler]

det är en otrolig skillnad att fått en diagnos. blev utredd för asperger först men blev diagnostiserad med add och a-typisk. det är så skönt att veta att man inte är dum i huvet. nu vet jag varför jag jämt mår dåligt och ofta är deprimerad. jag blir så less på folk som tjatar om att man vill sätta sig eller vem det nu är i ett fack. det är ju inte det det handlar om. utan man vill ju veta vad och varför det blir fel så att man kan göra nått åt det. trist att det ska vara så dåligt med hjälp och stöttning. jag upplever att jag blir nästintill ignorerad bara för att jag är högfunktionell. då får jag som bäst lite lama försök till hjälp. helst ska jag ju veta själv vad jag vill ha för hjälp. jag vet ju inte ens vad som finns eller hur saker funkar för ingen talar om det när jag frågar. så jag får vackert klara mej själv. känner bara att jag stångar huvet i väggen. sen känner jag även att folk har svårt att förstå att jag har diagnoserna för jag är ju inte som andra som har adhd eller asperger. många tror ju att man är hyperaktiv allan eller komplett idiot som slåss med allt och alla.

 

[gul_zebra]

Har följt i tysthet, tycker väl inte direkt att jag har nånting att komma med... Men här är en till aspergare, även jag med sen diagnos. Har fått höra att pappa bråkat med diverse instanser sen jag var 12 men mest fått höra att det är föräldrarnas fel och gud vet allt, anknytning och det där. Dröjde till jag var 20 och stod utkastad från gymnasiet (kolla med eleven varför denne så sällan är i skolan och faktiskt försöka hjälpa när man kommit på eleven med självskada och hela jävla paketet och det är så sjukt jävla uppenbart att eleven mår piss? Varför det, ut med skiten totalt regelvidrigt bara...) och failat folkhögskola ett par gånger innan jag fick diagnos.

På onsdag fyller min diagnos 10 år. Vad har hänt sen dess? Jag har från hab, ledsagare och boendestödjare fått mycket hjälp med att ordna upp privat. Men jobb... Jag har snarare kastats mellan femtielva handläggare på FK. Jag vet inte hur många gånger jag ringt min handläggare bara för att mötas av någon annan i telefonen. Jag får inte ens veta när de byter handläggare för mig. Så ja, jag ringer inte handläggare längre. Vill jag något så ringer jag växeln, och det är bara om jag absolut måste. Och de handläggare jag haft, ptja... En tillät att jag pluggade lite som aktivitet. Det är allt. Sen kom en ny handläggare och tolkade reglerna annorlunda så plugget gick åt helvete när jag skulle stå utan pengar. Bland femtielva handläggare har en faktiskt försökt få ut mig i arbete. EN! Han fixade så jag fick komma iväg på daglig verksamhet. Poängen från början var att jag via daglig verksamhet skulle ha en arbetsplatsförlagd praktikplats med chans till anställning. Vid årsskiftet har jag haft daglig verksamhet i 2 år men har jag kommit ut på en arbetsplats? Nej. Är det någon som ens återkopplar om saken? Nej. Jag är på en av verksamheterna under tiden och jag verkar bli kvar där. Jag trivs förvisso, jag är på en bra plats med bra folk och jag tycker om att ha nånting att göra på dagarna, men jag vill vidare till jobb.
Och ja, för typ 2 veckor sen beviljade FK varaktig sjukersättning till jag blir 65 då man bedömt att jag aldrig kommer kunna jobba och alla rehabiliteringsmöjligheter är uttömda, vilka nu det är... Känslorna är tudelade - det är självklart en lättnad att ha det klart, men när FK beviljar det bara sådär när de annars är hårda och nekar många, så... Ja. Jag har gett upp och det är så jävla deprimerande att jag aldrig kommer kunna försörja mig själv som normalt folk. Och därtill leva på en låg garantipension... Jag har inga kompisar att umgås med och med en låg garantipension inte direkt råd att vara ut på aktiviteter heller. Den egna hästen, den lilla stugan på landet, den höga utbildningen... Det förblir ouppnåeliga drömmar.

Wall of text ftw, har aldrig varit bra på att fatta mig kort.

 

[Myrten]

@Rhodugune (kanske även andra) - det finns ett projekt som heter Autistiskt initiativ med inriktning att utveckla autistiska personer för yrken. Se länk ovan till sidan. Jag vet inte vilka städer det finns i mer än Örebro. Men det vore kanske en idé att höra av sig till de som jobbar i projektet (och som alla har någon form av autism) för att få idéer om hur du kan gå vidare?

 

[grodan21]

Jag har också as, fick min som 13 åring, så vi har aldrig behövt kämpa med den.
Men jag inser vilken j-v räkmacka genom skolan, då jag gick ur gymnasiet med fullständiga betyg plus har en universitetsutbildning.

 

[lady_vip]

Jag har inte själv AS-diagnos, men känner ganska många som har det.

Det jag undrar (vilket såklart är individuellt) är vad som gör att ni inte kan ha ett jobb? Såklart ett jobb som passar er, men vad är det som skulle göra att jobb inte funkar?
Ansvaret? Tidspassning? Sociala relationer?
Kan man inte sen försöka hitta något där det inte blir ett stort problem? I samarbete med FK eller AF då.

När jag jobbade på kyrkogård tror jag att en del medarbetade hade odiagnostiserad AS, någon funkade kanske inte alls, men många funkade hur bra som helst på det arbetet.

 

[nightcrawler]

jag kämpade i 10 år med att få ordning på mej så att jag kunde jobba. tillslut så sa FK, SOC och AF att det var bättre för mej med sjukersättning. dom kunde inte göra mer.
jag mår så psykiskt dåligt att det fungerar inte bara. på en del ställen är det pressen på andra är det det sociala på ett annat ställe är det något annat, men i slutändan samma resultat.
nu har jag som sagt inte asperger utan är a-typisk samt att mycket av mitt dåliga mående kommer från ADDn. är ett gränsfall mellan a-typisk och asperger.

 

[DedicatedHippieFlipper]

För att försöka göra en väldigt lång historia kort så har jag som 38-åring hitintills aldrig fått det att fungera med en sysselsättning som arbete/skola och det beror på att jag inte fick min aspergerdiagnos förens för ca ett år sen och inte förens nu känner att jag börjat få en självinsikt om hur jag fungerar utifrån min diagnos, vilka mina styrkor och svagheter är och hur jag måste gå till väga för att få en vardag plus en sysselsättning att fungera.


I dagsläget så är mitt mål att hitta en utbildning som leder till ett jobb som passar mig, gärna ett arbete med framtidsutsikter där det finns jobb att söka/få, då jag vill ge mig en chans att få det att fungera nu när jag med en ny självinsikt och det extra stödet en diagnos innebär känner att jag har helt andra förutsättningar.


Så sen i våras läser jag upp mina betyg på komvux, blir klar i höst och så här långt har jag varit på det klara med vad jag behöver göra, men nu står jag nu och känner mig helt vilsen och osäker när det kommer till val av utbildning/yrke, eftersom jag aldrig haft ett och inte känner vad som skulle passa eller vad jag skulle trivas med.

Kanske har jag drabbats av tendensen att jag vill springa innan jag kan gå, att i ivern att äntligen kunna bestämma min egen väg och i ett desperat försök att inte fastna i fällan att behöva gå i arbetsförmedlingens regi, på åtgärder som hitintills inte gett mig ett dugg, utan istället slippa det genom att planera vad jag ska göra så jag så snabbt och smidigt som möjligt kan hoppa på en utbildning jag vill gå.

Så hur kan jag komma underfund med vad som skulle vara rätt utbildning/arbete för mig?

Del 2 i mitt dilemma är att jag hade på sätt och vis en plan redan, även om jag inte visste vad jag skulle söka för utbildning, så visste jag i alla fall var mitt förstahandsval när det kom till vilken skola jag ville gå till.


Min tanke var så här, eftersom jag måste flytta hur jag än gör för att plugga, plugga på distans är inget för mig, kan jag lika gärna flytta till pojkvännen så vi äntligen kan få bo nära efter att varit långdistans i ca 3 år nu.


Men som kom beslutet om Brexit som en bomb och CSN sa till mig så sent som ett par dagar sen att allt de kan göra är att utgå från hur det ser ut nu.
Att ja, jag kan få studiemedel bara skolan och kursen i dagsläget är godkänt, men ingen vet vad som kommer att hända när England väl går ut EU, att jag kan stå där mitt i en utbildning utan studiemedel.

Så vad gör jag, vad skulle ni ha gjort?
Vågar jag ens tänka tanken att chansa att hoppa på en utbildning där om jag skulle komma in?
Det jag funderar på är att söka till skolan i Reading, där jag har min kille och kanske de vet lite mer hur det blir längre fram, så jag har mer att ta ställning till om jag sökt och kommit in.


En annan tanke jag har är att testa på att jobba, men jag vet inte direkt vad jag kan få för jobb med tanke på att jag inte har någon arbetslivserfarenhet och ett jobb som dessutom också passar mig så jag inte går in i väggen igen.
Det skulle vara så skönt att få göra något produktivt, få in lite pengar och inte bara gå på åtgärder via AMS och skrota och samtidigt ge mig själv lite tid att känna in vad jag vill läsa till.


Helst skulle jag vilja kunna ta en väska och flytta nu, för England känns som det härliga äventyr jag alltid viljat ha men inte vågat satsa på och anledningen att jag bor här I Hälsingland är att jag inte fick någon hjälp för utredning i Västra Götaland, där jag bodde innan och därför valde jag att flytta till hemtrakterna för 3 år sen trots att jag visste att här finns det ingen framtid för mig när det kommer till utbildning eller jobb.


Drömsenariot som det ser ut för mig nu är att jag skulle få någon typ av jobb i England, deltidsjobb eller vad som helst, så jag får både testa på att bo där medans jag funderar på vad jag vill läsa till.
År det någon som har någon idé om hur man som svensk och som en person i min situation och med min diagnos/bakgrund, kan få något typ av jobb där eller är det något som inte är realistiskt alls?

Jag känner att jag behöver hjälp att bena i det här, för just nu vet jag varken ut eller in och tiden rinner i väg för mig

Jag föreslår yrket Ekonomiassistent!

Jag arbetar själv som Ekonomichef, och på fritiden har jag under många år varit kontaktperson åt man med ASD - så jag har en uppfattning om hur det kan vara.

I höstas anställde vi en 20 årig tjej med ASD som Ekonomiassistent på min avd. Jag är väldigt nöjd med hennes arbetsinsats!

Hon är otroligt noggrann med all bokföring av fakturorna, hanterar post ordentligt och sätter alla papper i rätta pärmar. Hon sitter i eget rum ( det gör alla) där hon kan arbeta i tyst ljudmiljö. Är intresserad av diskussionerna i fikarummet, lite blyg. Hon har varit öppen med ASD, så om något blir fel på det sociala samspelet, så tycker ingen hon är konstig.

Jag rekommenderar verkligen ett arbete som Ekonomiassistent vid ASD.

 

[Elo]

Jag har INGET filter i hjärnan, och blir lätt överstimulerad (ljud, ljus, lukt, känsel). Jobbar jag en hel dag kommer jag hem och är helt slut mentalt. Tillräckligt så att jag fortfarande är trött när jag vaknar igen. Helgen är inte tillräckligt för att ta tillbaka det jag missat (även om jag sover 12 tim/dygn).

Till slut så finns helt enkelt ingen energi kvar och jag går in i väggen (igen). Och för varje gång jag når väggen, får jag mindre och mindre buffert att arbeta med. Är faktiskt lite rädd att jag tillslut får så lite kvar att jag inte ens klarar att bara gå hemma.

Jag vet att jag är smart, jag kan lära mig vad som helst. Jag är språkligt välutvecklad och kan uttycka mig väl i tal och skrift. Jag kan låtsas vara människa och funkar då socialt även om det är jobbigt och jag är på helspänn hela tiden, och det funkar bättre i mindre grupper.

Min drömarbetsgivare skulle inse vilken resurs jag skulle kunna vara. Säga "gör det här! mush mush! och tillåta mig att jobba hemmifrån, i alla fall 3dagar/veckan.

 

[lady_vip]

Jag har INGET filter i hjärnan, och blir lätt överstimulerad (ljud, ljus, lukt, känsel). Jobbar jag en hel dag kommer jag hem och är helt slut mentalt. Tillräckligt så att jag fortfarande är trött när jag vaknar igen. Helgen är inte tillräckligt för att ta tillbaka det jag missat (även om jag sover 12 tim/dygn).

Till slut så finns helt enkelt ingen energi kvar och jag går in i väggen (igen). Och för varje gång jag når väggen, får jag mindre och mindre buffert att arbeta med. Är faktiskt lite rädd att jag tillslut får så lite kvar att jag inte ens klarar att bara gå hemma.

Jag vet att jag är smart, jag kan lära mig vad som helst. Jag är språkligt välutvecklad och kan uttycka mig väl i tal och skrift. Jag kan låtsas vara människa och funkar då socialt även om det är jobbigt och jag är på helspänn hela tiden, och det funkar bättre i mindre grupper.

Min drömarbetsgivare skulle inse vilken resurs jag skulle kunna vara. Säga "gör det här! mush mush! och tillåta mig att jobba hemmifrån, i alla fall 3dagar/veckan.

Översättning kanske kan vara något?

 

[gul_zebra]

Jag har inte själv AS-diagnos, men känner ganska många som har det.

Det jag undrar (vilket såklart är individuellt) är vad som gör att ni inte kan ha ett jobb? Såklart ett jobb som passar er, men vad är det som skulle göra att jobb inte funkar?
Ansvaret? Tidspassning? Sociala relationer?
Kan man inte sen försöka hitta något där det inte blir ett stort problem? I samarbete med FK eller AF då.

När jag jobbade på kyrkogård tror jag att en del medarbetade hade odiagnostiserad AS, någon funkade kanske inte alls, men många funkade hur bra som helst på det arbetet.

För egen del är det främst sömnstörningen som ställer till det. Hade det bara varit DSPS så hade ett annars passande nattjobb varit klockrent men free running-delen gör att dygnsrytmen vandrar i stort sett konstant. Medicinering gör att jag kan ha lite struktur på den men det hjälper inte helt och i perioder däckar jag på soffan efter att ha haft praktik i 2½ timme, andra perioder försover jag mig lätt fast jag börjar först efter lunch. Trötthet är något jag får leva med konstant, DSPS i sig brukar beskrivas som kroniskt jetlag.

När det gäller Aspergern så hindrar den främst i stresskänslighet, att jag snabbt blir slutkörd (vilket säkerligen varit lättare utan sömnstörningen som bidrar) och behöver struktur - jag är urusel på att ta egna initiativ tex, medan jag skötte skolan fläckfritt (fram till gymnasiet) mycket tack vare att det var så pass strukturerat. Därtill är jag blyg och det här med att visa framfötterna är verkligen inte för mig. Släng in en kass rygg på det så går många fysiska arbeten bort.

Här har många inom daglig verksamhet hamnat på att fronta varor i butik. Lät jättebra tyckte jag men arbetet skulle döda ryggen och jag skulle stressa sönder så fort det är en högtid så man bedömde att det inte vore lämpligt. Och ja, jag kan väl bara hålla med om den bedömningen tyvärr.

 

[Hyacinth]

Spontant känns det så himla tråkigt att unga människor aldrig kommer ut i jobb. Låg inkomst och isolering borde vara stora riskfaktorer? Sjukersättning till pension känns så drastiskt, men det kanske är bra och tar bort massa stress?
Jag vet inte riktigt hur jag förhåller mig till det. Jag vill nånstans tro att det kan finnas sysselsättning för alla.
Om man blir beviljad ersättning varaktigt, försvinner då möjligheten att kunna få jobba nån dag i veckan om man hittar något passande?

 

[gul_zebra]

Spontant känns det så himla tråkigt att unga människor aldrig kommer ut i jobb. Låg inkomst och isolering borde vara stora riskfaktorer? Sjukersättning till pension känns så drastiskt, men det kanske är bra och tar bort massa stress?
Jag vet inte riktigt hur jag förhåller mig till det. Jag vill nånstans tro att det kan finnas sysselsättning för alla.
Om man blir beviljad ersättning varaktigt, försvinner då möjligheten att kunna få jobba nån dag i veckan om man hittar något passande?

Kan bara instämma. För egen del är det skönt att slippa stressa över att få in pengar, men jag skulle önska bättre möjligheter att faktiskt komma ut i jobb (utan att för den delen ha hot om indragen ersättning hängade över sig för där är ett stort orosmoment). Man kan fortfarande få sjukersättning vilande för att prova jobba tex, men när man inte kommer ut på någon form av åtgärd som leder dit så är det ju inte en möjlighet man kan utnyttja. Och det är så jäkla korkat iom att asperger inte enbart är något negativt, vi har ju styrkor också!

Ang sysselsättning så ingår asperger i personkrets 1 i LSS och har således rätt till en sysselsättning enligt lag. Problemet är väl dock att det är daglig verksamhet som tenderar att gälla då och det sällan finns verksamhet som passar högfungerande. Min kommun är tydligen ganska unik så sett men även här är det få verksamheter som passar, det mesta är mer anpassat efter diverse begåvningshandikapp och det blir ju helt fel.

 

[grodan21]

Spontant känns det så himla tråkigt att unga människor aldrig kommer ut i jobb. Låg inkomst och isolering borde vara stora riskfaktorer? Sjukersättning till pension känns så drastiskt, men det kanske är bra och tar bort massa stress?
Jag vet inte riktigt hur jag förhåller mig till det. Jag vill nånstans tro att det kan finnas sysselsättning för alla.
Om man blir beviljad ersättning varaktigt, försvinner då möjligheten att kunna få jobba nån dag i veckan om man hittar något passande?

Jag mår bäst när jag har någon form av sysselsättning. Jag får struktur på mitt liv, så jag är väldigt nöjd över att ha ett jobb att gå till. Även om jag med jämna mellanrum bryter ihop och inte orkar något alls.