Mitt sista halvblod fick pålagringar ffa i ena framkotan sekundärt från en primärskada i ett bakben. Jag lät henne vila i 1.5 år och tog ett föl. Sen satte jag igång igen men när hon då inte kändes ok tog jag bort henne. Har tyvärr ingen bra erfarenhet av pålagringar just i framkotorna.
Problemet med artros(om den inte är placerad väl och moderat) tex i framkotor är ju att man MÅSTE få bort vikten framifrån och det snudd på direkt. Det grejar inte ens de flesta svårklassryttare iom att det inte bygger på normala utbildningstrappan. Man måste ha ett så annat tänk och snudd på börja bakifrån sas.
Det kan bli svårt att få till korrekt bjudning när man inte får börja med fart. Så man kanske måste rygga in hästarna i bjudning tex.
Sånt gör man ju inte normalt. Så inte ens om man rider GP är det säkert man rår på sånt iom att det går utanför normal utbildning så extremt.
Jag vet nog bara en handfull folk som jag verkligen tror förmår rodda om så mycket i rörelsemönster på hästarna att de kan hålla igångsättningen. I hela Sverige..
Så, jag håller till viss del med dig om att det är en jävligt deppig diagnos. Just för att det är svårt att dels hitta hjälp ens om man har råd/lust att leja bort igångsättning. Men också jävligt skört att ta över även om man tränar för personen ifråga.
Och är det så att det inte är moderat och väl placerade pålagringar så finns alltid risken att hästen råkar göra ngt i hagen, man inte kan rida på underlag som riskerar provocera fel rörelser etc..
Jag har haft elever med såna som dessutom hade ligamentskador i flera av fallen. De funkade att rida på och de hölls fräscha tack vare träningen. Men risken fanns att de fick något tokryck i hagen och lyckades belasta i felläge sas.
En av de jag haft "närmst" iom att ägaren också är en god vän till mig var först ofräsch innan den bytte träningsregi. Sen höll den 4 år. Så länge hade den aldrig varit fräsch. Han blev max ½ grad halt och vi åkte in. Jag var med. Det var så mycket pålagringar att vet aldrig trott att hästen skulle vara så extremt lite halt som han var. Speciellt inte som han förr varit rejääält halt för betydligt mindre(givetvis behandlades han då enligt konstens alla regler med vet etc).
Men den hästen tränades strikt för sin hälsa(dressyr med sjukgymnastiskt tänk utformat för att passa hans enormt tunga kropp och de pålagringar och ligamentskador som fanns i framkotor redan vid köp), hoppades ej, skoddes på visst vis av viss hovis med vissa dojor, gavs tillskott, hölls på plant underlag, togs in om han toksprang i hagen och matten var ständigt orolig.
Vet dömde ut. Men när han bytt träning blev vet förvånad och tyckte den var fräsch igen.
Sen växte ju hans pålagringar och då var det kört.
Den storyn tror jag går att applicera på fler, förutsatt att man bara hittar tränare som jobbar med såna extremfall och inte vanlig ridning eller vanlig rehab endast.
Men som i den storyn köper man sig oftast några år. Vissa stannar tillväxten på. Men oftast blir det ju värre..
