Är du likadan på jobbet som privat?

[TinyWiny]

En sak jag länge har funderat över är hur extremt olika endel är i sitt yrke jämfört med i sitt privatliv. I sitt yrke kanske omhändertagande och inkännande och privat ett riktigt rövhål eller superpedant på jobbet och en riktig slarver hemma. Eller någon som är jätteblyg privat men som inte har några problem att prata inför hundratals människor i sitt yrke. Eller någon som sköter stora pengar i jobbet men som omöjligt kan få pengarna att räcka från lön till lön privat eller som polisen som bränner hemma eller som misshandlar sin partner. Exemplen är många. Vi har ju alla våra roller såklart men hur fungerar det när kontrasterna blir helt motsatta? Det måste ju ta extremt på en människa att vara/göra något i sitt yrke som hen inte alls är.

Hur är du?

 

[SaraXX]

Jag tycker inte att det är något konstigt alls att man går in i en yrkesroll. Ibland tycker jag det framställs som lite fult, att man inte skulle vara äkta om man inte beter sig exakt lika i alla sammanhang. Jag ser det närmast tvärtom, det är väl en bra tillgång med någon som kan känna in och anpassa sig efter situationen?

Jag är lite tillbakadragen med nya människor privat. Inte så lätt att komma in på livet och kan bli lite väl tyst om det är många personer som samlas.
På jobbet intervjuar jag folk till höger och vänster. Jag gillar det!

 

[karamelldrottningen]

Är nog mer pedantisk/noga i jobb/skola än privat. Prio ett är ju de områdena. Hemma kan det se ut lite hur som helst

 

[Bison]

Jag är absolut inte likadan privat som på jobbet.
Eller mot de kollegor som jag är nära är jag mitt privata jag men mot kund är jag en helt annan person,en riktig dr Jekyll och Mr Hyde

Det är inget som tar på mig. När jag tar på mig uniformen går jag automatiskt in i mitt jobb-jag och när jag tar av den går jag ur det och tillbaka till min introverta person som vill vara ensam och inte pratar med någon.
För mig är det snarare något positivt än något jobbigt.

 

[Amanda_F]

Jag anstränger mig mycket mer för att vara glad i mitt civila jobb än vad jag gör hemma. När jag jobbar i hästmiljö (domare eller i stall) är jag mer auktoritär än vad jag är på mitt vanliga "civila" jobb. Men det är bara när det riskerar att bli farligt eller att folk inte tänker på vad de håller på med. Men jag är nog rätt förlåtande mot mina medmänniskor oavsett...

 

[MiniLi]

Det mest utmärkande är väl att jag generellt har stenkoll på jobbet men är rätt hopplös hemma. Glömmer saker, är allmänt virrig och hopplöst dålig på att hålla ordning. Jag brukar säga att jag använder all mina energi till de sakerna på jobbet och hemma så fallerar det bara
Det är dock bara saker som kanske inte är superviktiga. Jag har stenkoll på ekonomi och andra viktiga saker. Är mer städning, disk osv som är väldigt rörigt.
När mina kollegor beskriver mig och när tex mina föräldrar eller mina sambo beskriver mig så är det här ett område där de inte ens är nära varandra i sina beskrivningar

Annars är jag nog ganska lika. Något mer relationellt inriktad på jobbet, men det är ganska naturligt utifrån jobbets karaktär och att jag se blir ganska mätt på sånt på jobbet. En del människor (som inte känner mig så väl) kan bli förvånade över vad jag jobbar med för att de inte riktigt förstår hur någon som är så cynisk som jag kan vara psykolog, men det är nog mest för att de egentligen har noll koll på vad det innebär att vara psykolog.

Så mycket samma, men vissa drag förstärks eller hålls tillbaka på jobbet av ganska naturliga skäl. Utöver det första med koll/förvirrad så är det nog ingen som blir särskilt förvånad om de möter mig i den andra rollen. Jag är ganska samma

 

[Verdandi]

När jag jobbar så axlar jag manteln och kliver in i jobbrollen. På mitt jobb finns det vissa sammanhang och krav på mig som inte alls existerar hemma i min vardag. På samma sätt så kliver jag in i och ut ur olika roller beroende på sammanhang även privat.

 

[tanten]

Jag är nog ganska olika beroende på vilket sammanhang jag är i. Helt enkelt pga att förväntningarna är olika.

Min personlighet är densamma men jag visar olika delar av den i olika sammanhang.

 

[SiZo]

Jag är ganska olika den jag är privat och den jag är på jobbet. Jag har mycket mer tålamod på jobbet, stressar aldrig upp mig över nånting i princip. Medans privat så blir jag stressad om sambon inte knyter skorna tillräckligt fort. Så det är ganska stor skillnad. På jobbet är jag mer noga, har stenkoll på allt och gör allt metodiskt och lugnt. Hemma är det mest kaos, förutom när jag dammsuger eller skurar, då är jag metodisk och noga men det är nog det enda som jag är det med privat.

Jag är också mer positiv på jobbet, medans jag privat emellanåt kan bli riktigt negativ (något jag jobbar på varje dag), men i jobbet så funkar det eftersom jag går in i den rollen.

Intressant nog är att när jag pluggar så är jag mer mitt privata jag än mitt professionella jag. Vilket inte är så bra alltid, men jag har inte lyckats ändra på det tyvärr.

 

[Breaktown]

Jag tycker inte heller att det är särskilt konstigt att vara olika i sitt yrke jämfört med privat. Som exempel, jag arbetar på en myndighet och det är mitt jobb att företräda myndigheten. Jag hade verkligen inte reagerat och agerat på samma sätt om jag "utsattes" privat för det jag utsätts för i tjänsten.

Jag är verkligen inte en person som tycker om att "stå i rampljuset" privat. I jobbet ingår det att hålla presentationer inför massa okända människor ur allmänheten, politiska församlingar osv. Det har jag inga som helst problem med, just eftersom det inte handlar om mig personligen utan min yrkesroll.

Däremot saker som ordningssinne, ekonomi osv skulle jag säga är ungefär lika på jobbet som privat.

 

[Cherarriduracell]

Jag är helt klart mer ordningssam på jobbet än hemma men det är för att hemma är det "bara jag" dvs jag har den ordning jag för tillfället orkar med. På jobbet är vi fler som delar och alla ska hitta grejer lätt, jag kan bli tokig på när jag gjort ett tydligt system i förrådet och kollegor "inte har tid" att komma ihåg var de tog något/kolla runt efter rätt märklapp utan lägger grejer i en hög innanför dörren att ta tag i "sen".

Sen ser jag mig själv alltid som en grundtrevlig människa men går alltid "the extra mile" på jobbet. Tänker att det är rätt naturligt att man har en yrkesroll och en roll privat, kanske till och med flera beroende på sällskap. I mina tankar är det tecken på att vara lite flexibel och socialt kompetent, jag tror inte att det finns en optimal personlighet som fungerar helt oediterad i alla sammanhang. Men jag kan ha fel

 

[mysboll]

Hahahahaha nej.

 

[Voeux]

Det är nog inte så enkelt som "jobb" och "privat", olika situationer och sociala umgängen ställer olika krav på än och då kan olika sidor komma fram. Men generellt så är jag mycket fokuserad på arbetet i sig, när jag arbetar, och inte lika intresserad av det sociala. Varför jag nog inte upplevs som lika charmig på mina arbetsplatser, då mitt fokus inte ligger på mina relationer där. Jag har inga problem att sätta mig på kant med kollegor, om det krävs för att driva arbetet vidare. Privat är mitt största fokus på mina relationer, så min gissning är att jag är vida mer omtyckt privat än på jobbet.

 

[Kilauea]

Jag är väldigt blyg som person. I min yrkesroll har jag dock en kunskap jag kan stå för, vilket gör att jag känner mig säkrare.

Privat avskyr jag att ringa. Kan inte säga att jag alltid älskar det i jobbet heller, men har betydligt enklare att göra det då.

I grunden är jag nog densamma både privat och på jobbet.

 

[EZMK]

När jag jobbade i serviceyrken hade jag t.o.m. en annan röst när jag pratade med kunder

 

[Voeux]

Tillägger att jag har mycket mer tålamod och är mycket svalare på arbetet. Jag sitter lugnt i båten genom konflikter och stressade situationer, eftersom jag vet att jag måste. Privat kan jag vara lite mer av en känslomässig soppa

 

[sjoberga]

En sak jag länge har funderat över är hur extremt olika endel är i sitt yrke jämfört med i sitt privatliv. I sitt yrke kanske omhändertagande och inkännande och privat ett riktigt rövhål eller superpedant på jobbet och en riktig slarver hemma. Eller någon som är jätteblyg privat men som inte har några problem att prata inför hundratals människor i sitt yrke. Eller någon som sköter stora pengar i jobbet men som omöjligt kan få pengarna att räcka från lön till lön privat eller som polisen som bränner hemma eller som misshandlar sin partner. Exemplen är många. Vi har ju alla våra roller såklart men hur fungerar det när kontrasterna blir helt motsatta? Det måste ju ta extremt på en människa att vara/göra något i sitt yrke som hen inte alls är.

Hur är du?

Jag har en tydligt definierad roll i min yrkesroll; som skiljer sig mellan olika tjänster jag haft. Det gör att jag upplevs nog ganska olika även inom de yrkesroller jag verkat inom. Jag har arbetat inom många yrken och många branscher och alla har gjort att jag nog uppfattats på olika vis.

Privat finns inte samma kontext, så där är friheten större att bejaka sin egen vilja och släppa kontrollen över sådant som man privat inte tycker är så viktigt (men som kan vara direkta tjänstefel att inte hantera korrekt i yrket).

Men det är såklart samma person bakom.

 

[clusia]

Nej gud nej. På jobbet är jag supersocial, kommer överens med alla, kan ta alla kunder, låter allt rinna av mig dvs riktiga teflonkänslor, obrydd om kaos och stök. Hemma är jag känslomänniska, städpedant och gömmer mig för mina grannar så jag slipper prata med dom.

 

[Zoya]

Hell no. På jobbet är jag nästan övertrevllig och supersocial, proffsig och korrekt. Privat är jag grov i munnen, barnslig, lite lätt antisocial och lite av en "tomboy"

 

[Stefffie]

Jag tycker jag ar ganska samma pa jobb som privat, den enda skillnaden jag kan tanka pa handlar om interaktion med kund, da jag lagger pa en mer professionell och diplomatisk yta, eftersom att jag behoevr att mina kunder ar "pa min sida" och att antagonisera dem kommer att gora mitt jobb svarare.