Gabbi
Trådstartare
Sambon och jag har letat hus i minst två år. De som läser på Hem&Hobby vet det nog mycket väl. Jag överdriver inte om jag säger att vi har tittat på 50 hus. Min dröm om rött hus med vita knutar verkar omöjlig här där vi bor, jag hittar bara sådana hus med en timmes pendlingsväg och vi har tittat på dem också, blivit förälskade, övervägt pendling och varenda gång kommit fram till att det inte är värt det. Nu har vi äntligen bestämt oss för Mälaröarna. Det är där vi vill bo, men även på Mälaröarna verkar husen med stor tomt och ekonomibyggnader hamna långt bort från ära och redbarhet. Vi övervägde det också, men fann att vi prioriterar affärer, grannar, kommunalt vatten och avlopp och riktiga vägar framför den där tiotusenkvadratstomten, så vi hamnade närmare samhällena och vips låg det där, vårt hus. Vi flyttade in direkt i tanken, läste på om huset, gick på visning, räknade på luftvärmepump, räknade på solfångare, lärde oss om platta tak, diskuterade dålig isolering med en byggare, förlängde lånelöftet som hade hunnit gå ut, förhandlade ner räntan ytterligare med banken och så la vi acceptpriset igår och höll tummarna.
Man borde ju inte, men i tankarna visste jag redan vad jag skulle göra med tomten, sambon kollade på grillar och trädgårdsredskap på Blocket och så ringer mäklaren och säger att säljaren har blivit av med jobbet och inte längre kan köpa det hus de ville flytta till, så hela försäljningen är avblåst.
Vårt hus!
Det är ju omöjligt att förutse hur lång tid det tar för personen att hitta ett nytt jobb också.
Man borde ju inte, men i tankarna visste jag redan vad jag skulle göra med tomten, sambon kollade på grillar och trädgårdsredskap på Blocket och så ringer mäklaren och säger att säljaren har blivit av med jobbet och inte längre kan köpa det hus de ville flytta till, så hela försäljningen är avblåst.
Vårt hus!
Det är ju omöjligt att förutse hur lång tid det tar för personen att hitta ett nytt jobb också.