Finns en tråd nedan om hur mkt hästmänniska man anser sig vara och då fick jag lite funderingar...
Har det någon gång hänt något som gjort att du valt bort hästarna ur ditt liv? För en längre eller kortare period.
Om inte - kan du tänka dig något som skulle kunna få dig att minska ner på hästandet?
Ni som har barn - hur var det när barnen kom? Har hästlivet förändrats och hur?
Själv är jag hästtjej sen barnsben, men det har funnits ett längre uppehåll då jag ej varit aktiv i stallet och det har varit när barnen var små. Jag har lite svårt för människor som praktiskt taget nästan sätter djuren före barnen, finns en hel del sådana hund och hästmänniskor. Ett ex är när vi var och provred en medryttarponny åt dottern. Hon som hade stallet (bodde 2 mil bort) hade 3 barn under 9 år, varav två under 6. Barnen sprang omkring barfota bland ponnysarna som stod uppbundna ute vid ett räcke. Då kommer den smarta mamman på att fodra ponnysarna som då börjar stampa runt så klart. Medans barnen ff gick omrking där vilket slutade i att jag fick putta bort en ponnys hov från en barfota-tå på en 3-åring som vrålade. Mamman verkade ha blivit döv för hon hörde inget trots att hon var där, och när jag kom med det ledsna barnet med blödande tå så var det bara "Jaja, jag får kolla sen, jag måste fodra först." Alltså - sånt gör mig ARG. Barnen har inte bett om att få bli hästbarn...särskilt inte om inte någon tänker på deras säkerhet och välmående i första hand.
Vårt yngsta barn är nu 5, och vi har nu två ponnier inackorderade på ridanläggning. De tycker det är jättekul att vara i stallet-massor av stora tjejer att vara med, vi har fik med värme och leksaker i ridhuset etc, men jag ser ändå till att de inte behöver tillbringa alla eftermiddagar där, eller titta på alla storasyrrans träningar.
Har det någon gång hänt något som gjort att du valt bort hästarna ur ditt liv? För en längre eller kortare period.
Om inte - kan du tänka dig något som skulle kunna få dig att minska ner på hästandet?
Ni som har barn - hur var det när barnen kom? Har hästlivet förändrats och hur?
Själv är jag hästtjej sen barnsben, men det har funnits ett längre uppehåll då jag ej varit aktiv i stallet och det har varit när barnen var små. Jag har lite svårt för människor som praktiskt taget nästan sätter djuren före barnen, finns en hel del sådana hund och hästmänniskor. Ett ex är när vi var och provred en medryttarponny åt dottern. Hon som hade stallet (bodde 2 mil bort) hade 3 barn under 9 år, varav två under 6. Barnen sprang omkring barfota bland ponnysarna som stod uppbundna ute vid ett räcke. Då kommer den smarta mamman på att fodra ponnysarna som då börjar stampa runt så klart. Medans barnen ff gick omrking där vilket slutade i att jag fick putta bort en ponnys hov från en barfota-tå på en 3-åring som vrålade. Mamman verkade ha blivit döv för hon hörde inget trots att hon var där, och när jag kom med det ledsna barnet med blödande tå så var det bara "Jaja, jag får kolla sen, jag måste fodra först." Alltså - sånt gör mig ARG. Barnen har inte bett om att få bli hästbarn...särskilt inte om inte någon tänker på deras säkerhet och välmående i första hand.
Vårt yngsta barn är nu 5, och vi har nu två ponnier inackorderade på ridanläggning. De tycker det är jättekul att vara i stallet-massor av stora tjejer att vara med, vi har fik med värme och leksaker i ridhuset etc, men jag ser ändå till att de inte behöver tillbringa alla eftermiddagar där, eller titta på alla storasyrrans träningar.