B
Benzon_lover
Har med intresse läst igenom tråden " Är det lättare att hantera Islänningar i hagen" och fått bekräftat det jag tyckt mig uppleva själv. Att islänningar, eller kanske rentutav alla hästar som är uppväxta i flock, lär sig spelreglerna bättre och blir trygga med det.
Det är fashinerande att se hur rangordningen fungerar, hur de bildar kompispar och hur de tar hand om varandra. Jag kunde stå i timmar och spana in dom, när vi hade vår pålle bland islänningar.
Vad jag saknade i tråden "Är det lättare..." var att det kan vara rätt tufft för hästarna att bli en trygg flock och att i det läget kanske islänningarna to.m är tuffare an andra...
Vi har ännu ingen islänning men däremot en korsningsponny. Denna ponny är av rubustare typ, tålig och trevlig och när vi fick schans att ha honom i en islandshästflock tvekade vi inte alls. Han är väldigt social och av mellanrang så vi kunde inte se att det skulle bli några problem...Men det blev det med besked!
Vid ihopsläppet såg allt normalt ut, de stilade lite för varandra, sprang omkring och visade vår pålle sin plats, vilket han fogade sig snällt i. När vi några timmar senare lämnade dom var allt lugnt och "pålle" var nöjd där han betade en bit ifrån de andra. När jag kom till hagen nästa förmiddag hade det hänt en hel massa. Flocken stod i ena ändan och "pålle"i andra ändan. Emellan dom stod ledaren på vakt. Jag ropade som vanligt på "pålle" men han rörde sig inte ur fläcken och när jag kom fram till honom såg jag att han måste stått där i timmar ,då det var helt upptrampat. Han var alldees blodig av bett och sparkar och utmattad , rädd och törstig.
Jag hade aldrig sett nåt liknande!
Bort med honom från flocken, och senare fick han sällskap av en av islänningarna, vilket funkade jättebra. Vi lät dom en och en stå med honom för att ge dom en schans att bekanta sig på tu man hand. Sist stod han ihop med ledaren...Vilket var jätteläskigt men även det funkade, fast man kan ju säga att "pålle" var i starkt underläge...
Vi satte ihop hästarna igen men ledaren hade bestämt sig, han ville inte ha honom i flocken och snart var mobbingen i gång på fullt allvar. Det var skrämmanade att se "pålle" bli så utsatt och hur "elaka" dessa små lurviga charmtroll kunde vara, Samtidigt var det fashinerande att studera hur flocken fungerar. De jobbade verkligen systematiskt, organiserade sig för att mota bort honom och de tog över ledarens beteende när han inte var där. Han fick inte äta av högivorna och när de inte lyckade hålla koll på alla högarna så sket de i den som var ämnad för honom, den en bit bort.
Under den här tiden fick jag höra en hel del berättelser om islänningar i flock och en tjej berättade hur hon även sett ston som blivit "våldtagna", av flockledaren, efter att ha trängts in i ett hörn av övriga flockmedlemmar.
Den vackra verkligheten är inte alltid så skimrande när man synar den närmare, eller...? Var det här bara tillfälligheter?
..."Pålle" klarade sig utan några större men, men man märker att hans naiva tillit till andra hästar har fått sig en knäck och är idag mer på sin vakt och värnar om sin plats...
Det är fashinerande att se hur rangordningen fungerar, hur de bildar kompispar och hur de tar hand om varandra. Jag kunde stå i timmar och spana in dom, när vi hade vår pålle bland islänningar.
Vad jag saknade i tråden "Är det lättare..." var att det kan vara rätt tufft för hästarna att bli en trygg flock och att i det läget kanske islänningarna to.m är tuffare an andra...
Vi har ännu ingen islänning men däremot en korsningsponny. Denna ponny är av rubustare typ, tålig och trevlig och när vi fick schans att ha honom i en islandshästflock tvekade vi inte alls. Han är väldigt social och av mellanrang så vi kunde inte se att det skulle bli några problem...Men det blev det med besked!
Vid ihopsläppet såg allt normalt ut, de stilade lite för varandra, sprang omkring och visade vår pålle sin plats, vilket han fogade sig snällt i. När vi några timmar senare lämnade dom var allt lugnt och "pålle" var nöjd där han betade en bit ifrån de andra. När jag kom till hagen nästa förmiddag hade det hänt en hel massa. Flocken stod i ena ändan och "pålle"i andra ändan. Emellan dom stod ledaren på vakt. Jag ropade som vanligt på "pålle" men han rörde sig inte ur fläcken och när jag kom fram till honom såg jag att han måste stått där i timmar ,då det var helt upptrampat. Han var alldees blodig av bett och sparkar och utmattad , rädd och törstig.
Jag hade aldrig sett nåt liknande!
Bort med honom från flocken, och senare fick han sällskap av en av islänningarna, vilket funkade jättebra. Vi lät dom en och en stå med honom för att ge dom en schans att bekanta sig på tu man hand. Sist stod han ihop med ledaren...Vilket var jätteläskigt men även det funkade, fast man kan ju säga att "pålle" var i starkt underläge...
Vi satte ihop hästarna igen men ledaren hade bestämt sig, han ville inte ha honom i flocken och snart var mobbingen i gång på fullt allvar. Det var skrämmanade att se "pålle" bli så utsatt och hur "elaka" dessa små lurviga charmtroll kunde vara, Samtidigt var det fashinerande att studera hur flocken fungerar. De jobbade verkligen systematiskt, organiserade sig för att mota bort honom och de tog över ledarens beteende när han inte var där. Han fick inte äta av högivorna och när de inte lyckade hålla koll på alla högarna så sket de i den som var ämnad för honom, den en bit bort.
Under den här tiden fick jag höra en hel del berättelser om islänningar i flock och en tjej berättade hur hon även sett ston som blivit "våldtagna", av flockledaren, efter att ha trängts in i ett hörn av övriga flockmedlemmar.
Den vackra verkligheten är inte alltid så skimrande när man synar den närmare, eller...? Var det här bara tillfälligheter?
..."Pålle" klarade sig utan några större men, men man märker att hans naiva tillit till andra hästar har fått sig en knäck och är idag mer på sin vakt och värnar om sin plats...