- Svar: 17
- Visningar: 7 747
Ja, som titeln säger. De som hänger regelbundet i snacktråden på katt känner till detta, men efter den senaste tidens prat om utbrytningar av trådar här på Buke då intressanta ämnen gömmer sig i evighetstrådar så tänkte jag... kanske någon annan får nytta av att läsa vad min lilla katt har råkat ut för? Jag skriver det som en dagbok, för det finns egentligen inte så mycket att diskutera - min katt har sin diagnos. Är det någon som blir nyfiken och har frågor så är det givetvis fritt fram att fråga, så ska jag försöka svara så gott jag kan. Är det någon som skulle råka ha erfarenhet av sjukdomen hos katt (eller hund) så skulle jag bli mycket glad om ni ville ta kontakt med mig.
För alla som inte känner Älva så är hon en snart åtta månader gammal norsk skogkatt som flyttade hem till mig som en liten kattunge i februari. När hon hade bott hos mig i en månads tid så upptäckte jag att hennes trampdynor var torra, och på en av hennes tår hade hon torr, vit fläck. Det här var på en fredag. Jag cyklade iväg till en veterinärstation och pratade lite i receptionen och blev rekommenderad en särskild salva att smörja in hennes tassar med. Blev tassarna inte bättre inom 2-3 veckor rekommenderades jag att boka in en tid hos veterinär för undersökning.
Så jag började smörja de små trampdynorna, utan resultat. Helgen gick, och på måndagen ringde jag för att boka in ett besök hos ordinarie veterinär eftersom något underligt hade börjat hända med Älvas trampdynor. Små blåsor hade börjat dyka upp. Jag stod som ett frågetecken. Jag visste med hundraprocentig säkerhet att hon inte varit uppe på spisen eller andra varma ytor, så det kunde inte vara brännblåsor. Så varför hade hon blåsor på tassarna? På tisdagen åkte vi till veterinären. Älvas tassar hade gått från att vara lite torra på fredagen till att ha blåsor på trampdynorna på alla fyra tassar på tisdagen.
Hos veterinären blev jag rekommenderad att fortsätta smörja med salvan (eftersom den eventuellt kunde hjälpa, men definitivt inte skada) och byta ut kattsanden för att försäkra oss om att det inte var en allergisk reaktion. Om hennes tassar inte blev bättre inom två veckor så skulle vi på återbesök. Sagt och gjort - kattsanden byttes ut, tassarna smordes två gånger om dagen. Men blåsorna blev fler och fler. De torkade ut och försvann lika fort som nya dök upp. Trots att huden runt blåsorna tenderade att bli röd och ilsken så visade Älva - tack och lov! - inga tecken på smärta över huvud taget. Hon röjde runt som en fyramånaders kattunge gör, lyckligt ovetandes om hennes mattes oro.
Två veckor efter "debuten" så såg Älvas tassar värre ut än någonsin. Huden på trampdynorna började flagna på vissa stället, blåsorna var stora och gula, och sårskorpsliknande brunt gojs började dyka upp vid övergången mellan päls och trampdyna på baktassarna. Just dessa bruna skorpor gjorde mig mer misstänksam än någonsin över en diagnos jag efter mycket om och men snubblat över på internet - pemphigus.
På återbesöket hos veterinären så kunde vi konstatera att ja, hennes tassar var värre. Veterinären förklarade att det skulle behövas en biopsi på blåsorna för att kunna gå vidare. Då hon aldrig hade sett något liknande (men liksom jag misstänkte pemphigus) så remitterades Älva till en av Sveriges främsta hudspecialister för hund och katt. Hos specialisten gjordes en ordentlig genomgång av Älva och en biopsi togs på en blåsa. Vätska togs från en annan blåsa för att kunna ge en fingervisning på om det var pemphigus. Den preliminära undersökningen visade att pemphigus starkt misstänktes, så Älva sattes på kortison under tiden som vi väntade på provsvaret för biopsin.
Så fort Älva sattes på kortison så försvann hennes blåsor. Efter knappt två veckor fick vi de provsvar som förväntades. Älva har pemphigus foliaceus.
Det är en konstig känsla att få en livslång diagnos på en kattunge som just skulle fylla fem månader. Att dessutom få en diagnos på en sjukdom som man tre, fyra veckor tidigare aldrig hört talas om, ja... Det var läskigt.
Så vad är pemphigus foliaceus? Det är en autoimmun hudsjukdom. Det vill säga, Älvas immunförsvar går till attack mot hennes egen hud! Just pemphigus foliaceus är den vanligaste autoimmuna hudsjukdomen hos katter, men den är fortfarande ovanlig. Jag har inte stött på någon som inte själv har/har haft ett drabbat djur som ens har hört talas om sjukdomen. Att Älva visade sjukdomstecken redan vid fyra månaders ålder är också mycket ovanligt. Oftast drabbas medelålders eller äldre katter.
Älvas fall är även ovanligt då det endast är hennes tassar som har drabbats (hittills) och hon har varit helt smärtfri. Ofta brukar pemphigus foliaceus börja i ansiktsområdet, kring nos och öron, och det brukar göra ONT. Söker man på bilder på pemphigus foliaceus dyker det upp många otäcka bilder mer katter som är såriga i hela ansiktena.
Så mitt i all skiten så är jag så glad att Älva inte har behövt lida över sin sjukdom. Hon är pigg och glad och galen som en kattunge är.
Vad kan man göra mot pemphigus? Medicinera. Det finns inget botemedel, utan det är en sjukdom som katterna får leva med i resten av sina liv. Kortison brukar funka bra, men det finns även andra sätt att medicinera om så skulle behövas.
Vad orsakar pemphigus? Ingen vet. Specialisten försäkrade mig om att det inte är någonting jag gjort fel, utan det är ren och skär otur att detta drabbade just Älva.
Jag hoppas att denna texten kan fungera som lite information. Eftersom sjukdomen tycks vara så ovanlig (det är SVÅRT att hitta information eller andra vars husdjur drabbats av den) så är det ju inte heller många som har hört talas om den. Jag, som evig hypokondriker över mina djur och som googlar minsta lilla grej som eventuellt skulle råka vara fel, hade aldrig hört talas om den tidigare. Att Älva fick sin diagnos så snabbt som hon fick är faktiskt rätt så fantastiskt, då många går i flera månader innan orsaken till deras problem diagnosticeras.
Så, nu ska jag sluta skriva innan det har blivit en hel bok av det här! Jag hoppas att det kan ha varit en intressant läsning för någon i alla fall. Jag vet inte hur jag ska avsluta mitt evighetslånga inlägg, så jag överlåter till huvudpersonen själv att säga hejdå.
För alla som inte känner Älva så är hon en snart åtta månader gammal norsk skogkatt som flyttade hem till mig som en liten kattunge i februari. När hon hade bott hos mig i en månads tid så upptäckte jag att hennes trampdynor var torra, och på en av hennes tår hade hon torr, vit fläck. Det här var på en fredag. Jag cyklade iväg till en veterinärstation och pratade lite i receptionen och blev rekommenderad en särskild salva att smörja in hennes tassar med. Blev tassarna inte bättre inom 2-3 veckor rekommenderades jag att boka in en tid hos veterinär för undersökning.
Så jag började smörja de små trampdynorna, utan resultat. Helgen gick, och på måndagen ringde jag för att boka in ett besök hos ordinarie veterinär eftersom något underligt hade börjat hända med Älvas trampdynor. Små blåsor hade börjat dyka upp. Jag stod som ett frågetecken. Jag visste med hundraprocentig säkerhet att hon inte varit uppe på spisen eller andra varma ytor, så det kunde inte vara brännblåsor. Så varför hade hon blåsor på tassarna? På tisdagen åkte vi till veterinären. Älvas tassar hade gått från att vara lite torra på fredagen till att ha blåsor på trampdynorna på alla fyra tassar på tisdagen.
Hos veterinären blev jag rekommenderad att fortsätta smörja med salvan (eftersom den eventuellt kunde hjälpa, men definitivt inte skada) och byta ut kattsanden för att försäkra oss om att det inte var en allergisk reaktion. Om hennes tassar inte blev bättre inom två veckor så skulle vi på återbesök. Sagt och gjort - kattsanden byttes ut, tassarna smordes två gånger om dagen. Men blåsorna blev fler och fler. De torkade ut och försvann lika fort som nya dök upp. Trots att huden runt blåsorna tenderade att bli röd och ilsken så visade Älva - tack och lov! - inga tecken på smärta över huvud taget. Hon röjde runt som en fyramånaders kattunge gör, lyckligt ovetandes om hennes mattes oro.
Två veckor efter "debuten" så såg Älvas tassar värre ut än någonsin. Huden på trampdynorna började flagna på vissa stället, blåsorna var stora och gula, och sårskorpsliknande brunt gojs började dyka upp vid övergången mellan päls och trampdyna på baktassarna. Just dessa bruna skorpor gjorde mig mer misstänksam än någonsin över en diagnos jag efter mycket om och men snubblat över på internet - pemphigus.
På återbesöket hos veterinären så kunde vi konstatera att ja, hennes tassar var värre. Veterinären förklarade att det skulle behövas en biopsi på blåsorna för att kunna gå vidare. Då hon aldrig hade sett något liknande (men liksom jag misstänkte pemphigus) så remitterades Älva till en av Sveriges främsta hudspecialister för hund och katt. Hos specialisten gjordes en ordentlig genomgång av Älva och en biopsi togs på en blåsa. Vätska togs från en annan blåsa för att kunna ge en fingervisning på om det var pemphigus. Den preliminära undersökningen visade att pemphigus starkt misstänktes, så Älva sattes på kortison under tiden som vi väntade på provsvaret för biopsin.
Så fort Älva sattes på kortison så försvann hennes blåsor. Efter knappt två veckor fick vi de provsvar som förväntades. Älva har pemphigus foliaceus.
Det är en konstig känsla att få en livslång diagnos på en kattunge som just skulle fylla fem månader. Att dessutom få en diagnos på en sjukdom som man tre, fyra veckor tidigare aldrig hört talas om, ja... Det var läskigt.
Så vad är pemphigus foliaceus? Det är en autoimmun hudsjukdom. Det vill säga, Älvas immunförsvar går till attack mot hennes egen hud! Just pemphigus foliaceus är den vanligaste autoimmuna hudsjukdomen hos katter, men den är fortfarande ovanlig. Jag har inte stött på någon som inte själv har/har haft ett drabbat djur som ens har hört talas om sjukdomen. Att Älva visade sjukdomstecken redan vid fyra månaders ålder är också mycket ovanligt. Oftast drabbas medelålders eller äldre katter.
Älvas fall är även ovanligt då det endast är hennes tassar som har drabbats (hittills) och hon har varit helt smärtfri. Ofta brukar pemphigus foliaceus börja i ansiktsområdet, kring nos och öron, och det brukar göra ONT. Söker man på bilder på pemphigus foliaceus dyker det upp många otäcka bilder mer katter som är såriga i hela ansiktena.
Så mitt i all skiten så är jag så glad att Älva inte har behövt lida över sin sjukdom. Hon är pigg och glad och galen som en kattunge är.Vad kan man göra mot pemphigus? Medicinera. Det finns inget botemedel, utan det är en sjukdom som katterna får leva med i resten av sina liv. Kortison brukar funka bra, men det finns även andra sätt att medicinera om så skulle behövas.
Vad orsakar pemphigus? Ingen vet. Specialisten försäkrade mig om att det inte är någonting jag gjort fel, utan det är ren och skär otur att detta drabbade just Älva.
Jag hoppas att denna texten kan fungera som lite information. Eftersom sjukdomen tycks vara så ovanlig (det är SVÅRT att hitta information eller andra vars husdjur drabbats av den) så är det ju inte heller många som har hört talas om den. Jag, som evig hypokondriker över mina djur och som googlar minsta lilla grej som eventuellt skulle råka vara fel, hade aldrig hört talas om den tidigare. Att Älva fick sin diagnos så snabbt som hon fick är faktiskt rätt så fantastiskt, då många går i flera månader innan orsaken till deras problem diagnosticeras.
Så, nu ska jag sluta skriva innan det har blivit en hel bok av det här!
Jag hoppas att det kan ha varit en intressant läsning för någon i alla fall. Jag vet inte hur jag ska avsluta mitt evighetslånga inlägg, så jag överlåter till huvudpersonen själv att säga hejdå.
Senast ändrad:
). Idag hade vi detta årets besök, och allt ser så fint ut. Det finns inga synliga symptom på biverkningar av medicinen, och inte heller några blåsor. Nu inväntar vi provsvar från blodprov som tas bara för att ta det säkra före det osäkra. 
Men jag blir glad att du hittade hit - det var ju just på grund av att jag själv saknade andras erfarenheter som jag skapade tråden i hopp om att kunna lugna och informera någon annan i samma sits. 
