För knappt ett år sedan så var jag på fullaste allvar på väg att säga upp mig från det jobb jag då nyligen hade börjat på. Orsaken var att det hade gått upp för mig att arbetet skulle innebära ganska mycket kommunikation på engelska, både muntligt och skriftligt. Den detaljen hade helt gått mig förbi i rekryteringsprocessen. Jag hade nämligen annars konsekvent valt bort alla jobbannonser där det stod nånting om att engelskakunskaper krävdes, eftersom jag inte hade använt min engelska på ca 15 år och inte ansåg mig kunna språket längre.
När ”den lilla detaljen” om att arbetsplatsens officiella språk skulle bli engelska då plötsligt uppenbarade sig efter att jag hade jobbat ett par månader, så fick jag panik. Jag ansåg att mina engelskakunskaper inte på något sätt kunde duga professionellt, och att jag alltså helt enkelt inte längre borde jobba kvar.
Och jag som hade börjat trivas så himla bra på ett jobb, för första gången på länge...
Det var en stor sorg.
Men hur det nu var så slutade jag aldrig. Jag blev kvar. Trots att det i början tog mig en hel arbetsdag och mycket magont att skriva ett mötesprotokoll på engelska...
Försökte gå engelskakurser, men det gick sådär (dom var på tok för lätta så dom gav mig inget). Insåg att det kanske mest satt i mitt huvud, och upptäckte att andra svenska medarbetare långtifrån var så bra på engelska som jag krävde av mig själv att jag skulle vara.
Nu är jag precis hemkommen från en tredagars internationell konferens som jag genom mitt jobb har varit med och arrangerat. Jag har skött det praktiska och haft all kontakt med deltagare, utställare och talare i förväg, skrivit och skickat ut information om konferensen, bistått alla deltagare med hjälp och svarat på frågor, varit med på hela konferensen och minglat med alla. På engelska.
Och det har gått skitbra.
Jag valde till och med att lite med flit undvika svensktalande deltagare vid måltiderna, utan satte mig brevid engelsktalande personer, just bara för att utmana mig så att jag inte skulle försöka backa undan eller göra det lätt för mig. Och det gick så himla bra att prata, kändes så enkelt och flytande.
Och nu är hela min kropp SPRÄNGFYLLD med stolthet!
Vilken känsla!
Jag KLARADE DET!! Helt otroligt! Det jag för mindre än ett år sedan skulle ha sagt var omöjligt, det jag våndades och skämdes för och det jag till och med nästan gav upp mitt drömjobb för – det är helt borta! Jag har råddat en hel konferens med en hel del internationella deltagare, utan att ha några språkliga bekymmer alls.
Fan vad stolt jag är.
Jag har också fått galet mycket uppskattning och känner mig helt fantastiskt älskad. Tänk att få bada i känslan av att vara älskad! Det är jag fan inte så himla bortskämd med. Tidigare i livet så har jag suttit ganska mycket fast i mitt självförakt och aldrig kunnat ta till mig uppskattning. Har alltid bara tänkt att ”nä jag gör väl inget bra, jag är så ful och misslyckad, det där kunde jag ha gjort bättre” och gått och letat fel på mig själv. Men nu när jag börjar lära mig att tycka om mig själv och tycka att jag själv är bra, så blir jag också mottaglig för andras beröm på ett helt annat sätt.
Och det känns så fantastiskt gott.
Konferensdeltagarna var nöjda och folk har verkligen gett mig uppskattning för min insats. Jag har fått så många kramar, så mycket omtanke och vänliga ord att jag blir alldeles rörd. Folk har verkligen ansträngt sig för att visa mig uppskattning och ge mig kärlek. Så många underbara människor det finns i världen!
Jag älskar verkligen mitt jobb och det jag gör. Jag reflekterade över det nu under konferensen: att jag gör det jag gör med glädje och passion, och att det förmodligen märks. Jag VILL så gärna hjälpa till och fixa och göra mitt bästa för att underlätta för andra. Varje människa som kommer till mig och ber om hjälp möter jag med glädje – även när jag säger nej. För respekt handlar även om att säga ifrån. Att aldrig säga nej anser jag är respektlöst även mot andra än sig själv.
Jag är så fylld av kärlek, respekt och nyfikenhet inför mina medmänniskor, och jag tror att det märks. För jag får mycket uppskattning tillbaks för det jag gör.
Jag tänker på ett citat av Hannah Brencher som jag läste:
“That’s the best gift you are ever going to give someone - the permission to feel safe in their own skin. To feel worthy. To feel like they are enough.”
Att det är mycket det jag jobbar efter. Att det är det jag vill ge, alltid har velat. Att skapa en känsla av att den människa jag möter är älskad för den den är. För jag gör faktiskt det. Väldigt ofta känner jag en stor kravlös värme för människor jag möter. Jag tänkte på det under konferensen, att jag hade god lust att resa mig upp och säga att jag tyckte så mycket om alla som var där, att dom var såna underbara människor. (men jag gjorde inte det... )
Jag ser egentligen inte mitt jobb som att det i första hand handlar om att utföra dom administrativa sysslor jag gör, utan jag anser att det viktigaste jag gör i mitt arbete är att ge andra människor ett bra bemötande och får andra att känna sig väl till mods när dom har kontakt med mig. Att jag gör det rent praktiska jag gör med hög kvalitet är en självklarhet, men det är inte det som jag anser är det viktigaste.
Sen är det en sån underbar arbetsplats jag jobbar på, för stämningen där förstärker min drivkraft och mission att arbeta på det sätt jag gör. Det är en sån värme mellan alla original och knäppskallar som har samlats under ett och samma tak. På mitt nuvarande jobb är det helt normalt att vara konstig eller nördig på nåt. Alla delar med sig av sig själva och sina kunskaper, och det sker med respekt. Det är en helt fantastisk arbetsplats. Att medarbetare kramar varandra ibland är inga konstigheter. Jag har fått höra att jag är den bästa administratör dom nånsin kunde ha anställt, att mina kollegor är stolta över att vara "i samma lag" som mig, och jag får ofta väldigt mycket uppskattning för det jag gör. Är det konstigt om man bubblar över av kärlek då, och utför sina arbetsuppgifter med passion och glädje?
Tänk om jag kunde spara den här underbara känslan jag har inom mig idag – tanka ner den i en burk som jag kunde bära med mig och suga i mig lite av emellanåt!....
När ”den lilla detaljen” om att arbetsplatsens officiella språk skulle bli engelska då plötsligt uppenbarade sig efter att jag hade jobbat ett par månader, så fick jag panik. Jag ansåg att mina engelskakunskaper inte på något sätt kunde duga professionellt, och att jag alltså helt enkelt inte längre borde jobba kvar.
Och jag som hade börjat trivas så himla bra på ett jobb, för första gången på länge...
Det var en stor sorg.
Men hur det nu var så slutade jag aldrig. Jag blev kvar. Trots att det i början tog mig en hel arbetsdag och mycket magont att skriva ett mötesprotokoll på engelska...
Försökte gå engelskakurser, men det gick sådär (dom var på tok för lätta så dom gav mig inget). Insåg att det kanske mest satt i mitt huvud, och upptäckte att andra svenska medarbetare långtifrån var så bra på engelska som jag krävde av mig själv att jag skulle vara.Nu är jag precis hemkommen från en tredagars internationell konferens som jag genom mitt jobb har varit med och arrangerat. Jag har skött det praktiska och haft all kontakt med deltagare, utställare och talare i förväg, skrivit och skickat ut information om konferensen, bistått alla deltagare med hjälp och svarat på frågor, varit med på hela konferensen och minglat med alla. På engelska.
Och det har gått skitbra.
Jag valde till och med att lite med flit undvika svensktalande deltagare vid måltiderna, utan satte mig brevid engelsktalande personer, just bara för att utmana mig så att jag inte skulle försöka backa undan eller göra det lätt för mig. Och det gick så himla bra att prata, kändes så enkelt och flytande.
Och nu är hela min kropp SPRÄNGFYLLD med stolthet!
Vilken känsla!
Jag KLARADE DET!! Helt otroligt! Det jag för mindre än ett år sedan skulle ha sagt var omöjligt, det jag våndades och skämdes för och det jag till och med nästan gav upp mitt drömjobb för – det är helt borta! Jag har råddat en hel konferens med en hel del internationella deltagare, utan att ha några språkliga bekymmer alls.
Fan vad stolt jag är.
Jag har också fått galet mycket uppskattning och känner mig helt fantastiskt älskad. Tänk att få bada i känslan av att vara älskad!
Det är jag fan inte så himla bortskämd med. Tidigare i livet så har jag suttit ganska mycket fast i mitt självförakt och aldrig kunnat ta till mig uppskattning. Har alltid bara tänkt att ”nä jag gör väl inget bra, jag är så ful och misslyckad, det där kunde jag ha gjort bättre” och gått och letat fel på mig själv. Men nu när jag börjar lära mig att tycka om mig själv och tycka att jag själv är bra, så blir jag också mottaglig för andras beröm på ett helt annat sätt.Och det känns så fantastiskt gott.
Konferensdeltagarna var nöjda och folk har verkligen gett mig uppskattning för min insats. Jag har fått så många kramar, så mycket omtanke och vänliga ord att jag blir alldeles rörd. Folk har verkligen ansträngt sig för att visa mig uppskattning och ge mig kärlek. Så många underbara människor det finns i världen!
Jag älskar verkligen mitt jobb och det jag gör. Jag reflekterade över det nu under konferensen: att jag gör det jag gör med glädje och passion, och att det förmodligen märks. Jag VILL så gärna hjälpa till och fixa och göra mitt bästa för att underlätta för andra. Varje människa som kommer till mig och ber om hjälp möter jag med glädje – även när jag säger nej. För respekt handlar även om att säga ifrån. Att aldrig säga nej anser jag är respektlöst även mot andra än sig själv.
Jag är så fylld av kärlek, respekt och nyfikenhet inför mina medmänniskor, och jag tror att det märks. För jag får mycket uppskattning tillbaks för det jag gör.
Jag tänker på ett citat av Hannah Brencher som jag läste:
“That’s the best gift you are ever going to give someone - the permission to feel safe in their own skin. To feel worthy. To feel like they are enough.”
Att det är mycket det jag jobbar efter. Att det är det jag vill ge, alltid har velat. Att skapa en känsla av att den människa jag möter är älskad för den den är. För jag gör faktiskt det. Väldigt ofta känner jag en stor kravlös värme för människor jag möter. Jag tänkte på det under konferensen, att jag hade god lust att resa mig upp och säga att jag tyckte så mycket om alla som var där, att dom var såna underbara människor. (men jag gjorde inte det...
)Jag ser egentligen inte mitt jobb som att det i första hand handlar om att utföra dom administrativa sysslor jag gör, utan jag anser att det viktigaste jag gör i mitt arbete är att ge andra människor ett bra bemötande och får andra att känna sig väl till mods när dom har kontakt med mig. Att jag gör det rent praktiska jag gör med hög kvalitet är en självklarhet, men det är inte det som jag anser är det viktigaste.
Sen är det en sån underbar arbetsplats jag jobbar på, för stämningen där förstärker min drivkraft och mission att arbeta på det sätt jag gör. Det är en sån värme mellan alla original och knäppskallar som har samlats under ett och samma tak.
På mitt nuvarande jobb är det helt normalt att vara konstig eller nördig på nåt. Alla delar med sig av sig själva och sina kunskaper, och det sker med respekt. Det är en helt fantastisk arbetsplats. Att medarbetare kramar varandra ibland är inga konstigheter. Jag har fått höra att jag är den bästa administratör dom nånsin kunde ha anställt, att mina kollegor är stolta över att vara "i samma lag" som mig, och jag får ofta väldigt mycket uppskattning för det jag gör. Är det konstigt om man bubblar över av kärlek då, och utför sina arbetsuppgifter med passion och glädje?Tänk om jag kunde spara den här underbara känslan jag har inom mig idag – tanka ner den i en burk som jag kunde bära med mig och suga i mig lite av emellanåt!....
