Håller på att vänja in mig på ny medicin och mår sådär helt ärligt. Vet att det kan ta några veckor men det känns som jag har fått typ alla biverkningar man kan få. Värst är sömnen, känns helt omöjligt att sova. Och är inte trött på dagarna heller egentligen. Mera trögtänkt kanske. Och samtidigt uppskruvad. Känns jobbigt, som att jag inte är mig själv riktigt.
Dock så känns det att den hjälper mot den tunga grå meningslösheten. Har nånstans tänkt att jag alltid mått såhär, alltid varit såhär deppig och mörk i tanken. Men tror inte det är sant? När W var liten tex, när jag var hemma med honom så mådde jag verkligen så bra. Vet att många tycker det är tråkigt att vara hemma med en bebis men jag kände nog aldrig så. Var iofs bara hemma på heltid i åtta månader, så hann väl inte riktigt tröttna på det. Men jag var i någon slags framåtrörelse då, hela livet rörde på sig och saker som var utvecklande hände. Sedan dess känns det som att så mycket stagnerat. Jag har varit trött, utbränd, jag vet inte? Så länge att jag liksom gett upp hoppet om att må bättre.
Jag har aldrig varit en sån som planerar mitt liv, saker har liksom bara hänt och så har jag fått deala med dom där och då. Och jag tror ju inte att allting går att detaljstyra så egentligen heller, men ibland får jag bara känslan av att... jag skulle vilja ha mer kontroll? Över mitt eget liv. Och jag vet ju att jag HAR kontroll, över en massa saker, men det är liksom inte min känsla. Gräva där jag står är ett begrepp jag ofta använder, men det känns liksom aldrig som att jag får välja ens spade. Eller ah fjantig liknelse och kanske inte helt sant men det är nånting som verkligen skaver i mig. Alla dörrar som tycks stängda. Är det för att jag är deprimerad? Who knows.
Också lyssnat jättemycket på BD nu när jag mått såhär. En sak som får mig att känna mig mindre ensam; Någon annan har känt dom här känslorna innan mig. Fina, fina Henke.
Dock så känns det att den hjälper mot den tunga grå meningslösheten. Har nånstans tänkt att jag alltid mått såhär, alltid varit såhär deppig och mörk i tanken. Men tror inte det är sant? När W var liten tex, när jag var hemma med honom så mådde jag verkligen så bra. Vet att många tycker det är tråkigt att vara hemma med en bebis men jag kände nog aldrig så. Var iofs bara hemma på heltid i åtta månader, så hann väl inte riktigt tröttna på det. Men jag var i någon slags framåtrörelse då, hela livet rörde på sig och saker som var utvecklande hände. Sedan dess känns det som att så mycket stagnerat. Jag har varit trött, utbränd, jag vet inte? Så länge att jag liksom gett upp hoppet om att må bättre.
Jag har aldrig varit en sån som planerar mitt liv, saker har liksom bara hänt och så har jag fått deala med dom där och då. Och jag tror ju inte att allting går att detaljstyra så egentligen heller, men ibland får jag bara känslan av att... jag skulle vilja ha mer kontroll? Över mitt eget liv. Och jag vet ju att jag HAR kontroll, över en massa saker, men det är liksom inte min känsla. Gräva där jag står är ett begrepp jag ofta använder, men det känns liksom aldrig som att jag får välja ens spade. Eller ah fjantig liknelse och kanske inte helt sant men det är nånting som verkligen skaver i mig. Alla dörrar som tycks stängda. Är det för att jag är deprimerad? Who knows.
Också lyssnat jättemycket på BD nu när jag mått såhär. En sak som får mig att känna mig mindre ensam; Någon annan har känt dom här känslorna innan mig. Fina, fina Henke.
