Idag har jag ONT.
Igår var jag ute på en ridtur.
Närmare tre timmar i högt tempo. Hej och hå. Jag som inte har suttit på en häst överhuvudtaget på ett år, och det var väl 2½ år sen jag red regelbundet. Det känns.
Det jag inte gillar är att det gör skitont i mina knän. Träningsvärk, muskelvärk och ömma sittben är en sak – det kan jag tycka är helt OK. Att jag har förskräcklig huvudvärk pga vätskebrist av ridturen i värmen kan jag förstå. Men knäna... Jag kan knappt resa mig eller sätta mig ner, får försöka dra mig upp med armarna istället, för det gör verkligen enormt ont i knäna. Det gillar jag inte. Det känns inte OK. Jag kan inte förstå varför dom gör ont.
Det var en turridning. Hästen jag red var trevlig men lite ”avstängd”. Mycket motor men lyssnade inte, jag fick inte någon direkt kommunikation. Men bättre en okänslig häst med motor än en okänslig häst utan motor, tycker jag. Så jag hade det riktigt roligt! Vi fick många och långa galoppsträckor, men jag gjorde inte en enda galoppfattning på hela turen. Hästen jag satt på började nämligen galoppera i förebyggande syfte så snart han trodde att det möjligtvis kunde vara galopp på gång. Ibland stämde det, ibland inte. :-) Men såna hästar gillar jag. Jag trodde hästarna skulle vara plakata i värmen, men den jag satt på var det fortfarande drag i i alla fall.
Jag stå på kö till två ridskolor nu. Jag hoppas verkligen att jag kan få börja på någon av dom i höst. Jag var ju trött på ridskoleridning sist, men nu är jag i det läget igen att jag längtar så mycket efter hästar igen att ridskoleridning känns som ett alternativ – bara jag får rida.
Det finnas andra funderingar som dyker upp i huvudet på mig. En fundering nu när det har varit så varmt. Jag åkte med kollektivtrafik häromdagen (det händer inte ofta), och såg således en massa människor. Det var en av dom riktigt varma dagarna och jag började intresserat titta mig omkring. Av dom kvinnor jag såg var det bara jag och någon enstaka till som gick i långa byxor/tights, alla andra gick barbenta i kjolar eller shorts. Av männen var det däremot fler som gick i heltäckande byxor.
Det här med ben har alltid varit en stor sorg för mig. Jag har hudfel som ser illa ut, och kan därför inte visa mina ben bland andra människor. På utlandsresor och hemmavid händer det att jag går barbent, men aldrig bland folk i Sverige. Jag saknar att kunna det. Jag har aldrig riktigt kunnat lägga det åt sidan, utan det sitter som en tagg i mig att jag inte kan gå barbent. Som tröst har jag intalat mig själv att det ju måste finnas fler människor med fula ben som inte kan gå barbenta – så himla ovanligt kan det väl inte vara. Men mina iakttagelser häromdagen talade alltså emot det. I stort sett alla tjejer gick barbenta utom jag. Tydligen är det väldigt vanligt att kunna gå barbent. Skit också.
Jag vet att det är en dum reaktion, men jag kan inte låta bli att gräma mig över: ”Varför ska just jag behöva vara ett miffo?...”
Jag borde verkligen ändra min inställning till det här... :-/
En annan fundering har varit över sociala medier, såsom den kända ansiktsboken. Själv ser jag FB som en informationskanal och ett kontaktnät, som jag inte lägger ner särskilt mycket energi på. Jag är gärna vän med folk som jag har träffat eller åtminstone vet vilka det är, oavsett om vi känner varandra närmare eller ej. Jag tar inte så hårt på det. Tycker det är kul att ta del av andras uppdateringar, tycker det är kul att hålla nån form av kontakt med människor som man träffat tidigare i något sammanhang, och flamsar lite själv emellanåt. Men jag har inte särskilt många vänner alls. Jag fattar verkligen inte hur andra kan komma upp i hundratals vänner. Efter att ha fått flera väldigt negativa reaktioner på vänförfrågningar insåg jag att det här med FB kan ha helt andra betydelser för folk än vad det har för mig. Jag har därför slutat att skicka vänförfrågningar till folk, eftersom vissa tydligen hade blivit rent förolämpade av det. Och jag vill inte förolämpa någon. Istället frågar jag ibland muntligt om folk kan tänka sig att bli vän med mig på FB. Men många vill inte det. Jag har hört väldigt många förklaringar till varför folk inte vill bli vän med mig på FB, och det tycker jag är helt OK. Folk få tycka vad dom vill och låta FB ha vilken betydelse dom vill i sina liv. Alla använder det på sitt sätt.
Men så tänkte jag nu när jag ska sluta på mitt nuvarande jobb, att det finns folk här som jag skulle tycka det var roligt att fortsätta ha kontakt med. Från alla mina andra tidigare jobb jag har haft sedan FB startade så har jag kvar någon eller flera fd arbetskamrater i flödet, och det tycker jag är kul. Så jag har frågat runt vissa kollegor på mitt nuvarande jobb (dom som jag har VÅGAT fråga öht) och föreslagit om vänskap på FB. Men det är i stort sett ingen som vill. Har folk kanske tröttnat på FB rent generellt? Har folk generellt blivit ”mättade” på vänner? Eller är det att det är en viss typ av människor och en viss typ av stämning på det här jobbet som gör att jag inte kan få några FB-vänner? Jag har jobbat tillsammans med över 100 pers på det här jobbet, och EN har jag fått bli vän med nu.
Men det var ju väldigt roligt att det var en som ville hålla kontakten i alla fall... :-)
För det kan jag tycka är synd, det här att aldrig träffas eller höras igen. Vissa personer jag har jobbat med kommer jag att sakna när jag slutar. Människor som jag brytt mig om lite extra mycket, eller tyckt extra bra om. Människor där jag har gillat personkemin extra bra. Man har ändå delat en del vardag ett tag tillsammans. Och så tar det bara slut. Puts väck – ses aldrig mer, och så är dom personerna borta ur ens liv.
Jag kan inte låta bli att tycka att det är synd.
Men å andra sidan kommer det komma in nya. Jag får trösta mig med det.
Igår var jag ute på en ridtur.
Närmare tre timmar i högt tempo. Hej och hå. Jag som inte har suttit på en häst överhuvudtaget på ett år, och det var väl 2½ år sen jag red regelbundet. Det känns.Det jag inte gillar är att det gör skitont i mina knän. Träningsvärk, muskelvärk och ömma sittben är en sak – det kan jag tycka är helt OK. Att jag har förskräcklig huvudvärk pga vätskebrist av ridturen i värmen kan jag förstå. Men knäna... Jag kan knappt resa mig eller sätta mig ner, får försöka dra mig upp med armarna istället, för det gör verkligen enormt ont i knäna. Det gillar jag inte. Det känns inte OK. Jag kan inte förstå varför dom gör ont.
Det var en turridning. Hästen jag red var trevlig men lite ”avstängd”. Mycket motor men lyssnade inte, jag fick inte någon direkt kommunikation. Men bättre en okänslig häst med motor än en okänslig häst utan motor, tycker jag. Så jag hade det riktigt roligt!
Vi fick många och långa galoppsträckor, men jag gjorde inte en enda galoppfattning på hela turen. Hästen jag satt på började nämligen galoppera i förebyggande syfte så snart han trodde att det möjligtvis kunde vara galopp på gång. Ibland stämde det, ibland inte. :-) Men såna hästar gillar jag. Jag trodde hästarna skulle vara plakata i värmen, men den jag satt på var det fortfarande drag i i alla fall.Jag stå på kö till två ridskolor nu. Jag hoppas verkligen att jag kan få börja på någon av dom i höst. Jag var ju trött på ridskoleridning sist, men nu är jag i det läget igen att jag längtar så mycket efter hästar igen att ridskoleridning känns som ett alternativ – bara jag får rida.
Det finnas andra funderingar som dyker upp i huvudet på mig. En fundering nu när det har varit så varmt. Jag åkte med kollektivtrafik häromdagen (det händer inte ofta), och såg således en massa människor. Det var en av dom riktigt varma dagarna och jag började intresserat titta mig omkring. Av dom kvinnor jag såg var det bara jag och någon enstaka till som gick i långa byxor/tights, alla andra gick barbenta i kjolar eller shorts. Av männen var det däremot fler som gick i heltäckande byxor.
Det här med ben har alltid varit en stor sorg för mig. Jag har hudfel som ser illa ut, och kan därför inte visa mina ben bland andra människor. På utlandsresor och hemmavid händer det att jag går barbent, men aldrig bland folk i Sverige. Jag saknar att kunna det. Jag har aldrig riktigt kunnat lägga det åt sidan, utan det sitter som en tagg i mig att jag inte kan gå barbent. Som tröst har jag intalat mig själv att det ju måste finnas fler människor med fula ben som inte kan gå barbenta – så himla ovanligt kan det väl inte vara. Men mina iakttagelser häromdagen talade alltså emot det. I stort sett alla tjejer gick barbenta utom jag. Tydligen är det väldigt vanligt att kunna gå barbent. Skit också.
Jag vet att det är en dum reaktion, men jag kan inte låta bli att gräma mig över: ”Varför ska just jag behöva vara ett miffo?...”
Jag borde verkligen ändra min inställning till det här... :-/
En annan fundering har varit över sociala medier, såsom den kända ansiktsboken. Själv ser jag FB som en informationskanal och ett kontaktnät, som jag inte lägger ner särskilt mycket energi på. Jag är gärna vän med folk som jag har träffat eller åtminstone vet vilka det är, oavsett om vi känner varandra närmare eller ej. Jag tar inte så hårt på det. Tycker det är kul att ta del av andras uppdateringar, tycker det är kul att hålla nån form av kontakt med människor som man träffat tidigare i något sammanhang, och flamsar lite själv emellanåt. Men jag har inte särskilt många vänner alls. Jag fattar verkligen inte hur andra kan komma upp i hundratals vänner. Efter att ha fått flera väldigt negativa reaktioner på vänförfrågningar insåg jag att det här med FB kan ha helt andra betydelser för folk än vad det har för mig. Jag har därför slutat att skicka vänförfrågningar till folk, eftersom vissa tydligen hade blivit rent förolämpade av det. Och jag vill inte förolämpa någon. Istället frågar jag ibland muntligt om folk kan tänka sig att bli vän med mig på FB. Men många vill inte det. Jag har hört väldigt många förklaringar till varför folk inte vill bli vän med mig på FB, och det tycker jag är helt OK. Folk få tycka vad dom vill och låta FB ha vilken betydelse dom vill i sina liv. Alla använder det på sitt sätt.
Men så tänkte jag nu när jag ska sluta på mitt nuvarande jobb, att det finns folk här som jag skulle tycka det var roligt att fortsätta ha kontakt med. Från alla mina andra tidigare jobb jag har haft sedan FB startade så har jag kvar någon eller flera fd arbetskamrater i flödet, och det tycker jag är kul. Så jag har frågat runt vissa kollegor på mitt nuvarande jobb (dom som jag har VÅGAT fråga öht) och föreslagit om vänskap på FB. Men det är i stort sett ingen som vill. Har folk kanske tröttnat på FB rent generellt? Har folk generellt blivit ”mättade” på vänner? Eller är det att det är en viss typ av människor och en viss typ av stämning på det här jobbet som gör att jag inte kan få några FB-vänner? Jag har jobbat tillsammans med över 100 pers på det här jobbet, och EN har jag fått bli vän med nu.
Men det var ju väldigt roligt att det var en som ville hålla kontakten i alla fall... :-)
För det kan jag tycka är synd, det här att aldrig träffas eller höras igen. Vissa personer jag har jobbat med kommer jag att sakna när jag slutar. Människor som jag brytt mig om lite extra mycket, eller tyckt extra bra om. Människor där jag har gillat personkemin extra bra. Man har ändå delat en del vardag ett tag tillsammans. Och så tar det bara slut. Puts väck – ses aldrig mer, och så är dom personerna borta ur ens liv.
Jag kan inte låta bli att tycka att det är synd.
Men å andra sidan kommer det komma in nya. Jag får trösta mig med det.
