Äktenskap till vilket pris?

[Vildvittra]

Som en liten spin-off till "Världens sämsta mamma"-tråden som ju mer och mer började handla om relationen mellan de vuxna och "ansvarsområden" så tänkte jag fråga er som är skilda/separerade och er som inte är det hur ni tänker/tänkte när det gäller skilsmässa när man har barn.
För vissa finns det ju helt klart inga alternativ (misshandel, otrohet etc) men för oss andra; till vilket pris ska man hålla ihop s a s?

Skiljer vi oss för lätt idag? Borde man bita ihop lite mer? Verkligen försöka gå till botten med saker och ting tex med hjälp av psykolog mm?
Hur "skadade" blir egentligen barnen av att växa upp i en familj som kanske inte är en riktig familj (för att man bråkar, eller den ena alltid är frånvarande tex) vs. växa upp med skilda föräldrar? Jag tänker mest på relationer där det inte är uppenbara hemskheter som misshandel, extrema gräl jämt etc, utan kanske mer ständigt olika åsikter/värderingar samt olika mycket vilja att ta på sig ansvar för hem och familj.

Vildvittra

 

[Silverkedjan]

Sv: Äktenskap till vilket pris?

Mitt 18-åriga förhållande "höll" inte för barnet.

Det hade mest att göra med att barnet drog fram en del saker i ljuset det var lätt att förtränga annars.

T.ex:

Vilken förebild vill man vara för sitt barn ?

Vad är viktigt i livet ?

Kan man förminska sig och sina behov och ändå förmedla till ett barn att bli starkt med bra självkänsla och stå upp för sig ?

Vilken typ av vuxenrelation vill man ge barnet som förebild ?

Svåra frågor. Vi försökte lösa dem på många sätt inom äktenskapet i ett par år innan vi skildes.

Nu har sonen två föräldrar som på var sitt håll mår bra och gör det de gillar även om det är helt olika typer av liv. Med nya relationer som de kan vara kärleksfulla i.

Det känns MYCKET bättre, både för egen del och för barnets.

I min nuvarande relation med ytterligare ett barn har vi ett annat sätt att gå till botten med allt i förväg. Så länge man kan förmedla kärlek och sanning till både varann och sina barn är det värt allt att stanna.

Men jag håller nog egentligen med Lena Olin som jag läste ett citat av nyligen.

"Jag vill inte behöva KÄMPA för kärleken. Den ska vara en räkmacka att glida genom livet på " (ungefär)

 

[Silverkedjan]

Sv: Äktenskap till vilket pris?

... olika mycket vilja att ta på sig ansvar för hem och familj.

Det KAN vara rädsla också. En del män blir väldigt trängda när de inte tror att de skulle klara av något.

Men kanske lika stolta - och ansvarsfulla - om de får märka att de faktiskt kan.

Jag är övertygad om att fler relationer skulle hålla om papporna var föräldralediga längre perioder.

 

[Vildvittra]

Sv: Äktenskap till vilket pris?

Klok som en bok är du Tim! Hinner inte skriva mer nu, ska fundera lite vidare.

Vildvittra

 

[mino]

Sv: Äktenskap till vilket pris?

egentligen tror jag inte att folk separerar för lätt utan att de är för snabba med att skaffa barn med någon som egentligen inte är med i matchen eller att den praktiska situationen inte alls håller för ett barn. Jag tror att många skulle må bra av att se lite mer krasst på det här med barn och familjebildning och inte vara så förtvivlat romantiska och orealistiska.

 

[Vildvittra]

Sv: Äktenskap till vilket pris?

Vilken förebild vill man vara för sitt barn ?

Vad är viktigt i livet ?

Kan man förminska sig och sina behov och ändå förmedla till ett barn att bli starkt med bra självkänsla och stå upp för sig ?

Vilken typ av vuxenrelation vill man ge barnet som förebild ?

Jag håller med i detta och att det ofta är just sådana här frågor som dyker upp. Men om man då vänder på det lite. Tex detta med värderingar man vill överföra till sina barn. Om man som jag då tycker det är viktigt att barnen får en vettig matkultur med sig i bagaget. Att de för det första är uppväxta på en bra och god kost och tidigt har lärt sig vikten av att äta på regelbundna tider och även vill förmedla min matglädje och matlagningskunskap. Men jag skaffar barn med någon som inte delar denna värdering (som min man). Som tycker att man kan äta "vad som helst" bara man blir mätt, som "glömmer bort" äta på en hel dag ibland etc.
Om jag skiljer mig och barnen bor varannan vecka hos honom kommer de ju få en "värre" uppväxt ur min matvärderingssynpunkt än om vi fortsätter att vara gifta och jag tar på mig matansvaret bara för att jag vill mina barns bästa.

Nu var detta bara en liten grej och knappast något man skiljer sig/bara stannar kvar för, men jag hoppas att ni förstår hur jag menar.
Min mening är absolut inte att man ska stanna i ett förhållande och utplåna sig själv och sitt liv för sina barns skull. Men ibland kanske det inte är "nog dåligt" för att man ska ta steget och skilja sig.

För övrigt är det ju nästan helt omöjligt att veta INNAN man skaffar barn vad exakt man kommer att bråka om. Den här matgrejen som i mitt fall skulle jag ju givetvis ha kunnat räkna ut att det skulle bli en sån sak, men det är alltid lätt att vara efterklok.

Vildvittra

 

[lingonben]

Sv: Äktenskap till vilket pris?

egentligen tror jag inte att folk separerar för lätt utan att de är för snabba med att skaffa barn med någon som egentligen inte är med i matchen eller att den praktiska situationen inte alls håller för ett barn. Jag tror att många skulle må bra av att se lite mer krasst på det här med barn och familjebildning och inte vara så förtvivlat romantiska och orealistiska.

Huvudet på spiken! Visst hör man många romantiska historier om par som blivit gravida efter en månad och sedan hållit ihop hela livet. Men jag tror man ska ha väldig stor tur för att lyckas. Så tidigt är man fortfarande fnoskigt nyförälskad och har hormoner upp över öronen, klart att personen verkar utmärkt att skaffa barn med då. Men man kommer att dras med den personen resten av livet på ett eller annat sätt om man skaffar barn ihop. Trist läge om man bedömt personen fel isf.

 

[Bebben]

Sv: Äktenskap till vilket pris?

Jag tror att det gäller att man kan se bortom förälskelsen, helt enkelt vara realistisk.

Vi kommer att få vårt barn när vi varit tillsammans i 1½år. Bott ihop har vi gjort lika länge då.
Vardagen tog det ungefär 2-3 veckor innan den infann sig hos oss, och den har vi klarat av i 1 år nu. Trots stora påfrestningar på förhållandet ibland, såhar vi klarat av det galant. Men det är nog mest för att vi båda är oromantiska och väldigt realistiska. Vi vet våra förutsättningar, vad som kan ändras och vad som kommer att bestå.
Trots att jag fortfarande är lika mesigt nykär i honom, så kan i alla fall JAG se både dom positiva och negativa sakerna hos honom och i vårt förhållande.

Och vi bestämde oss helt enkelt för att kärleken finns hos oss, och att vi får göra det bästa utav allt, medvetna om att det kan bli kämpigt för båda ibland.
Och det trots att vår praktiska situation är ganska speciell

 

[Jane_Done]

Sv: Äktenskap till vilket pris?

Huvudet på spiken! Visst hör man många romantiska historier om par som blivit gravida efter en månad och sedan hållit ihop hela livet. Men jag tror man ska ha väldig stor tur för att lyckas. Så tidigt är man fortfarande fnoskigt nyförälskad och har hormoner upp över öronen, klart att personen verkar utmärkt att skaffa barn med då. Men man kommer att dras med den personen resten av livet på ett eller annat sätt om man skaffar barn ihop. Trist läge om man bedömt personen fel isf.

Jag kan fortsätta på historien. Det verkar fungera utmärkt att fortsätta ihop i den relationen om båda på något sätt inser att personer/relationer/förutsättningar förändras - att förändring inte är farligt, utan nödvändigt.

Det är ju förutsättningar för livet och det är min uppriktiga tro att vi är livrädda för våra partners förändras och därför motverkar det och relationen tar slut på grund av det.

Så egentligen kanske man ska fundera över den tilltänkta förändringspotential?:smirk:

Men nej, jag tycker absolut inte att folk verkar skiljas eller separera för lättvindigt. Det är ju långa och tröga processer innan man kommer till skott.

 

[Silverkedjan]

Sv: Äktenskap till vilket pris?

Så egentligen kanske man ska fundera över den tilltänkta förändringspotential?:smirk:
.

Bra uttryckt

Förändringspotential, och föräldrapotential. (om man vill ha barn i förhållandet)

 

[vickis-pajala]

Sv: Äktenskap till vilket pris?

hej hallå

jag ska ge min syn på saken
jag är skild och har då två barn från det förhållandet
och jag säger såhär
att ALLA människor passar inte ihop
och det är jäkligt synd när du upptäcker det först efter
två barn
men som någon tidigare nämde i tråden att
nu har barnen TVÅ välmående föräldrar på varsitt håll
och dessutom två nya syskon

många sa åt mig oxå speciellet från den äldre generationen
att håll ihop för barnes skull
men jag menar mår inte barnen sämre av det
för det är ju något ungarna ser

men visst kan jag anse att vi skiljer oss för lätt idag
minsta bråk och en har redan flyttat ut

så är det

 

[havreflinga]

Sv: Äktenskap till vilket pris?

egentligen tror jag inte att folk separerar för lätt utan att de är för snabba med att skaffa barn med någon som egentligen inte är med i matchen eller att den praktiska situationen inte alls håller för ett barn.

Jag tror oxå att det ofta är så. Problemen fanns där redan innan, men man hoppades att de skulle försvinna av sig självt.

Men om man nu skaffar barn med någon som man inte är lik, då tycker jag att man ska se till att man blir lika! Man har ett större ansvar att kämpa efter att man har fått barn ihop, tycker jag. Inom rimliga gränser förstås.

Det borde inte vara så himla svårt att bli överens om vilka värderingar man ska eftersträva. Om man inte är överens är det väl snarare så att man inte orkar hålla dem, snarare än att man tycker tvärtom? Och i så fall kan ju den med mest ambition och ork ta ansvar för att just den värderingen hålls.

 

[Nidorina]

Sv: Äktenskap till vilket pris?

Jag och mitt ex skilde oss absolut inte för lätt. Däremot blev vi kanske ihop lite för lätt om man säger så.
Vi var så olika att vi "borde" ha nöjt oss med en förälskelse och punkt slut, men är man kär så är man ju. Ångrar absolut inte åren med honom och vi är goda vänner idag men är väldigt glad att jag "bytte". Med min nuvarande så är det inte tal om att kämpa för kärleken, vi är jättekära ännu efter 10 år och 2+3 barn.

 

[lingonben]

Sv: Äktenskap till vilket pris?

Har ni den grundinställningen, att vara realistiska och lösa problemen tillsammans, och inse att ni båda har positiva och negativa sidor så tror jag ni hör till dem som klarar sig utmärkt. Lycka till med bebisen!

 

[Bebben]

Sv: Äktenskap till vilket pris?

Tack!

Ja, vi hade ju pratat om barn ett tag innan. Men då att vi skulle vänta i några år, först och främst för att lära känna varandra ännu mer, få in mer rutin i livet ihop och känna av läget helt enkelt.
Sen blev jag gravid trots P-piller, och eftersom vi båda faktiskt ville ha barn så såg vi aldrig abort som ett alternativ.

Han har ett intresse och en livsstil som gör att han är borta mycket, och då bestämde vi oss för att flytta närmare civilisationen för att slippa mycket extra tid i bilen, lättare för honom att komma hem fort om det är något osv. Och lättare för mig att ta mig till honom ifall det skulle behövas.
Jag har mitt stora intresse hos hundarna, och det kommer en ny valp alldeles strax. Och han vet om att jag behöver min egentid där, för att utöva det jag tycker om.

Sen är det nog bara tur att vi ser väldigt likt på uppfostran, regler och liknande saker Det underlättar en hel del, såklart.
Vår bebis kommer att få ett aktivt liv i alla fall

 

[Basilika]

Sv: Äktenskap till vilket pris?

egentligen tror jag inte att folk separerar för lätt utan att de är för snabba med att skaffa barn med någon som egentligen inte är med i matchen eller att den praktiska situationen inte alls håller för ett barn.

Jag håller med, många skaffar en partner, tror att det är ens livskamrat fast det redan från början knakar, men det verkar som de är kära i kärleken. Och för att ytterligare spä på lyckan så skaffar man barn. Se'n kommer påfrestningarna som med posten, nattvak, olika åsikter om uppfostran, svartsjuka. Många löser det med ytterligare ett barn och sen infinner sig katastrofen

Nu menar jag inte att att gå skilda vägar är katastrof i sig men visst vore det mycket bättre för barnen om de slapp vårdnadstvister innan mna kommit överens, om man någonsin kommer överens..

 

[elbereth]

Sv: Äktenskap till vilket pris?

Så är är vår situation:

Min samob är väldigt dålig på att ta ansvar och planera för saker. Han säger "Det ordnar sig", och det gör det oxå, för honom. Han är uppvuxen med tex föräldrar som har fixat för honom och kompisar som gjort detsamma.

Jag är ju medveten om detta, och blev ganska fort efter att vi blivit ihop. Jag kan inte kräva att han ska ändra sig precis, men däremot så talar jag om när jag uppfattar det som ett problem.
Och har någon av oss ett problem i förhållandet så försöker vi båda att eliminera det. Eller iaf att komma på sätt att leva med det, så att det inte känns som ett problem längre.


Jag tror att ett fel man lätt gör är att kräva att det man uppfattar som ett problem ska åtgärdas av den andra parten. Att den andra ska ändra sig, eller göra något olika. Jag lever efter principen att man aldirg kan ändra någon annan, bara sig själv, eller hur man själv upplever saker.

 

[Bebben]

Sv: Äktenskap till vilket pris?



Jag tänker likadant gällande vissa saker i vårt förhållande. Han är sådan, och har ALLTID varit. Och det fick jag veta redan innan vi flyttade ihop. Vissa saker har jag alltså fått förlika mig med, och komma på andra sätt att tänka på, och vips så har problemen varit borta. Då insåg jag att det faktiskt inte var ett problem, om man bara vidgade sitt tänkande lite.

Han har också fått tänka om gällande mig ibland, för jag fungerar inte som alla andra och går inte att bemöta som vanliga människor ibland. Vilket har orsakat problem, som man då fått lösa helt enkelt.

 

[Vildvittra]

Sv: Äktenskap till vilket pris?

Jag tänker likadant gällande vissa saker i vårt förhållande. Han är sådan, och har ALLTID varit. Och det fick jag veta redan innan vi flyttade ihop. Vissa saker har jag alltså fått förlika mig med, och komma på andra sätt att tänka på, och vips så har problemen varit borta. Då insåg jag att det faktiskt inte var ett problem, om man bara vidgade sitt tänkande lite.

Jo men så är det ju så klart, att man har en massa olikheter med sig i bagaget som partnern naturligtvis måste acceptera. Jag vet också att att det bara är en själv som kan ändra på sig och inte någon annan. Däremot måste ju viljan finnas.

Som i mitt fall är ju dock min mans ovilja att ta på sig större ansvar för sina barn inget som grundar sig på hans personlighet utan i hans fall en massa gammalt tjafs från hans egen barndom som han borde ta tag i (helst genom att få proffesionell hjälp). Detta är dock något som han måste vilja själv.

Jag visste ju innan vi skaffade barn att han hade den bakgrunden, men det är som Tim säger först när man skaffar barn som vissa grejer verkligen kommer fram i ljuset. Saker som inte var så framträdande förut är det nu och saker man förr kunde acceptera blir, nu när man är förälder, helt oacceptabla.

Vildvittra

 

[mino]

Sv: Äktenskap till vilket pris?

Problemet är väl egentligen inte att partnern inte är optimal i föräldrarollen utan att många inte har kapaciteten att hantera situationen när de inte är det. Har en bekant som är sån, hon förväntar sig väldigt mycket av människor, blir en kille pappa så ska han per automatik glida in i pappa-stereotypen och dra pulka och betala räkningar. Jag tror att det finns ganska många som är såna att de ser vad de saknar men saknar helt redskap för att skaffa sig det. Jag tror också att prat i såna situationer ofta är verkningslöst, man får helt enkelt sätta ungen i händerna på pappan och gå därifrån. Jag tror (som jag tror att nån nämnde ovan) att skilsmässorna skulle minska radikalt om vi hade individuell föräldraförsäkring och att det bara var så att papporna skulle vara hemma under en period.

Som någon forskare skrev om nyligen; kvinnorollen har förändrats oerhört på 50 år medan mansrollen i mångt och mycket har stått still. Det måste hända nåt där snart och det kommer inte att hända så länge det fortfarande är möjligt att leva på i gamla ullstrumpor.

Men, obs, det förklarar ju inte allt. Skillsmässa kan uppstå av tusen anledningar, men jag tror att det till en rejält övervägande del beror på att männen på ett eller annat sätt blir en besvikelse när barnen kommer och att vi inte vet vad vi ska göra åt den besvikelsen.