18 år som mamma till den finaste tjejen jag vet

Jag kände inte riktigt att det här platsar in i någon "vanlig tråd", och det är väl egentligen ett klart dagboksämne eftersom jag "bara" vill skriva lite grann om den här mycket speciella dagen.

Just i dag är det nämligen 18 år sedan som min underbara, fantastiska dotter kom till den här världen! Jag har varit hennes mamma i 18 år nu, det är helt otroligt!

Mamma har jag väl egentligen varit i 20,5 år, eftersom det var så länge sedan vår första flicka föddes, men det är i 18 år som jag fått följa mitt barn växa upp. Vår första dotter, hon som gjorde mig till mamma, gick nämligen bort i samband med förlossningen. Det är därför dottern som nu i dag blir 18, som har lärt mig allt om hur det är att vara mamma.

Och som hon har lärt mig! Ända sedan hon var liten har hon varit en klok tjej med mycket tankar och kluriga frågor. Vi har diskuterat stort och smått, och ofta har hon hjälpt mig att utvecklas som människa och tänka på helt nya sätt. De senaste åren har hon "kört om mig" på vissa områden, där jag nu nära på dagligen lär mig saker av henne

Vem skulle jag vara i dag, utan dottern? Jag skulle i alla fall inte leva det liv jag lever nu. Det är tack vare dottern som jag tog upp ridningen igen i vuxen ålder, och nu har en egen ponny. Det är också tack vare dotterns hundintresse som jag själv fått upp ögonen för en helt annan typ av hund, och nu har jag min alldeles egna lilla retrievervalp! Och framför allt är det tack vare dottern som mannen och jag bestämde oss för att köpa en gård och bygga upp vårt drömliv här

Och allt jag lärt mig! Från det lilla, som vad olika sociala medier är och handlar om (även om jag fortfarande är hopplöst trög...) och hur man gör den i särklass bästa kladdkakan, till det stora, som att lyssna till sin egen förmåga och lita på sin magkänsla. Framför allt har hon lärt mig allt om oändlig, villkorslös kärlek!

Jag är så oändligt stolt över min dotter. Hon har inte haft det lätt, men hon har en inre låga som nog är starkare än vad någon av oss riktigt förstått ännu. När hon föddes var det oerhört nära att hon skulle ha följt sin storasyster. Redan då var hon en fighter, en tuff liten tjej som inte "bara" klarade sig, utan som gjorde det med en inre styrka som de flesta av oss nog bara kan drömma om. Och så har det fortsatt. Gång på gång har jag fått stå bredvid, helt förundrad och oändligt tacksam över den lågan, den inre styrkan, hennes förmåga att klara det nästan omöjliga.

Att fylla år är förenat med en del svåra tankar för henne, så hon vill inte "fira sin födelsedag". Däremot får vi fira att det just i dag är årsdagen för att hon finns Och jag får fira att jag varit aktiv mamma i 18 år just i dag!

Vi har planerat för en mysdag tillsammans. Under dagen blir det "bara" vi i närmsta familjen - hundar och ponnyer inkluderade - och dotterns pojkvän. I eftermiddag kommer min syster och hennes två flickor, samt dotterns två närmsta vänner. Då ska vi ha julpyssel och mys tillsammans Jag ska verkligen göra mitt bästa för att inte vara en pinsam gråtande mamma i dag, men känner jag mig själv rätt kan det nog hända att det kommer några rörda tårar här och där

(Jag vill avslutningsvis, på förekommen anledning, nämna att dottern givetvis är okej med att jag skriver vad jag skriver som berör henne. Annars skulle jag naturligtvis inte skriva något om henne alls.)

 

[MML]

Vilken dag vi fick i går Även om det var tufft på flera sätt för dottern, så hade vi flera otroligt fina stunder också. Allra bäst var nog att dottern och jag red ut en liten sväng tillsammans, bara hon och jag Det är något vi drömt om i många, många år, men sällan kunnat göra då jag inte haft någon häst. Någon enstaka gång har jag ridit någon annan häst i stallet där dotterns ponnyer stod, men så mycket mer än så har det inte varit.

I går kunde vi - för första gången någonsin - rida ut tillsammans, på våra egna ponnyer, bara vi två, från vår egen gård. Tänk, vilken grej! Det var kyligt, krispigt vitt i skogen, och såg nästan ut som om vi red i ett sagolandskap. Det blev ett alldeles fantastiskt litet firande av en så stor dag som det trots allt var i går. Jag kan inte sluta tänka på hur magiskt det är, att allt fallit så väl på plats med gården som är alldeles perfekt för oss, våra älskade djur, och att dotterns och min relation nog är bättre nu än vad den kanske någonsin tidigare varit

Senare under dagen kom några av dotterns absolut viktigaste personer hit på julmys. Vi pysslade och pratade, åt god mat, umgicks och hade en fin eftermiddag/kväll. Som mamma blir jag både glad, stolt, tacksam och rörd, när jag ser vilka fina vänner dottern har. Hur mycket hon uppskattar dem, och hur mycket de uppskattar henne. Tänk, ändå, att den tjejen är till hälften skapad av mitt dna! Den tanken är för stor och mäktig för att alls få plats att tänkas fullt ut.


Och så förstås - hundarna! Dotterns hund och min Lilla L - min alldeles egna valp - vilket radarpar de kommer att bli! När vi kom in från ridturen låg de tillsammans i en av hundsängarna och sov. Lilla L låg som mitten av en kanelbulle, med dotterns hund runt sig, och med huvudet på hans rumpa Bara andra gången de träffades, och redan så trygga med varandra!