Sv: 07
rnas tråd del 9
Vad tråkigt.
------
Jag hade planerat ridning idag och lät inte febern eller förkylningen att stoppa mig. Hästen var dock dyblöt och på tårna, så efter en stunds torkning i stallet sadlade jag på och satte på grimman ovanpå tränset - började med att gå bredvid, så att hon fick en chans att värma upp lite.
I det stora hela skötte sig Lottapotta bra, men hon var på tå, stissig. Jag var nöjd över beslutet att inte sitta upp på en gång, för jag fick påminna henne om att gå bakom mig, att följa efter mig, att tåg inte är farliga, att man kan gå i vattenpölar, att lera inte är nåt man rullar sig i under promenad o s v.
På hemvägen satt jag upp när det var 750 meter kvar. Lotta var lite småstel, men jag kom faktiskt upp helt själv.
(Jag brukar behöva en sten el dyl.) Efter 100 meter körde en lastbil förbi på bilvägen i närheten och Lotta blev tokig. Snurrade runt och höll på. Jag blev dock inte alls spänd eller stressad och hade full koll hela tiden (!!!) och tappade inte så mkt kontakt med henne. Fick henne att stanna och lyssna på mig. Sen fortsatte vi hemåt som om inget hänt.
Lotta slappnade av, använde kroppen jättebra och blev jättemjuk.
Till och med när det vuxna sällskapsstoet skuttade till för mötande trafik på stora vägen höll sig Lotta lugn och avslappnad. Visst tog hon också ett steg åt sidan, men det var på grund av att jag reagerade. Så himla cool häst! 
Är inte helt säker på varför hon snurrade när jag hade suttit upp, men jag tror att hon tyckte att lastbilen lät lite för mkt som tåget (som skrämde henne en stund innan, trots att vi träffat tåg förut)...eller så såg hon bara sin chans att mucka lite. Det är så svårt att veta med röda ston ibland.
Jag är helnöjd! Jag blev varken rädd eller stressad när det hände och jag känner även nu efteråt att såna där grejer inte är några problem att hantera. Det känns fantastiskt bra!
Imorn har jag planerat att rida igen. Hoppas på att hitta en torr häst i hagen när jag kommer ut.
Vad tråkigt.
------
Jag hade planerat ridning idag och lät inte febern eller förkylningen att stoppa mig. Hästen var dock dyblöt och på tårna, så efter en stunds torkning i stallet sadlade jag på och satte på grimman ovanpå tränset - började med att gå bredvid, så att hon fick en chans att värma upp lite.
I det stora hela skötte sig Lottapotta bra, men hon var på tå, stissig. Jag var nöjd över beslutet att inte sitta upp på en gång, för jag fick påminna henne om att gå bakom mig, att följa efter mig, att tåg inte är farliga, att man kan gå i vattenpölar, att lera inte är nåt man rullar sig i under promenad o s v.


Är inte helt säker på varför hon snurrade när jag hade suttit upp, men jag tror att hon tyckte att lastbilen lät lite för mkt som tåget (som skrämde henne en stund innan, trots att vi träffat tåg förut)...eller så såg hon bara sin chans att mucka lite. Det är så svårt att veta med röda ston ibland.
Jag är helnöjd! Jag blev varken rädd eller stressad när det hände och jag känner även nu efteråt att såna där grejer inte är några problem att hantera. Det känns fantastiskt bra!
Imorn har jag planerat att rida igen. Hoppas på att hitta en torr häst i hagen när jag kommer ut.