Hej!
Jag har gått lite viltspår med tidigare hundar, men inte stött på just detta beteende, så jag vill gärna bolla lite tankar med er. Är det vanligt med osäkerhet/rädsla för viltdoft?
Tidigare hundar har i princip, från de att de fått spåret i nosen, bara tuffat på ivrigt fram till spårslut utan att märka om jag följer med eller ej.
Jag har provat 3 korta spår med min nuvarande valp, som inte reagerat liksjälvsäkert som tidigare hundar.
Första spåret:
växlade hon mellan att nosa, stanna och lyssna och titta sig omkring. Smög lite försiktigt och jag fick gå vid sidan och spåra tillsammans med valpen för att hon skulle gå. De blev många pauser där hon stannade och funderade. Framme vid klöven stannar hon nån meter ifrån och skäller mot den som att tala om att det är något i buskaget. Jätteglad och orädd när hon fick se klöven och lekte med den hela vägen tillbaka.
Andra spåret:
Fundersam och uppmärksam på omgivningen växlat med att spåra. Använde alla sinnen mycket som om vi skulle stötta på något läskigt. Men gick framför mig hela tiden. Försiktigare när vi närmade oss klöven, precis som första spåret. Superglad när hon hittat klöven och vill bära och leka med den.
Tredje spåret:
Spårade självständigt, behövde inte peppa henne alls. Men många avbrott där hon letade med blicken och lyssnade. Samma beteende som innan. Stannar innan buskaget där klöven är gömd och sitter och lyssnar/tittar uppmärksamt. Ger ifrån sig ett skall och lite dovt mullrande. Försöker inte fly eller så, utan sätter sig vid min sida och ger ifrån sig något mer skall och avvaktar för att se om något händer i buskaget. Jag väntar ut henne och hon går fram till klöven beredd att snabbt backa undan. Men superglad över att se att det är en klöv och bar stolt hem den.
Hon verkar ju inte rädd för klöven, utan mer rädd att vi ska råka på ett potentiellt farligt djur. Har aldrig upplevt det hos tidigare hundar som varit mer ”dumma”och helt utan självbevarelsedrift. Upplever att den där valpen är generellt mer uppmärksam på vad dom händer och att hon ”funderar” mer. Mer självbevarelsedrift generell men med hög nyfikenhet.
Är det fler som har hundar som reagerat så? Gick det över? Hur stöttar jag henne bäst? Eller bör jag bara vara lugn och tyst? Oavsett om hon tittar eller skäller? Jag vill inte förstärka något obehag utan låta henne lösa uppgiften och bygga självförtroendet.
(ber om ursäkt för lång text)
Jag har gått lite viltspår med tidigare hundar, men inte stött på just detta beteende, så jag vill gärna bolla lite tankar med er. Är det vanligt med osäkerhet/rädsla för viltdoft?
Tidigare hundar har i princip, från de att de fått spåret i nosen, bara tuffat på ivrigt fram till spårslut utan att märka om jag följer med eller ej.
Jag har provat 3 korta spår med min nuvarande valp, som inte reagerat liksjälvsäkert som tidigare hundar.
Första spåret:
växlade hon mellan att nosa, stanna och lyssna och titta sig omkring. Smög lite försiktigt och jag fick gå vid sidan och spåra tillsammans med valpen för att hon skulle gå. De blev många pauser där hon stannade och funderade. Framme vid klöven stannar hon nån meter ifrån och skäller mot den som att tala om att det är något i buskaget. Jätteglad och orädd när hon fick se klöven och lekte med den hela vägen tillbaka.
Andra spåret:
Fundersam och uppmärksam på omgivningen växlat med att spåra. Använde alla sinnen mycket som om vi skulle stötta på något läskigt. Men gick framför mig hela tiden. Försiktigare när vi närmade oss klöven, precis som första spåret. Superglad när hon hittat klöven och vill bära och leka med den.
Tredje spåret:
Spårade självständigt, behövde inte peppa henne alls. Men många avbrott där hon letade med blicken och lyssnade. Samma beteende som innan. Stannar innan buskaget där klöven är gömd och sitter och lyssnar/tittar uppmärksamt. Ger ifrån sig ett skall och lite dovt mullrande. Försöker inte fly eller så, utan sätter sig vid min sida och ger ifrån sig något mer skall och avvaktar för att se om något händer i buskaget. Jag väntar ut henne och hon går fram till klöven beredd att snabbt backa undan. Men superglad över att se att det är en klöv och bar stolt hem den.
Hon verkar ju inte rädd för klöven, utan mer rädd att vi ska råka på ett potentiellt farligt djur. Har aldrig upplevt det hos tidigare hundar som varit mer ”dumma”och helt utan självbevarelsedrift. Upplever att den där valpen är generellt mer uppmärksam på vad dom händer och att hon ”funderar” mer. Mer självbevarelsedrift generell men med hög nyfikenhet.
Är det fler som har hundar som reagerat så? Gick det över? Hur stöttar jag henne bäst? Eller bör jag bara vara lugn och tyst? Oavsett om hon tittar eller skäller? Jag vill inte förstärka något obehag utan låta henne lösa uppgiften och bygga självförtroendet.
(ber om ursäkt för lång text)
