Vill få det ur systemet....

[Twihard]

Jag varnar för massivt långt inlägg. Men behöver skriva av mig.

Jag skrev i någon tråd för ett tag sedan att jag blev misshandlad på jobbet. Det skedde i september och jag har varit mest arg och ledsen över hur sviken jag blev av mina chefer som skuldbelagde mig. Jag gjorde dumma val då när jag var i chock. Jag ville inte anmäla det pga att riskera min vänskapsrelation med den ena chefen samt andra detaljer jag inte vill uttrycka högt. Men situationen var svår. Men det var först 2 dagar efter dådet som det kom till ytan att de tyckte det var mitt eget fel. Jag är känslig och de manipulerar mig med mina känslor. De gjorde det då. När vi messade när jag satt hemma när jag flydde hem till min familj. Gav mig dåligt samvete. Men jag bröt mig fri och förlorade mycket men vann mycket annat.

Jag har mest varit arg nu, de låtsas som allt är bra och min gamla vän (ena chefen) och jag messar sporadiskt. Då är det som om ingenting har hänt. Men nu. Vid midnatt fick jag plötsligt en sorgeattack och scenariot spelar upp sig för mig hela tiden. Är ensam hemma men vill inte tala med någon nära eller min terapeut. Jag känner att hela världen bör veta vad de gjort men ändå inte. Jag behöver ventilera.

Jag jobbade hos dessa människor som stallskötare i närmare 5 år. Ledig varannan helg, inget mer om jag inte bad om det. Halv 8-19 mariotetsvis året runt. Det var jag, de två, en gårdskarl och misshandlaren. Jag var ensam ansvarig stall/hästskötare. Vi letade medhjälpare men ingen stod ut mer än max 6 månader. Oftast 1,5. Så det kom och gick många. Jag vet varför alla slutade egentligen. De fick ångest och mådde sämre och sämre. Jag har ständig ångest efter livstrauman. Men är äckligt lojal och stannade. Och jag kände mig uppskattad. Vilket jag trodde att jag var. De tävlade min häst åt mig, gav mig extra penar (extremt liten lön) och vi skrattade. Men jag kände mig ofta ensam. Min kompischef började förra året jobba typ heltid på vanligt jobb. Vi var en duo liksom och nu blev jag typ själv. Misshandlaren är där via AF bidrag, alltid tyckt synd om kraken fastän han alltid varit girig, lat och ouppfostrad. Men tänkte att det var hans liksom issue. de får bidrag för honom.
Iaf han var mest med gårdskarlen men fick dock hjälpa mig nu i stallet mer. Han lyssnade inte på mina uppgifter. Jag kämpade med 25 hästar. Mockade åt alla på tiden han packade en höpåse (han leker med mobilen jämt och de låter honom göra det). Det är frustrerande att jobba med någon som tynger ner en.
Iaf.... han började kalla mig hora, skitunge, idiot osv och jag tröttnade och jag sa ifrån. Sa till mina chefer att de får fixa detta annars slutar jag. De fick panik. Jag var den enda de hade (som de jämt skrek i panik när vi bråkade. Glömde säga att de bårkar massa med varann och spred dålig stämning vilket påverkade oss andra. Ibland rök jag och kompischefen ihop men de manipulerade så jag bad om ursäkt fast de gjort fel).
Så då hade vi ett möte.... där JAG fick skäll för att jag inte ignorerade misshandlaren. Jag var arg och besviken och det märktes nog. Jag gråter när jag är arg.

 

[Twihard]

Den dagen det hände. Typ 14 september. Kompischefen red i ridhuset innan hen skulle på jobb, gårdskarlen var hemma, andra chefen körde dumper och jag var stressad i stallet. Misshandlaren gjorde ingenting och jag, ja jag tjatade väl LITE om att skynda på och sluta leka med mobilen. Tillslut blev jag arg och sa till på skarpen. Han svarade med att kalla mig hora och jubelidiot. Då blev mitt mått rågat. Under tiden gick vi runt och jobbade. Jag var uppe i stallet och påväg neråt, han var vise versa. Jag svarade exakt detta. Minns allt i detalj:

"Nu får du skärpa dig och växa upp. Du kan inte kalla mig hora, idiot och dumjävel när du inte ens är bättre själv och kan bre egna mackor (mamman gjorde det då han var för lat. Det sa han själv. Han hade inget fysiskt problem)." PANG.
Just då passerade vi varann och han flög på mig och drämde in mig i boxdörren med en hand om min nacke och den andra slog han mig med i min mage och skrek "ge dig någon gång din hora!".
Jag fick panik och började slå tillbaka vad jag kunde. Gick inget bra då han är stark. Men jag fick tag om hans hals och slet av hans halsband (jag försökte trycka bort honom) vilket gjorde honom galen. "Vad faan gjorde du din jävel!" Han greppade min hand och försökte bryta av mina fingrar. Han slunga runt mig i andra stallväggen och jag gled ner på marken. Nu skrek jag efter kompischefen och höll armarna runt huvudet. Han slog och sparkade Jag tror att han blev skrämd av hur panikslagen jag var. För han släppte mig och jag slog mig fri.
Jag kravlade mig upp och sprang ut på gardsplanen. Kompischefen hörde inte pga radion. Med chefen med dumpern kom körande. Jag skrek att jag ska anmäla svinet och slutar. Han rusade in i stallet och hotade att slå ner misshandlaren så han med blödde om han tyckte det var roligt....
Sen sa han att två bär skuld för ett bråk och tvingade MIG att säga förlåt först.

Jag hasplade det ur mig och skyndade in i mitt hus. Bodde på gården. Jag låste in mig i badrummet och ringde hem och grät. Jag blödde i ansiktet då han spräckte min läpp. Min familj förbjöd mig att gå ut igen. Jag messade kompischefen - våga inte störa för hen kunde bli arg när man störde nör hen red.

Hen svarade senare att det var tråkigt. Inte acceptabelt men det händer ibland. :/
Jag gick dock ut fast ingen i familjen vet. 2 timmar senare. Jag tog in alla hästar för annars skulle jag få skiten för det.
Sedan fodrade jag på kvällen av samma orsak.
Dagen efter skulle jag till stan på kbt lämpligt nog. Jag fikade med de andra på morgonfikat men ignorerade alla. Mamma talade i 2 timmar med kompischefen - den andra vågade inte . Hon var flyförbannad, de försökte manipulera mamma vilket är omöjligt då hon jobbar med sådana människor. De sa att jag var så dum mot misshandlaren jämt. Mamma sa att även om det skulle ha varit så, får man aldrig slåss. Hon nämnde att jag tyckte de favorisera honom när han kallar mig hora men den enda gång jag svarat emot och sa idiot - då var jag dum.
Jag ville inte anmäla i risk för att mina chefer åkte dit och vi blev osams. Vet lite fuffens med fuskbygge osv. Rädd att misshandlaren skulle dra fula knep i rätten. Sedan fanns inge vittnen i stallet. Om mina chefer skulle ljuga i rätten så var ända beviset min läpp.
Dag 3 slog det över och jag blev rädd. Jag messade att jag fikar inne för jag vill inte dö under fikat.

När jag kom ut började kompischefen härja om hur fånig jag var. Jag kunde ju fika dagen innan. Jag sa att chocken kom nu. Att jag sov med en kniv vid sängen. Hen hånade mig och sa att mina känslor var bara att släppa, fåniga och larviga för vi båda visste att misshandlaren ibmnte brukade slåss. Han var egentligen såå snäll. Och att jag fick skylla mig själv. Ingen ska bli slagen men vi båda visste ju varför. Att hen och hennes styvbror slogs som små men det var bara att ta. Hen såg inte detta som misshandel utan bråk.

Jag blev sårad och arg. Jag käftade emot och sa att jag tyckte de inte visat mig stöd. För INGEN hade på dessa dagar frågat hur jag mådde eller nått. Kompischefen sa att hen trodde jag var ok då vi småpratade dagen innan (dag 2). Jag sa att jag då var i efterchock. Hen tyckte jag var dum. Jag hade inte brutit nått (ledskada i lillfingret visade det sig) De hade ju båda suttit och talat mycket med misshandlaren. Jag sa att det inte räckte. De borde talat med mig. Men det gick inte in. Vi tjafsade och jag sa då "ja men vi alla vet ju varför män slår sina fruar. Det var ju okej - de strök skjortan på fel vis. Så då är det okej. Och jaaaa det var nog rätt åt min mamma att hennes Ex ströp henne - hon hade ju faktiskt bett honom att sluta supa .. " och jag fick nog så jag spann på högre och högre medan jag mockade, om hur okej det var. Jag blev så arg. Kompischefen smet ut innan jag märkte det och hämtade andra chefen. De "trängde in mig i en box" och andra chefen sa att jag måste se hur illa jag gör kompischefen, hur hen blev ledsen av mitt prat och då blev han ledsen (vad som än hände var det alltid mest synd om dem. Även nu). Att det var tråkigt att jag blev slagen men det var ju mitt fel som provocerade det. Att detta var som att bli sparkad av en häst i en box. Även om man är rädd för att gå in igen så måste man.... :/ att jag fick inte säga åt kompischefen att de inte gav mig stöd. De gjorde vad de visste. De tyckte det skulle glömmas bort. jag hade innan de kom tillbaka försökt ringa hem om hjälp. Så min mobil ringde hela tiden. Han frågade vad jag ville att de skulle göra. Jag sa att anmäla honom till AF och ge honom sparken. Men nej, de gillade ju oss båda och det var drastiskt. Jag sa att då tänker jag sluta men då var jag dum. Samtidigt ringde jag upp min familj för att be dem vänta men då skrek han på mig hur oartig jag var som ignorerade han i vårt samtal. Jag sa att det var för att be dem vänta men han rusade ut och flydde (han flydde alltid konflikter. Han ansåg att man ska sopa allt under mattan. Hans egna ord). Jag gick efter ut mot min stuga. Jag hade fått nog. Jag sa att jag slutar. Han sa att det var tråkigt men han förstod. Och han gömde sig i andra stallet (det är 2 där).

Jag ringde hem och ville bli hämtad. Misshandeln var en tisdag. Jag hämtades på en torsdag innan min lediga helg (tur de gömde sig. Annars hade min styvpappa nog gett dem spö. Eller bröderna). Jag slår vad om att de trodde jag skulle krypa tillbaka som alltid. Men nu var det slut. På lördagen skrev mamma till kompischefen (ingen hade hört av sig sedan dess. Torsdag runt 11) att vi hämtade hästen på måndagen och grejerna därefter. Hen svarade bara ok.

Jag hade hoppats på en skriftlig ursäkt. Jag var så sårad. Jag hade levt tätt med dem i snart 5 år. Jag och kompischefen var så nära varandra. De svek mig. då var jag i stadiet ledsen efter en förlust. Så jag skrev en status på fb om hur hemska saker sker men jag hoppades min vän fanns kvar.
Kompischefen messade då ett lååååångt ledsamt mess om hur hemskt detta var. Egentligen rörde ju ingenting oss. Hen manipulerade mig att känna skuld. Jag hoppades de inte var arga på mig och hen svarade att hen är kortsint och kommer förlåta mig. (Eh... jag anser att jag inte gjort något dumt). Jag ångrar vårt messamtal då. På måndagen hämtade vi hästen. Mamma bad om att misshandlaren inte skulle vara där men det var aset. jag fick full "lön" i handen som fjäsk för den månaden. Jag sa att vi hämtar grejorna på onsdagen. Kompischefen var inte där på måndagen.
Vi fann en akut stallplats turligt nog. På onsdagen var flera i familjen med. Vi tömde hela mitt hus på 4 timmar. Min familj var rasande. Kompischefen våga sig inte fram. Den andra gömde sig när mamna klev ut.

Jag knackade på och sa hejdå. Jag grät. Jag fick ett kyligt gej och en kram tillbaka av kompischefen. Han den andre visade sig inte. Det smärtade att hen var likgiltig när vi kramades. Jag sa farväl till hästarna och stallkatten som bott med mig.

I oktober hade jag fest. Kompischefen var bjuden och under sorgetiden skrev jag att jag ville att hen kom. Hen sa själklart för vi var ju ännu vänner. Dagen innan festen vände sorgen till ilska. Jag var arg på aset. Men höll god min men mötet var STELT. Min familj lämnade rummet i ren protest. Sedan dess har vi inte setts. Bara messat och talat 2 ggr. Kompischefen sa att allt är toppen där. En ny tjej hade börjat - som slutade efter 2-3 veckor

Jag anmälde aldrig och ångrar det. Har dock fotat mina skador varje dag och har ett ärr på läppen ännu. Jag lever i tron om karma. Men det smärtar mig att de lever vidare "som vanligt" medan jag blivit "fet" och arbetslös. Oönskad av världen...
Men jag VET. De var beroende av mig. Alla sa det att den dagen jag går så raserar skiten. Vilket jag hoppas ska ske. Min hämnd. Jag VAR den enda de hade. De kunde köra med. Jag hoppades de skulle krypa till mig och böna om förlåtelse - så jag kunde avvisa dem. Men de är för "stolta" och egocentriska. Det är ju jag som fulat ut mig, deras vanliga ord om de som slutar.
Innerst inne tror jag de saknar mig, att de vet att de gjort fel. Men jag känner dem och vet att de sprider till allt stallfolk om att jag varit dum. Men hoppas folk liksom jag vet att det inte stämmer. Det var bara jag som jobbade där så länge under min tid.

Jag vet inte vart jag ville med detta. Jag ville bara ventilera. De har såklart kvar misshandlaren på gården. Han är ju deras lilla kärleksbarn. Jag är ledsen att de inte gick under och att jag stolt kan visa upp mig. Jag har istället blivit tjock och alla arbeten jag sökt, nekat mig. Men jag lever och är fri, och har blivit en starkare människa. Om än sviken och sårad.

 

[Teilani]

Fy, vilken upplevelse!

Jag förstår att du har svårt att släppa detta, det skulle ha anmälts. Det skedde dessutom på din arbetsplats så de skador du drabbats av, tex ärr på läppen, borde arbetsgivaren ersätta dig för. Jag tror största anledningen till att de inte ville att du skulle anmäla var för deras skull, inte för misshandlarens skull. Arbetsgivaren är ansvarig för arbetsmiljön på arbetsplatsen och skador som sker under arbetstid. De ska ha försäkringar för att täcka skador och rehabilitering för trauman. Dvs hade de erkänt att detta hänt hade det blivit dyrt för dem.

Men det finns ju inget som hindrar att du anmäler detta i efterhand när du hittat styrkan!

Ta hand om dig och sluta kalla "kompischefen" för kompis, "med sånna vänner behöver du inga fiender," för att använda ett känt citat. Hen är inte din vän utan är bara en egoistisk skitstövel!

 

[Twihard]

Fy, vilken upplevelse!

Jag förstår att du har svårt att släppa detta, det skulle ha anmälts. Det skedde dessutom på din arbetsplats så de skador du drabbats av, tex ärr på läppen, borde arbetsgivaren ersätta dig för. Jag tror största anledningen till att de inte ville att du skulle anmäla var för deras skull, inte för misshandlarens skull. Arbetsgivaren är ansvarig för arbetsmiljön på arbetsplatsen och skador som sker under arbetstid. De ska ha försäkringar för att täcka skador och rehabilitering för trauman. Dvs hade de erkänt att detta hänt hade det blivit dyrt för dem.

Men det finns ju inget som hindrar att du anmäler detta i efterhand när du hittat styrkan!

Ta hand om dig och sluta kalla "kompischefen" för kompis, "med sånna vänner behöver du inga fiender," för att använda ett känt citat. Hen är inte din vän utan är bara en egoistisk skitstövel!

Tack för ditt stöd. Sveket är det jobbigaste och hur de kan bete sig som vanligt och anse att jag fjantar mig.

 

[Got2Be]

@Twihard : Det låter verkligen helt overkligt! Jag håller med ovanstående.
Det kanske är oväsentligt och du behöver inte svara, men hände det här i Sverige?!

Jag jobbade som hästskötare hos en familj. Tack och lov blev jag aldrig dåligt behandlad fysik (även om jag inte skulle vara förvånad om det skulle hänt förr eller senare), men jag fattar ju såhär i efterhand att jag blev psykiskt misshandlad.

 

[Twihard]

@Twihard : Det låter verkligen helt overkligt! Jag håller med ovanstående.
Det kanske är oväsentligt och du behöver inte svara, men hände det här i Sverige?!

Jag jobbade som hästskötare hos en familj. Tack och lov blev jag aldrig dåligt behandlad fysik (även om jag inte skulle vara förvånad om det skulle hänt förr eller senare), men jag fattar ju såhär i efterhand att jag blev psykiskt misshandlad.

Ja i Sverige, typ mitten.

Ja det psykiska är värre. Hände myyyycket sånt. Jag hade underbara stunder med dem också. Bakade, åt middag, hittade på roliga saker. Framförallt med kompischefen.... just därför blev detta svek extra smärtsamt eftersom jag "älskade" hen som en familjemedlem typ.

 

[sassiball]

Ja i Sverige, typ mitten.

Ja det psykiska är värre. Hände myyyycket sånt. Jag hade underbara stunder med dem också. Bakade, åt middag, hittade på roliga saker. Framförallt med kompischefen.... just därför blev detta svek extra smärtsamt eftersom jag "älskade" hen som en familjemedlem typ.

Fy en sådan hemsk upplevelse! Så bra att du tog dig därifrån, jättebra gjort.
Kanske är det absolut bästa för dig att bryta med alla därifrån, även kompischefen? för att lättare kunna gå vidare menar jag. Som tidigare sagts är hen ingen vidare kompis.
Du vill inte studera ? om du nu känner att det är svårt att ta sig in på arbetsmarknaden ?
Sök vikariat inom kommunen? inom barnomsorg, skola, äldreomsorg kanske

Det kommer ordna sig för dig, det viktigaste var att du tog dig därifrån. Förstår att din självkänsla är körd i botten

 

[Twihard]

Fy en sådan hemsk upplevelse! Så bra att du tog dig därifrån, jättebra gjort.
Kanske är det absolut bästa för dig att bryta med alla därifrån, även kompischefen? för att lättare kunna gå vidare menar jag. Som tidigare sagts är hen ingen vidare kompis.
Du vill inte studera ? om du nu känner att det är svårt att ta sig in på arbetsmarknaden ?
Sök vikariat inom kommunen? inom barnomsorg, skola, äldreomsorg kanske

Det kommer ordna sig för dig, det viktigaste var att du tog dig därifrån. Förstår att din självkänsla är körd i botten

Tack Hatar studier för är dålig på det men tänkte att får jag inte jobb ska jag söka folkhögskola snart. Då krävs inga superbetyg har jag hört.

Det borde jag göra! Är arg, ledsen. Men det är såååå svårt. Egentligen vet jag att det är helt fel att hålla kontakten. Men svårt att släppa taget om någon som varit såå viktig och som jag hade så roligt med me min häst. Hen jobbar i en butik jag ofta besökte. Även om vi "är vänner" Klarar jag inte gå in längre. För jobbigt. Och rädd om vad hen sagt till butiksägaren om mig. Gick in en gång när hen inte var där (kam hens chema). Ägaren som annars alltid är trevlig pratade inte med mig. Min kompis trodde han inte kände igen mig i icke hästkläder. Men det tror jag att han gjorde...

 

[sassiball]

Tack Hatar studier för är dålig på det men tänkte att får jag inte jobb ska jag söka folkhögskola snart. Då krävs inga superbetyg har jag hört.

Det borde jag göra! Är arg, ledsen. Men det är såååå svårt. Egentligen vet jag att det är helt fel att hålla kontakten. Men svårt att släppa taget om någon som varit såå viktig och som jag hade så roligt med me min häst. Hen jobbar i en butik jag ofta besökte. Även om vi "är vänner" Klarar jag inte gå in längre. För jobbigt. Och rädd om vad hen sagt till butiksägaren om mig. Gick in en gång när hen inte var där (kam hens chema). Ägaren som annars alltid är trevlig pratade inte med mig. Min kois trodde han inte kände igen mig i icke hästkläder. Men det tror jag att han gjorde... [/QUOTE

Det är du som ska gå rakryggad! Bry dig inte om vem som känner igen/inte känner igen osv. Handla någon annanstans om det inte känns ok i den affären.
Har du någon att prata med de här händelserna om? för jag förstår att det satt djupa spår.

 

[Twihard]

Ja jag har min familj och vänner. vi är nära. Sedan min terapeut... ska dit i februari
Ska försöka gå rakryggad mer

 

[Got2Be]

Ja i Sverige, typ mitten.

Ja det psykiska är värre. Hände myyyycket sånt. Jag hade underbara stunder med dem också. Bakade, åt middag, hittade på roliga saker. Framförallt med kompischefen.... just därför blev detta svek extra smärtsamt eftersom jag "älskade" hen som en familjemedlem typ.

Oj, jag blir faktiskt förvånad över att detta skett här..

Jag kan verkligen förstå dig till viss del. Jag kände aldrig det där "familje"-bandet till min arbetsgivare. Men det jobbiga var att jag blev så kuvad. Min chef kunde gå från superglad och världens roligaste till att säga riktigt fula saker. Hästarna fick ta den fysiska misshandeln. Det var extremt påfrestande.

 

[Twihard]

Oj, jag blir faktiskt förvånad över att detta skett här..

Jag kan verkligen förstå dig till viss del. Jag kände aldrig det där "familje"-bandet till min arbetsgivare. Men det jobbiga var att jag blev så kuvad. Min chef kunde gå från superglad och världens roligaste till att säga riktigt fula saker. Hästarna fick ta den fysiska misshandeln. Det var extremt påfrestande.

Exakt samma här! Jag kuvade mig. Det var tvära kast i humör och hästarna fick ofta lida.

 

[Otter]

Lider med dig TS! Blev själv misshandlad av en timvikarie i slutet av juli, och det blev ett rent kaos efter den händelsen. Då jag under många år blev misshandlad fysiskt och psykiskt av mitt ex, tog upplevelsen hårt. Riktigt hårt.

Min chock släppte efter ett par dagar och jag blev sjukskriven, vågade inte gå till jobbet och psyket var i botten. Var ett tag övertygad om att jag inte skulle överleva då självmordstankarna var starka och livsviljan var borta. Noll stöd ifrån arbetsgivaren och kollegorna, har fått veta på omvägar att dem tyckte jag överdrev hela situationen och bara ville stå i centrum. Min gruppledare hävdade att jag måste anmäla händelsen annars var det ingen misshandel. Spräckt läpp = inte misshandel så vida det inte polisanmäls? Okej, bra att veta.

Slutade med att jag sa upp mig, det var inte värt att anmäla, bråka med chefen, och veta att mina kollegor snackar skit om mig. (Det är inte första gången, dem är ett gäng bittra skvallerkärringar. True story. ) Chefen gjorde väl något halvslappt försök till att omplacera mig, men bara på enheter där det förekom mycket hot och våld.

Hela situationen är , och som grädde på moset har jag fått en bruttolöneskuld på nätta 9000 kr. Vill aldrig mer ha med det där jävla företaget att göra.

Söker jobb för fullt och har varit på ett flertal intervjuer men har tyvärr torskat på erfarenhet, så anställningen har gått till någon annan. Får bra feedback och har varit på intervjuer för anställningar jag inte ens är kvalificerad för vilket ger en enorm boost för självkänslan, vilket känns kul.

Har väl egentligen ingenting att klaga på, min ekonomi är inte körd i botten och jag har ett otroligt stöd från sambo, familj och vänner. Kan dock erkänna att jag känner mig lagom bitter och trött på hela karusellen, vill gärna stanna och kliva av, men det är väl meningen att jag ska åka några varv till innan det är dags att gå vidare.

Hör av dig TS via PM om du vill prata privat.

till dig!

 

[Twihard]

Lider med dig TS! Blev själv misshandlad av en timvikarie i slutet av juli, och det blev ett rent kaos efter den händelsen. Då jag under många år blev misshandlad fysiskt och psykiskt av mitt ex, tog upplevelsen hårt. Riktigt hårt.

Min chock släppte efter ett par dagar och jag blev sjukskriven, vågade inte gå till jobbet och psyket var i botten. Var ett tag övertygad om att jag inte skulle överleva då självmordstankarna var starka och livsviljan var borta. Noll stöd ifrån arbetsgivaren och kollegorna, har fått veta på omvägar att dem tyckte jag överdrev hela situationen och bara ville stå i centrum. Min gruppledare hävdade att jag måste anmäla händelsen annars var det ingen misshandel. Spräckt läpp = inte misshandel så vida det inte polisanmäls? Okej, bra att veta.

Slutade med att jag sa upp mig, det var inte värt att anmäla, bråka med chefen, och veta att mina kollegor snackar skit om mig. (Det är inte första gången, dem är ett gäng bittra skvallerkärringar. True story. ) Chefen gjorde väl något halvslappt försök till att omplacera mig, men bara på enheter där det förekom mycket hot och våld.

Hela situationen är , och som grädde på moset har jag fått en bruttolöneskuld på nätta 9000 kr. Vill aldrig mer ha med det där jävla företaget att göra.

Söker jobb för fullt och har varit på ett flertal intervjuer men har tyvärr torskat på erfarenhet, så anställningen har gått till någon annan. Får bra feedback och har varit på intervjuer för anställningar jag inte ens är kvalificerad för vilket ger en enorm boost för självkänslan, vilket känns kul.

Har väl egentligen ingenting att klaga på, min ekonomi är inte körd i botten och jag har ett otroligt stöd från sambo, familj och vänner. Kan dock erkänna att jag känner mig lagom bitter och trött på hela karusellen, vill gärna stanna och kliva av, men det är väl meningen att jag ska åka några varv till innan det är dags att gå vidare.

Hör av dig TS via PM om du vill prata privat.

till dig!

Tack för ditt svar, vi verkar vara väldigt lika, eller i alla fall våra öden. Jag har ingen annan erfarenhet än detta, utom lite praktiker, och jag söker allt utom hästjobb nu. Så det är tufft Jag pratar gärna mer i PM.

 

[Lipperta]

Fy vad arg och ledsen jag blir. Vilket svek och vilka rövhattar

Hoppas verkligen att karman kommer ikapp dom allihop

Det är inte för sent att anmäla, kör på det tycker jag. Jag vet att det här inte kan lösas med pengar men det svider för dom om de får betala skadestånd.

''Kompischefen'' är långt ifrån en vän och de skulle vara bra om polisen får reda på vad som hänt så ingen annan behöver gå igenom detta

 

[Twihard]

Fy vad arg och ledsen jag blir. Vilket svek och vilka rövhattar

Hoppas verkligen att karman kommer ikapp dom allihop

Det är inte för sent att anmäla, kör på det tycker jag. Jag vet att det här inte kan lösas med pengar men det svider för dom om de får betala skadestånd.

''Kompischefen'' är långt ifrån en vän och de skulle vara bra om polisen får reda på vad som hänt så ingen annan behöver gå igenom detta

Tack jag hoppas också jag får min rättvisa. ömska jag kunde varna folk liksom.

 

[Raderad medlem 6459]

Men @Twihard fy fan för hur du blivit behandlad. Har du sökt nån samtalskontakt för det här? Ideellt (brottsofferjouren el dyl) eller hos VC? Det kan vara en god idé - det du gått igenom är traumatiskt och tufft att hantera själv.

 

[Twihard]

Men @Twihard fy fan för hur du blivit behandlad. Har du sökt nån samtalskontakt för det här? Ideellt (brottsofferjouren el dyl) eller hos VC? Det kan vara en god idé - det du gått igenom är traumatiskt och tufft att hantera själv.

Nej, jag tänkte att det kanske räckte med min KBT och familjen, men kanske bra om jag gör det med? Tack för omtanken. Det är tragiskt faktiskt. Ärrad både inuti och utanpå - och klandras för det

Ska ni söka stalljobb i Götalandområdet - kola noga upp referenser.

 

[Raderad medlem 6459]

Stor kram @Twihard , jag förstår att det är väldigt tufft för dig. Kom ihåg att du inte gjort nåt fel - all skuld ligger hos dem.

Om du går i KBT och känner att det fungerar bra så räcker det säkert med det . Men vill du sedan ha hjälp med hur rättsprocessen fungerar eller med kontakt med polisen vid eventuell anmälan - hör av dig till t ex Brottsofferjouren. Där kan du också få en stödperson att bara prata av dig med, någon som kan lyssna så du får ösa ur dig liksom.

Kram!

 

[Twihard]

Stor kram @Twihard , jag förstår att det är väldigt tufft för dig. Kom ihåg att du inte gjort nåt fel - all skuld ligger hos dem.

Om du går i KBT och känner att det fungerar bra så räcker det säkert med det . Men vill du sedan ha hjälp med hur rättsprocessen fungerar eller med kontakt med polisen vid eventuell anmälan - hör av dig till t ex Brottsofferjouren. Där kan du också få en stödperson att bara prata av dig med, någon som kan lyssna så du får ösa ur dig liksom.

Kram!

Tack! Jag blev allvarligt misshandlad för 10 år sedan på en skolgård med andra offer och minns stora delar av hur allt gick till. Även om traumat har blockerat en del. minns processen som jobbig. :/