Det sägs att man blir som sina föräldrar när man blir äldre. Jag har alltid fått höra att som kvinna så kommer jag att bli som min mamma när jag blir gammal, vare sig jag vill det eller ej. Men det måste ju gå att göra NÅNTING för att aktivt motverka det?!...
Jag vill inte bli som min mamma. Missförstå mig rätt - hon är min mamma och självklart älskar jag henne. Men jag vill inte BLI som henne. Hon är i ständig strid med omvärlden och hon är alltid besviken på allt och alla. Jag uppfattar det som att hon har väldigt svårt att tycka om och känna kärlek, särskilt mot sig själv.
Jag vill bara inte bli som henne.
Jag jobbar ju mycket med mig själv och personlig utveckling. Jag har alltid ansett att det går att förändra sig själv och “bygga om sig” psykiskt till den man vill vara. Varför skulle det här med att man blir som sin mamma vara nånting som man inte skulle kunna göra nånting åt?!
När jag var liten hade jag väldigt svårt att förstå sociala spelregler. Jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig bland jämnåriga. Jag förstod inte hur man skulle göra för att umgås. Jag umgicks mest med vuxna, för då kunde jag vara logisk, resonerande och rationell. Jag förstod mig inte på känslor och “socialpolitiskt” beteende, dvs att om man spelar sina beteendekort rätt så kan man vinna respekt och klättra i “rang”/status. Jag förstod inte varför utseende och kläder skulle spela någon roll. Ja, det var mycket jag inte förstod. Men jag förstod att det var nånting som jag inte förstod - jag märkte att jag var annorlunda, att människor tyckte att jag var konstig och att mitt sätt att bete mig inte alltid fick en särskilt bra respons - och definitivt inte bland jämnåriga.
Eftersom jag alltid har varit analytisk, nyfiken och haft lätt för att se mönster, så började jag studera andras beteende. Jag blev en tystlåten betraktare. Jag iakttog och försökte se mönster i hur folk betedde sig. Försökte koppla ihop beteenden, känslor och responser. Varför gör hon si, varför reagerar han så. Jag började så småningom förstå, och jag började testa mig fram själv, genom att spela upp beteenden jag såg andra utföra, och genom att “låtsas” att jag hade känslor som borde passa in i specifika situationer.
Det här anser en del människor är provocerande. De gånger jag har råkat nämna nånting om det här så har det bemötts med en skepsis och nästan avsky - “Menar du att du bara SPELAR den du är?! Hur ska jag kunna veta vem du är och lita på dig?” Men jag ser det inte riktigt så. Jag ser det mer som att jag bara försökte lära mig att uttrycka den jag var innerst inne och testa mig fram, så att jag kunde få ett mer “normalt” beteende. Och genom att lära mig “rätt” beteende få en respons från andra som visade att de bättre förstod vad jag ville i hjärtat. Få andra att förstå vad jag verkligen menade, verkligen ville få fram.
Så länge som jag var lite “socialt handikappad” så märkte jag ju att folk inte alltid förstod mina avsikter, jag kände mig ofta missförstådd. Genom att studera andra och på så sätt lära mig hur man använder beteenden och känslor i samspelet människor emellan fick jag också ett språk och en möjlighet att uttrycka mig. De flesta verkar ha den kunskapen medfödd, men det hade inte jag. Att jag då var tvungen att rent logiskt “spela” - eller som jag snarare ser det “testa mig fram” bland - beteenden och känsloutspel ganska långt upp i åldern, var bara mitt sätt att hitta ett sätt att få andra att förstå mina avsikter och vad mitt hjärta vill och menar. Förstå vem jag är. Lära mig prata samma språk som er andra, och lära mig koppla ihop mina känslor med ett förståeligt uttryck. För när jag var liten kunde jag inte uttrycka känslor, de staplades bara på varandra inombords. Det fanns ingen koppling mellan känsla -> uttryck hos mig.
Med tiden så har mitt uttryckssätt blivit en naturlig del av mig, och nu agerar jag spontant. Det är bara någon enstaka gång ibland som jag kan hamna i situationer där jag blir ställd och måste tänka efter en stund innan jag vet vad jag tycker eller hur jag ska reagera.
(Hade jag varit född idag av moderna föräldrar så hade jag kanske fått någon diagnos… Men på den tiden funkade det inte så. Det närmsta jag kom var att min lärare i lågstadiet skickade iväg mig till PBU, som det hette på den tiden - nu tror jag att bokstäverna har kastats om så att det heter BUP istället. Den läraren tyckte att jag hade så svårt för det sociala spelet att hon ansåg att jag behövde gå på PBU, men jag vet egentligen inte varför och jag vet inte vad det gick ut på eller om de fick ut nåt av det.
En kväll i veckan fick jag åka till ett ställe som var som ett fritids ungefär - det var en barngrupp, leksaker och en lärare. Jag tyckte inte om de andra barnen och kände mig som vanligt bara obekväm med dem, men det fanns en del sjyssta leksaker där som jag inte hade sett någon annanstans minns jag. Men de andra barnen minns jag som lite bråkiga och läraren ställde jobbiga frågor i grupp om vad man kände och tyckte om saker och ting, så när frågorna ställdes till mig så gjorde jag som jag gjorde mest när jag var liten - satte mig under ett bord och vägrade prata.
Jag gillade bord när jag var liten - under bord kunde man oftast få vara ifred från andra människor och jobbiga krav. Bäst var om borden var låga.
Jag minns väldigt väl att läraren då sa högt och tydligt inför de andra barnen: “Jaha, då ser vi att cassiopeja löser jobbiga situationer genom att sätta sig under bord och vara tyst.”
Alltså hallå. Vi var typ 7 år. Vad trodde de att vi skulle få ut av det? Vi fattade ju ingenting. Det kändes mest som att vi hade gjort något dumt, men vi fattade inte riktigt vad. Jag minns att jag - när läraren kläckte den kommentaren - i mitt stilla sinne tänkte nåt i stil med “fuck off”. Ja, alltså, jag kunde ju inte engelska, men det var nåt åt det hållet i alla fall…
Det allra bästa med sessionerna på PBU var dock att jag fick åka taxi själv till och från mötena. Det tyckte jag var skithäftigt! Jag hade aldrig åkt taxi och definitivt inte själv, så det var väldigt exotiskt. Jag minns att jag var fascinerad av taxametern...
Jag är i dagsläget väldigt glad över att jag aldrig fick någon diagnos. Vad hade hänt om jag hade placerats i ett fack eller fått en stämpel att leva upp till?.... Då hade jag kanske aldrig trott på att jag hade kunnat lära mig att uttrycka mig, då hade jag kanske aldrig blivit socialt välfungerande?...
Nåja - slut på passus… )
Så genom den här erfarenheten har jag tidigt förstått att jag genom att reglera mitt eget beteendeutspel bl a kan styra hur jag uppfattas, hur andra ser mig och vilken respons jag får från andra, vilket även skapar min egen omvärld.
Men om jag inte vill bli som min mamma så blir ju nästa spännande fråga då: Vem vill jag vara?
Vem är jag, längst inne i mitt hjärta?
Är jag den jag vill vara, och är den jag vill vara förenlig med den jag är?...
Hur ska jag veta om mina idéer om vem jag vill vara stämmer överens med de egenskaper jag har och den personlighet jag är? Jag menar om jag får för mig att jag vill vara übersocial, framfusig och pratglad, men är mer lagd åt att vara blyg, högkänslig och introvert, så kommer jag få problem…
Lever jag verkligen i enlighet med mina värderingar, eller har jag bara (liksom många andra) fastnat i slentrianbeteenden som jag samlat på mig under livets gång, och gör som jag tror att “man ska” göra utan att ifrågasätta?
Jag har många gånger funderat på hur jag ska göra för att upptäcka slentrianbeteenden och automatiska tankar som jag kan ha lagt mig till med, men som jag kanske inte alltid är medveten om. Många gånger gör jag saker på autopilot utan att reflektera, och då kan det ju hända att jag inte upptäcker knasiga beteenden hos mig själv. Och det är ju först när jag blir medveten om nånting som jag kan förändra det. Det är många beteenden och tankemönster som jag blivit medveten om först när nån utifrån har pekat ut dem för mig. Men imorse hörde jag en intressant sak i den bok jag lyssnar på (en för övrigt ganska irriterande bok som jag inte har bestämt mig för om jag ska orka fortsätta lyssna på eller ej), och det var att om man övar upp sig på att lyssna på sina känslor, så kan känslorna fungera som signaler på slentrianbeteenden eller automatiska tankemönster som jag har lagt mig till med, men som egentligen inte är förenliga med den jag är innerst inne. Känns det inte bra så är det något som inte är bra.
OK, det låter ju bra, men sen då? Hur går jag vidare?
Och så förstås återigen den intressanta frågeställningen som jag började med: vilka är de viktigaste åtgärderna i mitt liv för att INTE bli bitter och besviken när jag blir gammal?!...
Det som är roligt är att så länge jag jobbar med mig själv så kommer jag ALDRIG bli sysslolös i alla fall!....
Jag vill inte bli som min mamma. Missförstå mig rätt - hon är min mamma och självklart älskar jag henne. Men jag vill inte BLI som henne. Hon är i ständig strid med omvärlden och hon är alltid besviken på allt och alla. Jag uppfattar det som att hon har väldigt svårt att tycka om och känna kärlek, särskilt mot sig själv.
Jag vill bara inte bli som henne.
Jag jobbar ju mycket med mig själv och personlig utveckling. Jag har alltid ansett att det går att förändra sig själv och “bygga om sig” psykiskt till den man vill vara. Varför skulle det här med att man blir som sin mamma vara nånting som man inte skulle kunna göra nånting åt?!
När jag var liten hade jag väldigt svårt att förstå sociala spelregler. Jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig bland jämnåriga. Jag förstod inte hur man skulle göra för att umgås. Jag umgicks mest med vuxna, för då kunde jag vara logisk, resonerande och rationell. Jag förstod mig inte på känslor och “socialpolitiskt” beteende, dvs att om man spelar sina beteendekort rätt så kan man vinna respekt och klättra i “rang”/status. Jag förstod inte varför utseende och kläder skulle spela någon roll. Ja, det var mycket jag inte förstod. Men jag förstod att det var nånting som jag inte förstod - jag märkte att jag var annorlunda, att människor tyckte att jag var konstig och att mitt sätt att bete mig inte alltid fick en särskilt bra respons - och definitivt inte bland jämnåriga.
Eftersom jag alltid har varit analytisk, nyfiken och haft lätt för att se mönster, så började jag studera andras beteende. Jag blev en tystlåten betraktare. Jag iakttog och försökte se mönster i hur folk betedde sig. Försökte koppla ihop beteenden, känslor och responser. Varför gör hon si, varför reagerar han så. Jag började så småningom förstå, och jag började testa mig fram själv, genom att spela upp beteenden jag såg andra utföra, och genom att “låtsas” att jag hade känslor som borde passa in i specifika situationer.
Det här anser en del människor är provocerande. De gånger jag har råkat nämna nånting om det här så har det bemötts med en skepsis och nästan avsky - “Menar du att du bara SPELAR den du är?! Hur ska jag kunna veta vem du är och lita på dig?” Men jag ser det inte riktigt så. Jag ser det mer som att jag bara försökte lära mig att uttrycka den jag var innerst inne och testa mig fram, så att jag kunde få ett mer “normalt” beteende. Och genom att lära mig “rätt” beteende få en respons från andra som visade att de bättre förstod vad jag ville i hjärtat. Få andra att förstå vad jag verkligen menade, verkligen ville få fram.
Så länge som jag var lite “socialt handikappad” så märkte jag ju att folk inte alltid förstod mina avsikter, jag kände mig ofta missförstådd. Genom att studera andra och på så sätt lära mig hur man använder beteenden och känslor i samspelet människor emellan fick jag också ett språk och en möjlighet att uttrycka mig. De flesta verkar ha den kunskapen medfödd, men det hade inte jag. Att jag då var tvungen att rent logiskt “spela” - eller som jag snarare ser det “testa mig fram” bland - beteenden och känsloutspel ganska långt upp i åldern, var bara mitt sätt att hitta ett sätt att få andra att förstå mina avsikter och vad mitt hjärta vill och menar. Förstå vem jag är. Lära mig prata samma språk som er andra, och lära mig koppla ihop mina känslor med ett förståeligt uttryck. För när jag var liten kunde jag inte uttrycka känslor, de staplades bara på varandra inombords. Det fanns ingen koppling mellan känsla -> uttryck hos mig.
Med tiden så har mitt uttryckssätt blivit en naturlig del av mig, och nu agerar jag spontant. Det är bara någon enstaka gång ibland som jag kan hamna i situationer där jag blir ställd och måste tänka efter en stund innan jag vet vad jag tycker eller hur jag ska reagera.
(Hade jag varit född idag av moderna föräldrar så hade jag kanske fått någon diagnos… Men på den tiden funkade det inte så. Det närmsta jag kom var att min lärare i lågstadiet skickade iväg mig till PBU, som det hette på den tiden - nu tror jag att bokstäverna har kastats om så att det heter BUP istället. Den läraren tyckte att jag hade så svårt för det sociala spelet att hon ansåg att jag behövde gå på PBU, men jag vet egentligen inte varför och jag vet inte vad det gick ut på eller om de fick ut nåt av det.
En kväll i veckan fick jag åka till ett ställe som var som ett fritids ungefär - det var en barngrupp, leksaker och en lärare. Jag tyckte inte om de andra barnen och kände mig som vanligt bara obekväm med dem, men det fanns en del sjyssta leksaker där som jag inte hade sett någon annanstans minns jag. Men de andra barnen minns jag som lite bråkiga och läraren ställde jobbiga frågor i grupp om vad man kände och tyckte om saker och ting, så när frågorna ställdes till mig så gjorde jag som jag gjorde mest när jag var liten - satte mig under ett bord och vägrade prata.
Jag gillade bord när jag var liten - under bord kunde man oftast få vara ifred från andra människor och jobbiga krav. Bäst var om borden var låga. Jag minns väldigt väl att läraren då sa högt och tydligt inför de andra barnen: “Jaha, då ser vi att cassiopeja löser jobbiga situationer genom att sätta sig under bord och vara tyst.”
Alltså hallå. Vi var typ 7 år. Vad trodde de att vi skulle få ut av det? Vi fattade ju ingenting. Det kändes mest som att vi hade gjort något dumt, men vi fattade inte riktigt vad. Jag minns att jag - när läraren kläckte den kommentaren - i mitt stilla sinne tänkte nåt i stil med “fuck off”. Ja, alltså, jag kunde ju inte engelska, men det var nåt åt det hållet i alla fall…
Det allra bästa med sessionerna på PBU var dock att jag fick åka taxi själv till och från mötena. Det tyckte jag var skithäftigt! Jag hade aldrig åkt taxi och definitivt inte själv, så det var väldigt exotiskt. Jag minns att jag var fascinerad av taxametern...
Jag är i dagsläget väldigt glad över att jag aldrig fick någon diagnos. Vad hade hänt om jag hade placerats i ett fack eller fått en stämpel att leva upp till?.... Då hade jag kanske aldrig trott på att jag hade kunnat lära mig att uttrycka mig, då hade jag kanske aldrig blivit socialt välfungerande?...
Nåja - slut på passus…
)Så genom den här erfarenheten har jag tidigt förstått att jag genom att reglera mitt eget beteendeutspel bl a kan styra hur jag uppfattas, hur andra ser mig och vilken respons jag får från andra, vilket även skapar min egen omvärld.
Men om jag inte vill bli som min mamma så blir ju nästa spännande fråga då: Vem vill jag vara?
Vem är jag, längst inne i mitt hjärta?
Är jag den jag vill vara, och är den jag vill vara förenlig med den jag är?...
Hur ska jag veta om mina idéer om vem jag vill vara stämmer överens med de egenskaper jag har och den personlighet jag är? Jag menar om jag får för mig att jag vill vara übersocial, framfusig och pratglad, men är mer lagd åt att vara blyg, högkänslig och introvert, så kommer jag få problem…
Lever jag verkligen i enlighet med mina värderingar, eller har jag bara (liksom många andra) fastnat i slentrianbeteenden som jag samlat på mig under livets gång, och gör som jag tror att “man ska” göra utan att ifrågasätta?
Jag har många gånger funderat på hur jag ska göra för att upptäcka slentrianbeteenden och automatiska tankar som jag kan ha lagt mig till med, men som jag kanske inte alltid är medveten om. Många gånger gör jag saker på autopilot utan att reflektera, och då kan det ju hända att jag inte upptäcker knasiga beteenden hos mig själv. Och det är ju först när jag blir medveten om nånting som jag kan förändra det. Det är många beteenden och tankemönster som jag blivit medveten om först när nån utifrån har pekat ut dem för mig. Men imorse hörde jag en intressant sak i den bok jag lyssnar på (en för övrigt ganska irriterande bok som jag inte har bestämt mig för om jag ska orka fortsätta lyssna på eller ej), och det var att om man övar upp sig på att lyssna på sina känslor, så kan känslorna fungera som signaler på slentrianbeteenden eller automatiska tankemönster som jag har lagt mig till med, men som egentligen inte är förenliga med den jag är innerst inne. Känns det inte bra så är det något som inte är bra.
OK, det låter ju bra, men sen då? Hur går jag vidare?
Och så förstås återigen den intressanta frågeställningen som jag började med: vilka är de viktigaste åtgärderna i mitt liv för att INTE bli bitter och besviken när jag blir gammal?!...
Det som är roligt är att så länge jag jobbar med mig själv så kommer jag ALDRIG bli sysslolös i alla fall!....
