Alltså det är en sådan där sak som jag har fått från att läsa Svd och DN artiklar. Så jag vet att det är på tapeten och att det är väldigt intressant (många blir ju inte hjälpta av terapi heller). Men jag vet ingenting om det och har ingen bra läsning. Dvs din googling är lika bra som min igen (som tidigare om självmord)

. Bah! man ska inte hålla på och läsa kultursidorna och idagsidorna och lyssna på Kropp och själ. Blir en massa halvsmält info som ligger och skvalpar och som ramlar ur en i diskussioner.
(Sedan att jag alltid ryst av Freud hjälper ju till att få det att stanna i minnet. Så därmed biased.).
Nja, fast det illustrerar ju verkligheten!
Å ena sidan har "läkemedelsskolan" funnits. Och man har försökt medicinera psykiskt illabefinnande. Ångest, nedstämdhet, tvång med flera symtom.
Med varierande framgång.
Ibland hjälper det, ibland inte.
Framför allt vågar jag påstå att det inte hjälper mot de problem som är allt vanligare de senaste 20-30 åren med stressymtom och livssituationsproblem (ok, helt nytt påhittat ord men jag tänker på människor, framför allt kvinnor, som mår väldigt dåligt i sin livssituation kanske med barn ur flera förhållanden, barn som har olika problem och särskilda behov, dessutom jobb som är krävande, och så har man eller inte har en partner och så är det verkligen SKITJOBBIGT).
Mediciner kan inte påverka människans situation.
Sedan har vi skolan "psykologisk behandling" och den skolan är uppdelad i sinsemellan inte helt eniga fraktioner där KBT förespråkas av en grupp, andra metoder av andra grupper.
Även denna behandling kan ses inte hjälpa.
Och så har vi mittenpartiet, som förespråkar lite medicin och lite terapi. Eller eventuellt mycket av båda.
Och verkligheten visar upp människor som inte mår bra, och många människor som faktiskt inte mår bättre varken av den psykologiska eller av den medicinska behandlingen.
Det finns människor som gått i samtal i 20 års tid och som ändå inte mår bättre. Delvis samma människor har också gått på läkemedel i lika lång tid och mår inte bättre för det.
Det pratas om känslor, och om hur viktigt det är att prata om känslor.
Men inte minskas den psykiska ohälsan av det!
En sak som också händer är att vissa känslor identifieras som sjukdom, i stället för att accepteras som en del av ett normalt liv.
Att vara trött, ledsen, stressad.
Det blir något som man ska söka och få hjälp för.
Man kanske får förhoppningen att de jobbiga känslorna ska försvinna, men det kommer rätt sällan att hända.
Det viktiga kanske är att kunna identifiera att man kan må skit ibland och att det faktiskt ibland är tecken på en frisk skäl.
(och eftersom detta är Buke... nej, jag försöker inte bortförklara svår psykisk sjukdom eller relativisera, jag försöker tänka kring psykiska symtom som ibland tecken på sjukdom, ibland tecken på friskt psyke som reagerar på en påfrestande situation, ibland kroniskt, ibland övergående, ibland tillgängligt för medicinering men ibland inte; ibland tillgängligt för psykologisk behandling och ibland inte...)
Så nej, det är inte säkert att "sanningen" att det är bra att prata om känslor faktiskt är en sanning.
Min tanke är att "för en del människor är det bra att kunna prata om känslor, för andra människor behövs det inte."
eller
"en del människor mår bättre av att prata om känslor, andra mår inte bättre av att prata om känslor".
Det vill säga:
I slutänden vet vi faktiskt inte och det är olika.
Inte i termer av bättre och sämre utan i termer av olika (det är lite av mitt mantra, det; inte i termer av bättre och sämre).