Vardagshjältar

[SprinkleOfStars]

Då och då dyker det upp inlägg i mitt nyhetsflöde på Facebook, inlägg som mina vänner tillsammans med flera tusen andra "gillat" och som handlar om att hjälpa sina medmänniskor.
Läste precis ett sådant inlägg som var skrivet av en kille som hjälpt en äldre okänd, sjuk man utanför en matbutik att få i sig vatten och ta sig till sjukhuset - allt detta medan folk runtomkring skrattade och gjorde sig lustig över mannen.

Hur är ni, är ni en sådan som hellre blundar och hoppas att någon annan ska hjälpa till eller är ni den som är först framme, eller kanske hänger lite avvaktande i bakgrunden och iakttar och är beredd att hjälpa till om det ser ut att behövas?

Har ni varit en "vardagshjälte"/hjälpt en medmänniska eller har ni kanske varit den som blivit hjälpt? berätta

 

[Anna]

Jag hjälper alltid till om jag kan. Har hjälpt en gammal dam som ramlat på isen upp till sin lägenhet en gång (vilket resulterade i flera söndagsbjudningar med sherry och småkakor ) och en ung kille som också halkat på isen och brutit foten med att ringa ambulans och fixa med filtar och grejer så att han höll sig varm under tiden. Har även burit ett antal rollatorer och matkassar åt äldre i mitt hus när hissen lagt av - där många andra gått rakt förbi.

Jag har blivit hjälpt - tyvärr utan att veta vem som hjälpt mig så att jag har kunnat tacka mer än att ha skickat in Dagens ros-notiser. Jag har epilepsi (numera under kontroll, peppar peppar så har inget hänt på snart två år) och har kommit till medvetande på akuten efter att okända människor har ringt ambulans. Är livrädd för att något ska hända ute och folk ska tro att jag är berusad eller något och strunta i mig - men egentligen har jag nog högre tankar om mänskligheten.

 

[Duplo]

Det känns fint att kunna göra någon glad men i dagens samhälle tydligen ännu finare att låta omvärlden veta hur duktig man varit. Klapp klapp på den egna ryggen. Lite så. Men något gott kommer faktiskt av alla dessa delningar i sociala medier om goda gärningar. Hopp om mänskligheten och inspiration till att göra detsamma.

Jag brukar slänga mig in i situationer utan att tänka mig för om jag ser att någon behöver hjälp. T.ex. häromdagen när en tant fastnade med rullatorhjulen mellan bussen och trottoarkanten. Jag och flera andra människor omkring var där inom en sekund. Har inte alla den impulsen?

Betalade en tjejs tågbiljett för någon vecka sedan när konduktören tänkte slänga av henne i en minimal ort sent på kvällen för att hon inte hade giltigt färdbevis för hela sträckan.

 

[Björk]

Jag har så svårt att förstå att folk INTE hjälper medmänniskor oftare/mer.

För många år sedan i första snömodden för året körde jag sakta på en uppfart upp på en motorväg. 3 bilen framåt räknat började sladda uppe på vägbanan (då fanns inte 2+1 på den sträckan); snurrade över i mötande körfält; tack och LOV kom inget möte just då och snurren slutade med att bilen stod vänd mot körriktningen på vägrenen på "min" sida.
De två bilarna bakom denna (och alltså framför mig) bromsade när hon sladdade runt och när bilen stannat (med släckta lysen) på vägrenen fortsatte de bara förbi bilen!

Jag stannade givetvis. I bilen satt en chockad, men oskadad tjej. Jag hjälpte henne att lugna sig, hjälpte henne ringa sin man och be honom hämta barnet på förskolan och erbjöd henne skjuts hem. Till slut valde hon att vända bilen och körde mot "stan" i sakta mak och jag körde bakom henne hela vägen (erbjöd mig och hon ville det).

Det gör mig inte till någon hjälte egentligen, det är vanligt sund medmänsklighet.

Jag vet "kompisar" som i och för sig då var tonåringar, men tydligen tillräckligt "vuxna" för att dricka eller snarare supa; de lämnade en av sina vänner på en bänk mitt i stan, eftersom hon var så packad att hon inte kunde stå eller gå och knappt prata.... (jag kände denna tjej; hon var ca 5 år yngre än mig och hon berättade detta för mig). Som TUR var kom polisen förbi och körde hem henne...

Jag fick berättat för mig av en kollega att en bil stod "parkerad" mitt i körfältet på en 90-väg när hon åkte till jobbet. "Det var världens bilkö"... hon (och alla före henne också) körde förbi och tittade in i bilen där chauffören "bara satt där vid ratten och såg konstig ut". Min fråga var: men STANNADE du inte? Nej, det gjorde hon inte "för man vet aldrig, det kanske var någon farlig typ". Jamen, säkert sannolikt att en rånare har som strategi att parkera mitt på en trafikerad 90-väg för att få tag i offer.

Kompisar till mig tyckte vi skulle åka vidare mot stan den gången när vi på tidigare nämnda motorväg en sen, snöig vinterkväll ser en kvinna i kort kjol och pumps går utmed vägen och viftar åt oss att stanna. När vi stannar är hon rätt packad och ber om skjuts; säger hon blev utslängd ur en bil. Självklart fick hon skjuts (även om min kompis i baksätet tyckte det var "obehagligt"). Man lämnar inte tunt klädda, fulla människor ute på en vinterväg hur fulla de än är. Hon var på inget sätt otrevlig alls, bara onykter och sluddrig.

Ursäkta, nu blev det knappt något om ämnet, bara om alla människor som undviker att vara medmänskliga....

 

[Anna]

Har inte alla den impulsen?

Man vill gärna tro det, men det verkar inte alltid som om det stämmer. För några år sedan blev jag ganska illa påkörd av en cyklist på ett övergångsställe (jag hade förstås grön gubbe). Cyklisten själv stack vidare och flera personer gick rakt förbi mig trots att de sett vad som hänt. Det var killen i bilen som stod längst fram vid rödljuset som gick ur och hjälpte mig upp och kollade att jag inte hade gjort mig värre illa än att jag kunde klara mig hem. Så nä, alla har uppenbarligen inte den impulsen, vissa har bråttom till spårvagnen istället.

 

[Myzan87]

Jo givetvis försöker man hjälpa till så gott man kan. Jag har säkerligen hamnat i några sånna situationer men jag kommer inte på det just nu.

En dam föll på arlanda påväg från flygplanet. Jag var lite bakom henne och höll mej liten bit bakom för att inte stressa henne. När kommit ut i gången så trillar hon, och jag hade hjälpt henne men innan jag var framme hos henne hade redan 2-3 män hunnit fram till damen. Så jag gick vidare eftersom det inte fanns något jag kunde göra. Heder åt männen som hjälpte damen!

 

[Duplo]

 

[SprinkleOfStars]

Tyvärr är det inte så att alla hjälper sina medmänniskor.
För några år sedan kom jag körande med bilen in på en stor parkering vid en stormarknad och såg i ögonvrån något på marken som jag trodde var papperskassar någon ställt ifrån sig. Snurrade runt på parkeringen och hittade tillslut en ledig parkeringsplats. På väg mot entrén var jag tvungen passera där jag hade sett "papperskassarna" på marken och insåg, desto närmare jag kom, att det är ju en människa! Jag var definitivt inte den enda på parkeringsplatsen men andra, både fotgängare och bilister, gjorde en lov runt personen och fortsatte bara. Självklart stannade jag och hjälpte den äldre damen på fötter, hon hade halkat omkull, och hon var mycket tacksam och en gnutta förvånad över att det var "en ungdom" som hjälpte henne. Enligt henne hade hon legat där ett bra tag och försökt påkalla hjälp utan att någon brytt sig.

Vad jag själv upplevt i situationer och i diskussioner med andra är att många (absolut inte alla!) undviker att hjälpa till för att de har bråttom någonstans, tänker att någon annan säkert hjälper till, eller är rädd att råka illa ut om personen i nöd skulle vara alkoholpåverkad eller drogpåverkad.

 

[Björk]

Videon ovan är också ett bevis på mänsklig psykologi.
Det är konstaterat att när det finns många människor omkring en person som t ex faller så är det mindre chans att bli hjälpt än om det bara finns en person i närheten.

Många personer = "allas ansvar". Omedvetet agerar vi utifrån att "någon annan" kan/ska hjälpa. Vi ingriper inte för att det är för många som har "ansvar".
En person = det är MITT ansvar. Jag är den enda som ser och kan hjälpa. Och då gör man det.

(Det man också ser i videon är att det räcker faktiskt att EN person tar initiativet så är det fler som stannar, tittar och "engagerar" sig).

Det viktiga med den kunskapen om människans psyke är att när man vet om det så kan man medvetet välja att göra annorlunda när/om man själv befinner sig i en sådan situation där ingen reagerar.
Till och med i situationer där man själv kan känna sig "hjälplös" (t ex en stor man håller på att drunkna och jag vet att jag inte är kapabel att få honom i land själv; jag kanske står på stranden och är inte ens simkunnig själv). Man kan ta kommandot och säga till andra omkring sig att agera.

Jag har en gång lyssnat på en man som fick halspulsådern avsliten i en trafikolycka. Han låg på en trottoar och många människor var runtomkring honom. Han var inte synbart medveten, men han hörde dem. Han hörde "oj, fy fan... vad det sprutar...." "oj, han måste nog få hjälp.." mm och låg och tänkte "MEN HJÄLP MIG DÅ!". Som tur var kom en sjuksköterska ganska snart och tog initiativ och hans liv räddades.

 

[Björk]

Vad jag själv upplevt i situationer och i diskussioner med andra är att många (absolut inte alla!) undviker att hjälpa till för att de har bråttom någonstans, tänker att någon annan säkert hjälper till, eller är rädd att råka illa ut om personen i nöd skulle vara alkoholpåverkad eller drogpåverkad.

Ja, det verkar ofta vara rädsla. Och jag förstår inte riktigt VAD man är rädd för faktiskt. Om personen är synbart I NÖD så är det högst sannolikt inte någon större risk att denne börjar misshandla, råna eller våldta en själv. De kanske luktar illa, kanske kräks eller går inte att samtala med, men nåja, det är ju knappast farligt.

Jag vet att mina föräldrar en gång körde in en man till psykakuten; de hittade honom liggande bredvid en buske när de var ute på morgonpromenad. De trodde först han var död, men han kvicknade till och bad själv om att bli körd till psykakuten. De satte honom i baksätet på sin bil, men efter några hundra meter började han "härja" - skrika, gråta, kasta sig omkring och slå på bilens inredning. Då satte sig pappa i baksätet och höll om honom de ca 2 milen som det var till sjukhuset. Han luktade spyor, urin och gammal fylla. Men; som mina föräldrar sa: "vad ska man göra?" De såg ingen annan utväg än att hjälpa honom till psyk som han ju ville. Och när det funkade att hålla om honom för att han skulle kunna vara lugn så fick de väl göra det då.

 

[SprinkleOfStars]

Ja, det verkar ofta vara rädsla. Och jag förstår inte riktigt VAD man är rädd för faktiskt. Om personen är synbart I NÖD så är det högst sannolikt inte någon större risk att denne börjar misshandla, råna eller våldta en själv. De kanske luktar illa, kanske kräks eller går inte att samtala med, men nåja, det är ju knappast farligt.

I vintras satt jag uppe här hemma väldigt sent, klockan var nog 02.00, natten mot en lördag. Utanför fönstret var det snöstorm, det blåste så det snöade horisontellt och det var runt 20 minusgrader. Plötsligt hörde jag att någon ropade men det lät som ett "fyllerop", ungdomarna här i närheten brukar festa flitigt på helgerna och det är inte ovanligt att de skriker till varandra från balkonger eller ut genom fönster så jag tänkte inte mer på det. Ganska precis en timme senare hörde jag ett liknande rop och då blev jag nyfiken på var det kom ifrån så gick fram till fönstret och fick syn på en man som var ute på vägen men uppenbarligen hade legat ner för han dök upp bakom en snövall, sprang tre steg och försvann sedan ner bakom snövallen igen. Jag stod i fönstret i kanske 5-10 min för att se om han skulle resa på sig igen men då jag inte såg honom nåt mer började tankarna fara: "är han sjuk?", "är han full/drogpåverkad?", "tänk om plogbilen kommer och han ligger där, de har ingen chans att se honom...", "vad ska jag göra?".
Jag kan säga att tanken på att gå ut ensam kl.03.00 när inga människor är i rörelse, till en okänd man som ev. kan vara drog eller alkoholpåverkad gjorde mig både lite osäker och rädd till en början men ganska snabbt kom jag fram till att i det skick mannen verkade vara skulle jag lätt kunna springa ifrån honom om han skulle visa sig vara våldsam. Så jag gick ut

Mannen låg mitt på vägen i djupsnön och jag försökte påkalla hans uppmärksamhet men fick bara svag respons och det var obegripligt mummelmummel så då ringde jag 112 som skickade både polis och ambulans eftersom jag inte kunde avgöra om han var sjuk eller bara väldigt onykter. Visade sig att polisen visste vem det var och orsaken till att jag hade svårt att få respons från mannen var att han var döv. Han fick i alla fall åka med polisbilen och det kändes väldigt bra att han blev omhändertagen och slapp ligga där ute i snöstormen.

När jag berättade det här för mina vänner så tyckte de flesta att jag var kokad som inte ringde 112 på en gång istället för att gå ut själv mitt i natten och ja, kanske det hade varit "smartare" men jag vet inte riktigt hur jag tänkte där.

 

[sjoberga]

Hur är ni, är ni en sådan som hellre blundar och hoppas att någon annan ska hjälpa till eller är ni den som är först framme, eller kanske hänger lite avvaktande i bakgrunden och iakttar och är beredd att hjälpa till om det ser ut att behövas?

Jag är den som är först framme - om det inte redan verkar vara någon som hjälper tillräckligt. Jag tänker att mina begränsade kunskaper i HLR, akut medicin och annat kan vara till hjälp, och när de inte kan det så kan lite vanlig medmänsklighet och bry-sig-om ändå vara värt mycket för en människa som har stora problem. Framförallt vill man snabbt ta reda på om man kan hjälpa till, genom att larma, hjälpa eller göra något annat.

Det blir inte så många tillfällen i livet tänker jag - där man verkligen, akut, kan göra skillnad för en annan medmänniska.

Vid ett tillfälle, för flera år sedan, var jag med om en sådan liten grej. På väg ut ur stan ser jag hur en cykel ligger väldigt konstigt till i dikesrenen och en arm som vinkar lite slött i diket. Ingen stannar, men jag svänger in i vägrenen och slår på varningsblinkers. I dikesrenen ligger en man som har cyklat omkull och slagit sig ganska rejält och tuppat av. Han var uppenbart kraftigt berusad (lukt). Han visste inte vad han heter, var han bor eller vad som hade hänt. Jag hjälpte honom upp ur diket när han ville det och frågade om han ville ha skjuts till sjukhuset eller om han kände sig OK och ville hem. Efter ett tag piggnade han till lite och blev mer talbar, sen skjutsade jag hem honom till sitt. Sen ville han återgälda hjälpen genom både pengar, cigaretter och sprit som jag avböjde snällt.......

Att man inte bryr sig när man ser en medmänniska som har råkat ut för en olycka är svårt för mig att acceptera. Även när jag berättat om händelsen för vissa andra, får jag rynkade miner och "hjälpte du honom fast han var aspackad?", "fick han sitta i din bil, tänk om han hade kräkts?". Jag förstår inte den människosynen, alls. Jag tänker istället, tänk om han hade varit i behov av omedelbar akut vård? Nu var inte så fallet, men det var det ingen som ens brydde sig om att ta reda på.

Den dagen jag råkar ut för en olycka vill jag gärna ha hjälp - det gör beslutet om att ge andra hjälp lätt även för någon som är egoistisk tänker jag. Fast jag vill ju hjälpa till ändå, så jag kanske inte kan modellera hur en superegoist tänker på rätt sätt.

 

[Jozze]

Så jag gick ut

Fantastisk smiley!

När jag berättade det här för mina vänner så tyckte de flesta att jag var kokad som inte ringde 112 på en gång istället för att gå ut själv mitt i natten och ja, kanske det hade varit "smartare" men jag vet inte riktigt hur jag tänkte där.

Lätt för dina vänner att säga i efterhand hur de skulle ha gjort när de inte ens befunnit/befann sig i situationen. Det viktiga är att resultatet blev gott och att du gjorde NÅGOT. Att du agerade var nog bra mycket viktigare än att du överlade vilket det mest optimala tillvägagångssättet skulle kunna vara.

 

[Jozze]

Som svar på TS är jag tyvärr mindre handlingskraftig i verkligheten än vad jag är i teorin. Förra veckan t.ex. satt en man i kanske 60-årsåldern på sin rollator, eller om det var rullstol, utanför ett systembolag. Han hängde med huvudet och säkerligen sov han ruset av sig. Men det hade varit extremt varmt den dagen så han skulle ju lika gärna kunna sitta där avtuppad av vätskebrist, med hjärtproblem eller vad som. Jag övervägde att gå fram och fråga hur det stod till men avstod, tyvärr. Dock gnagde det dåliga samvetet mig lång stund efteråt och jag lovade mig själv att nästa gång, då ska jag agera.

Kanske var det dålig karma som gjorde att bara 2 av 20-25 bilar som jag vinkade till stannade för att hjälpa mig i morse när både min bil och mobil dog på väg till jobbet...

 

[Björk]

När jag berättade det här för mina vänner så tyckte de flesta att jag var kokad som inte ringde 112 på en gång istället för att gå ut själv mitt i natten och ja, kanske det hade varit "smartare" men jag vet inte riktigt hur jag tänkte där.

Du gjorde ju helt RÄTT!
Även om mannen var döv så såg han ju dig - en medmäniska som kunde ge hopp/tröst om räddning. Det är också värt något; att få känslan av trygghet i en utsatt situation.

Din historia fick mig att minnas något liknande. Jag kom hem sent från krogen i den stad jag bodde. Utanför vårt hus låg en "alkis" i snön; jag kände igen honom; han bodde i vårt hus. En äldre man, ganska grovt alkoholiserad. Han låg där med tunna lågskor i djupsnö och sluddrade att han ramlat omkull. Han var helt enkelt för full för att kunna resa sig igen. Jag hjälpte honom upp och till dörren så han kunde komma in i värmen.

Jag brukar tänka såhär: även om det nu är deras eget fel (som alkisen som inte kan gå på grund av att han supit så hårt) så är det ju en människa. Jag vill inte läsa i tidningen dagen efter att en man frös ihjäl 5 meter utanför sin port och veta om att jag bara gick förbi och struntade i honom. Men en del verkar tycka att det är okej; att de får "skylla sig själv". ....
Jag fattar det inte alls.

 

[Björk]

Fick just detta i mitt flöde på facebook:
http://faithtap.com/1521/dashcam-from-russia-that-makes-the-world-cry/