Jag har blivit väldigt bra på att vänta. Det känns som att jag har byggt mig ett eget väntrum som är väldigt trivsamt, och här sitter jag och väntar.
På ett sätt är det väldigt skönt.
Ingen press, ingen stress, inga krav, inga måsten. Jag bara väntar.
Jag behöver egentligen inte vara rädd för nånting längre, för inget spelar så stor roll här i väntsalen.
Det spelar ingen större roll om det är vardag eller helg. Det ena är inte mer värt än det andra. Jag trivs med att jobba och jag trivs hemma. Ibland är det mer praktiskt med det ena, ibland med det andra, men det spelar ingen större roll.
Jag känner ingen besvikelse, ingen kamp, ingen vantrivsel, ingen press. Jag sitter här i min väntsal och har det fint och lugnt. Vad poängen är och vad jag väntar på vet jag dock inte. Om det här verkligen är att “leva livet” och nyttja mina livsdagar på bästa sätt vet jag inte. Kanske inte, men nu har jag gjort så gott jag kan. En sak är ju att känna sig vibrerande av liv och passionerat levande, men om jag nu inte har de förutsättningarna och inte vet hur jag skulle kunna skapa nåt sånt, så är ett vackert väntrum inte alls fy skam.
Nu när det är mitt uppe i mörkerperioden så blir det extra mycket väntan. Väntan på ett drägligt väder och väntan på LJUS. Hela vardagarna går åt till jobbet, när jag kommer hem känns det redan som läggdags. Men det känns faktiskt helt OK. Vinterhalvåret är en död tid för mig, och det kan få vara så. När mörkret ger vika kommer jag att börja vara utomhus och pyssla igen så länge det är ljust, det vet jag ju.
Men varför känner jag såhär? Vad är det som gör att mitt liv känns som en väntan? Jag begriper det inte riktigt.
…Sen har jag en oro i kroppen ändå tyvärr. Försöker jobba på att bli av med den, men det är klurigt. Jag är rädd för att bli blåst av de firmor jag anlitar, jag är rädd för att gå i personlig konkurs eller ställas inför något jag inte klarar av att lösa och jag är rädd för samhällsutvecklingen. Det är sånt jag trots allt grubblar över. Fast jag borde väl inte. Blir nånting bättre av oro?
"Om du väntar på vad livet har att ge
så ger dig livet väntan
på vad livet har att ge."
(Okänd)
"Men om allt det vi gjorde inte var för kärleken
Vad är det då man gör det för?…"
(Laleh)
På ett sätt är det väldigt skönt.
Ingen press, ingen stress, inga krav, inga måsten. Jag bara väntar.
Jag behöver egentligen inte vara rädd för nånting längre, för inget spelar så stor roll här i väntsalen.
Det spelar ingen större roll om det är vardag eller helg. Det ena är inte mer värt än det andra. Jag trivs med att jobba och jag trivs hemma. Ibland är det mer praktiskt med det ena, ibland med det andra, men det spelar ingen större roll.
Jag känner ingen besvikelse, ingen kamp, ingen vantrivsel, ingen press. Jag sitter här i min väntsal och har det fint och lugnt. Vad poängen är och vad jag väntar på vet jag dock inte. Om det här verkligen är att “leva livet” och nyttja mina livsdagar på bästa sätt vet jag inte. Kanske inte, men nu har jag gjort så gott jag kan. En sak är ju att känna sig vibrerande av liv och passionerat levande, men om jag nu inte har de förutsättningarna och inte vet hur jag skulle kunna skapa nåt sånt, så är ett vackert väntrum inte alls fy skam.
Nu när det är mitt uppe i mörkerperioden så blir det extra mycket väntan. Väntan på ett drägligt väder och väntan på LJUS. Hela vardagarna går åt till jobbet, när jag kommer hem känns det redan som läggdags. Men det känns faktiskt helt OK. Vinterhalvåret är en död tid för mig, och det kan få vara så. När mörkret ger vika kommer jag att börja vara utomhus och pyssla igen så länge det är ljust, det vet jag ju.
Men varför känner jag såhär? Vad är det som gör att mitt liv känns som en väntan? Jag begriper det inte riktigt.
…Sen har jag en oro i kroppen ändå tyvärr. Försöker jobba på att bli av med den, men det är klurigt. Jag är rädd för att bli blåst av de firmor jag anlitar, jag är rädd för att gå i personlig konkurs eller ställas inför något jag inte klarar av att lösa och jag är rädd för samhällsutvecklingen. Det är sånt jag trots allt grubblar över. Fast jag borde väl inte. Blir nånting bättre av oro?
"Om du väntar på vad livet har att ge
så ger dig livet väntan
på vad livet har att ge."
(Okänd)
"Men om allt det vi gjorde inte var för kärleken
Vad är det då man gör det för?…"
(Laleh)
