Jag har länge brottats med ett problem jag behöver hjälp att få perspektiv och gärna lösningsförslag på. Det är så att jag sedan ett antal år är ”sjukpensionär”. Jag har flera kroniska fysiska sjukdomar, ej synliga, samt flera krämpor i rörelseapparaten men det är inte i första hand därför jag inte jobbar. Huvudorsaken är den funktionsnedsättning jag har pga asberger syndrom.
När jag var yngre, innan min diagnos, studerade jag på universitetet och jag har en examen, har dock aldrig jobbat med det. Jag har problem med sociala relationer och mycket annat men har med åren ändå lärt mig mycket om det sociala och kan verka hyfsat normal. Ofta misslyckas jag, men under gynnsamma förutsättningar är det nog ingen som misstänker att jag skulle ha asperger.
Problemet är hur jag ska hantera frågan vad jag jobbar med. Att vara ärlig känns som att belasta andra med för privat information för tidigt plus att jag inte vill verka ”misslyckad”. Att glida undan frågan med ett ”har inget jobb” etc och låta den andra anta att jag är arbetslös kan rädda situation för stunden men inte i längden. Frågan riskerar komma tillbaka efter ett tag ”Hur går det på jobbfronten nu då?”.
Sen är det så vansinnigt jobbigt att alltid spela en roll på något vis. Jag känner mig obekväm och det märks och gör andra obekväma och försämrar kontakten.
Tänker ibland att det bästa vore om jag kunde vara ärlig och samtidigt bekväm med mig själv, då skulle andra också bli bekväma. Men är det verkligen så? Känns som detta är en så allvarlig sak, att alla skulle fly om de fick veta sanningen. Om du fick veta detta om någon, skulle det förändra din syn på denna som potentiell vän eller partner? Och om jag kunde klara av att bli bekväm med min sjukpension, skulle inte det också vara väldigt provocerande? Typ om man inte jobbar så ska man lida varje sekund och verkligen inte vara bekväm med det?
Jag mår så himla bra när jag för en stund lyckas ”vara normal” och andra människor verkar intresserade av att prata med mig och ser mig som ”alla andra”. Det är då mitt riktiga friska jag kommer fram på något vis. Men samtidigt är detta en så jobbig hemlighet att jag drar mig för chanser att fördjupa relationen eftersom jag då kommer tvingas avslöja mig själv.
Ska jag berätta? Vad, och hur tidigt? Om jag inte ska säga hela sanningen första gången jag träffar någon, vad ska jag då säga tillsvidare som helst ändå inte är en lögn? Vill inte att andra ska känna sig obekväma av att jag vräker ur mig för privata saker på en gång! Dessutom vill jag inte blotta mig själv så mycket på en gång för nya människor. Fundera på om jag kan säga något i stil med att det är lite privat och att jag känner mig obekväm att prata om det så tidigt, då är jag ärlig men visar ändå mina gränser. Men samtidigt öppnar det ju för spekulationer om varför en enkel jobbfråga skulle vara så himla privat liksom? Och människor skulle känna att jag var sluten och bli obekväma ändå.
Vore så glad för synpunkter och idéer!
När jag var yngre, innan min diagnos, studerade jag på universitetet och jag har en examen, har dock aldrig jobbat med det. Jag har problem med sociala relationer och mycket annat men har med åren ändå lärt mig mycket om det sociala och kan verka hyfsat normal. Ofta misslyckas jag, men under gynnsamma förutsättningar är det nog ingen som misstänker att jag skulle ha asperger.
Problemet är hur jag ska hantera frågan vad jag jobbar med. Att vara ärlig känns som att belasta andra med för privat information för tidigt plus att jag inte vill verka ”misslyckad”. Att glida undan frågan med ett ”har inget jobb” etc och låta den andra anta att jag är arbetslös kan rädda situation för stunden men inte i längden. Frågan riskerar komma tillbaka efter ett tag ”Hur går det på jobbfronten nu då?”.
Sen är det så vansinnigt jobbigt att alltid spela en roll på något vis. Jag känner mig obekväm och det märks och gör andra obekväma och försämrar kontakten.
Tänker ibland att det bästa vore om jag kunde vara ärlig och samtidigt bekväm med mig själv, då skulle andra också bli bekväma. Men är det verkligen så? Känns som detta är en så allvarlig sak, att alla skulle fly om de fick veta sanningen. Om du fick veta detta om någon, skulle det förändra din syn på denna som potentiell vän eller partner? Och om jag kunde klara av att bli bekväm med min sjukpension, skulle inte det också vara väldigt provocerande? Typ om man inte jobbar så ska man lida varje sekund och verkligen inte vara bekväm med det?
Jag mår så himla bra när jag för en stund lyckas ”vara normal” och andra människor verkar intresserade av att prata med mig och ser mig som ”alla andra”. Det är då mitt riktiga friska jag kommer fram på något vis. Men samtidigt är detta en så jobbig hemlighet att jag drar mig för chanser att fördjupa relationen eftersom jag då kommer tvingas avslöja mig själv.
Ska jag berätta? Vad, och hur tidigt? Om jag inte ska säga hela sanningen första gången jag träffar någon, vad ska jag då säga tillsvidare som helst ändå inte är en lögn? Vill inte att andra ska känna sig obekväma av att jag vräker ur mig för privata saker på en gång! Dessutom vill jag inte blotta mig själv så mycket på en gång för nya människor. Fundera på om jag kan säga något i stil med att det är lite privat och att jag känner mig obekväm att prata om det så tidigt, då är jag ärlig men visar ändå mina gränser. Men samtidigt öppnar det ju för spekulationer om varför en enkel jobbfråga skulle vara så himla privat liksom? Och människor skulle känna att jag var sluten och bli obekväma ändå.
Vore så glad för synpunkter och idéer!
