"Vad jobbar du med?" - att leva i en lögn

Är ännu inte riktigt bekväm med att säga att jag är sjukpensionär första gången jag träffar någon, känner mig lätt underlägsen och liksom misslyckad.

Det är fullt förståeligt att du känner så, men det är obefogat.
Det är inget fel eller misslyckat i att vara sjukpensionär. Du behöver absolut inte känna dig i underläge för det, och det är ingenting att skämmas över.
Du har ju en funktionsnedsättning och dessutom fysiska sjukdomar, och har inte möjlighet att arbeta. Det gör dig varken till en bättre eller sämre människa än någon annan.

Edit: Glömde. Jag tror precis som @Squie att om du själv accepterar hur det är för dig, så kommer den här frågan bli enklare att tackla.

Och så tänkte jag på en till sak i trådstarten.
Och om jag kunde klara av att bli bekväm med min sjukpension, skulle inte det också vara väldigt provocerande? Typ om man inte jobbar så ska man lida varje sekund och verkligen inte vara bekväm med det?
Det skulle inte alls vara provocerande. Har du blivit sjukpensionär så har du ju goda grunder till det. Och man ska absolut inte lida varje sekund om man inte jobbar! Då skulle ju jättemånga människor gå under helt och hållet.
 
Senast ändrad:
Jag har länge brottats med ett problem jag behöver hjälp att få perspektiv och gärna lösningsförslag på. Det är så att jag sedan ett antal år är ”sjukpensionär”. Jag har flera kroniska fysiska sjukdomar, ej synliga, samt flera krämpor i rörelseapparaten men det är inte i första hand därför jag inte jobbar. Huvudorsaken är den funktionsnedsättning jag har pga asberger syndrom.

När jag var yngre, innan min diagnos, studerade jag på universitetet och jag har en examen, har dock aldrig jobbat med det. Jag har problem med sociala relationer och mycket annat men har med åren ändå lärt mig mycket om det sociala och kan verka hyfsat normal. Ofta misslyckas jag, men under gynnsamma förutsättningar är det nog ingen som misstänker att jag skulle ha asperger.

Problemet är hur jag ska hantera frågan vad jag jobbar med. Att vara ärlig känns som att belasta andra med för privat information för tidigt plus att jag inte vill verka ”misslyckad”. Att glida undan frågan med ett ”har inget jobb” etc och låta den andra anta att jag är arbetslös kan rädda situation för stunden men inte i längden. Frågan riskerar komma tillbaka efter ett tag ”Hur går det på jobbfronten nu då?”.

Sen är det så vansinnigt jobbigt att alltid spela en roll på något vis. Jag känner mig obekväm och det märks och gör andra obekväma och försämrar kontakten.

Tänker ibland att det bästa vore om jag kunde vara ärlig och samtidigt bekväm med mig själv, då skulle andra också bli bekväma. Men är det verkligen så? Känns som detta är en så allvarlig sak, att alla skulle fly om de fick veta sanningen. Om du fick veta detta om någon, skulle det förändra din syn på denna som potentiell vän eller partner? Och om jag kunde klara av att bli bekväm med min sjukpension, skulle inte det också vara väldigt provocerande? Typ om man inte jobbar så ska man lida varje sekund och verkligen inte vara bekväm med det?

Jag mår så himla bra när jag för en stund lyckas ”vara normal” och andra människor verkar intresserade av att prata med mig och ser mig som ”alla andra”. Det är då mitt riktiga friska jag kommer fram på något vis. Men samtidigt är detta en så jobbig hemlighet att jag drar mig för chanser att fördjupa relationen eftersom jag då kommer tvingas avslöja mig själv.

Ska jag berätta? Vad, och hur tidigt? Om jag inte ska säga hela sanningen första gången jag träffar någon, vad ska jag då säga tillsvidare som helst ändå inte är en lögn? Vill inte att andra ska känna sig obekväma av att jag vräker ur mig för privata saker på en gång! Dessutom vill jag inte blotta mig själv så mycket på en gång för nya människor. Fundera på om jag kan säga något i stil med att det är lite privat och att jag känner mig obekväm att prata om det så tidigt, då är jag ärlig men visar ändå mina gränser. Men samtidigt öppnar det ju för spekulationer om varför en enkel jobbfråga skulle vara så himla privat liksom? Och människor skulle känna att jag var sluten och bli obekväma ändå.

Vore så glad för synpunkter och idéer!
Jag tror, att relationer bygger på förtroende, och då är det viktigt att vara ärlig. Samtidigt kan jag förstå att du inte vill öppna upp dina allra innersta problem för en främling.
Kanske kan du "öva" på några och berätta sanningen, såhär i början. Se vad som händer,
Jag tycker inte alla som frågar vad du jobbar med skall ha tillgång till din diagnos, men av dig utvalda så tycker jag det vore bra.

Ju mer vi pratar om funktionsnedsättningar ju större blir förståelsen.
Lycka till
 
Jag har länge brottats med ett problem jag behöver hjälp att få perspektiv och gärna lösningsförslag på. Det är så att jag sedan ett antal år är ”sjukpensionär”. Jag har flera kroniska fysiska sjukdomar, ej synliga, samt flera krämpor i rörelseapparaten men det är inte i första hand därför jag inte jobbar. Huvudorsaken är den funktionsnedsättning jag har pga asberger syndrom.

När jag var yngre, innan min diagnos, studerade jag på universitetet och jag har en examen, har dock aldrig jobbat med det. Jag har problem med sociala relationer och mycket annat men har med åren ändå lärt mig mycket om det sociala och kan verka hyfsat normal. Ofta misslyckas jag, men under gynnsamma förutsättningar är det nog ingen som misstänker att jag skulle ha asperger.

Problemet är hur jag ska hantera frågan vad jag jobbar med. Att vara ärlig känns som att belasta andra med för privat information för tidigt plus att jag inte vill verka ”misslyckad”. Att glida undan frågan med ett ”har inget jobb” etc och låta den andra anta att jag är arbetslös kan rädda situation för stunden men inte i längden. Frågan riskerar komma tillbaka efter ett tag ”Hur går det på jobbfronten nu då?”.

Sen är det så vansinnigt jobbigt att alltid spela en roll på något vis. Jag känner mig obekväm och det märks och gör andra obekväma och försämrar kontakten.

Tänker ibland att det bästa vore om jag kunde vara ärlig och samtidigt bekväm med mig själv, då skulle andra också bli bekväma. Men är det verkligen så? Känns som detta är en så allvarlig sak, att alla skulle fly om de fick veta sanningen. Om du fick veta detta om någon, skulle det förändra din syn på denna som potentiell vän eller partner? Och om jag kunde klara av att bli bekväm med min sjukpension, skulle inte det också vara väldigt provocerande? Typ om man inte jobbar så ska man lida varje sekund och verkligen inte vara bekväm med det?

Jag mår så himla bra när jag för en stund lyckas ”vara normal” och andra människor verkar intresserade av att prata med mig och ser mig som ”alla andra”. Det är då mitt riktiga friska jag kommer fram på något vis. Men samtidigt är detta en så jobbig hemlighet att jag drar mig för chanser att fördjupa relationen eftersom jag då kommer tvingas avslöja mig själv.

Ska jag berätta? Vad, och hur tidigt? Om jag inte ska säga hela sanningen första gången jag träffar någon, vad ska jag då säga tillsvidare som helst ändå inte är en lögn? Vill inte att andra ska känna sig obekväma av att jag vräker ur mig för privata saker på en gång! Dessutom vill jag inte blotta mig själv så mycket på en gång för nya människor. Fundera på om jag kan säga något i stil med att det är lite privat och att jag känner mig obekväm att prata om det så tidigt, då är jag ärlig men visar ändå mina gränser. Men samtidigt öppnar det ju för spekulationer om varför en enkel jobbfråga skulle vara så himla privat liksom? Och människor skulle känna att jag var sluten och bli obekväma ändå.

Vore så glad för synpunkter och idéer!

Jag förstår precis hur du känner för jag har typ samma "problem" .
Jag fick klart min sjukersättning för ett par månader sedan efter många års sjukskrivning och kamp med utredningar. Dock har jag turen att jag kan jobba 25%, (har alltså 75% sjukersättning.)Men trots att jag kämpar som ett as för att orka mina 25% så kommer det aldrig vara bra nog i vissa folks ögon. Jag får kämpa med flera timmars träning/vecka för att orka ha en dräglig vardag och orka med att jobba. Men det vänder folk till att "Springa på gymmet flera dagar orkar hon men hon kan inte jobba heltid"
Skulle jag inte träna så skulle samma personer antagligen säga "Hon gör ju inget för att bli bättre"
Så det kvittar nog hur man svarar för det kommer aldrig vara rätt svar för alla. Jag försöker läsa av situationen, vara stolt och svara ärligt. Jag har inget att skämmas för, jag har gjort och gör vad jag kan för att må bra. Dom som känner mej på riktigt vet och förstår och är glada att jag hittat en balans.

Va stolt över dej själv!!
 
Angående "Och om jag kunde klara av att bli bekväm med min sjukpension, skulle inte det också vara väldigt provocerande? Typ om man inte jobbar så ska man lida varje sekund och verkligen inte vara bekväm med det?"
så har jag erfarenheten att det är provocerande.

Jag har samma problematik som du, men har daglig verksamhet 2 dagar i veckan i ett stall där jag trivs.
När mitt "egna lilla samhälle" som jag kallar det fungerar, mår jag lika bra som vem som helst. Folk fattar inte att man inte går runt och mår dåligt hela tiden, utan att det är när man hamnar i en situation man inte klarar av som det går åt skogen.

Jag trivs fint och klarar mitt liv bra med min sambo (som hjälper mig med massor varje dag), mina två hästar (som bor hemma dvs slipper träffa andra människor i stall/på bussar), med min dagliga verksamhet (där det bara är jag, chefen och alla hästar så jag får vara ifred). Jag har upplevt att personer har tittat snett på mig och undrat vad det är för fel på mig som ju fungerar så bra. Kan jag inte lika gärna jobba?
Då tänker jag i mitt stilla sinne att de skulle se mig när en telefon ringer, när någon okänd tar kontakt, när jag är i en butik osv osv osv.

Men vad vet jag, har fått höra att jag inte kan läsa av eller förstå människor så jag kan ju ha helt fel i vad de tror om mig ;)
 
Kanske borde tillägga att insikten jag kommit till är att nyckeln är att lära sig att inte bry sig om vad de tycker och tänker.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Det här kan vara ett känsligt ämne för vissa, men jag känner att jag behöver prata om det här och kanske få några kloka ord/råd... För...
Svar
2
· Visningar
752
Senast: miumiu
·
Övr. Hund Hej! Jag ber om ursäkt för en låång text. Jag är förtvivlad över situationen med min 7 månader gamla valp, jag känner mig så jävla...
2 3
Svar
42
· Visningar
5 274
Senast: fixi
·
Hästmänniskan Jag behöver hjälp! Det är en lång text men om någon orkar läsa och ge mig lite stöttning så skulle det uppskattas enormt! För er...
2
Svar
28
· Visningar
3 597
Senast: Lavinia
·
Skola & Jobb Kan man skriva en skriva-av-sig-tråd här? Den kanske bör ligga under Dagbok, men samtidigt kanske det funkar lika bra här? För er som...
2
Svar
24
· Visningar
5 243
Senast: Sasse
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp