Jag har nog lärt om i stort sett allt men några exempel är; att allt inte alls handlar om plikt och måsten utan att man kan göra saker för att man vill och mår väl av det.
Att alla inte alls måste stöpas/pressas/tvingas in i samma form utan att man duger utmärkt precis som man är.
Att det inte är farligt att vara öppen med sig själv, att släppa människor inpå livet och dela glädje och sorg med andra på riktigt.
Att det finns en värld utanför den dömande religiösa världen.
Att man varken behöver vara pessimist eller bitter som vuxen.
Att man kan ha koll på sin ekonomi, att det inte är något som är omöjligt även med små inkomster.
Att jag inte är värdelös.
Att utbildning inte är något mycket mycket svårt. Jag fick hela min barndom höra hur fruktansvärt svårt allting var i utbildningssammanhang, det är mycket möjligt att de själva tyckte det men i mina öron blev det att det inte var någon idé att jag försökte. Mina föräldrar vet fortfarande inte om att jag har pluggat på universitet för även om jag hade sagt det så hade de utgått ifrån att jag aldrig skulle klara det, dvs. jag ljuger bara. Dessutom räknas bara vissa utbildningar och ingenting med djur är värt något.
Att man som kvinna kan göra precis vad man vill och inte behöver vara någon mans bihang eller slav som han kan och har rätt att behandla hur illa som helst.
Att man inte slår barn.
Att man inte alls behöver göra saker för att någon annan förväntar sig det utav en.
Att det inte är något normalt att lämna sina barn vind för våg.
Att det är normalt att förmedla till dem man älskar att man gör det.
Att fysisk närhet kan vara ömsesidig och önskad.
Att ingen har rätt att tvinga en till saker man inte vill.
Att det faktiskt går och är värt att våga lita på andra människor.
Att det inte är farligt att vara känslomässigt beroende av andra och våga älska. Jag kan fortsätta hur länge som helst...
Det finns så mycket men det som har hindrat mig mest i livet tror jag faktiskt är att jag blev itutad att ingen bryr sig om mig, att jag är värdelös och att jag absolut inte fick ställa några krav på någon utan skulle bara finnas där som någon som servade andra med allt. Att jag skulle hålla tyst om vad jag kände och tyckte och aldrig prata om personliga och privata saker med någon. Här utgicks det alltså ifrån att allt som någon någonsin kunde vändas emot en vid ett senare tillfälle också skulle göra det. Det är svårt att få nära vänner när man aldrig någonsin delar med sig av sig själv på riktigt utan bara drar de väl tillrättalagda sakerna man vet hur folk brukar reagera på. Folk kan i början tro att man är öppen och vissa ser kanske aldrig igenom det men det skapar en falskhet, en yta utan djup, som gör att om man sedan delar med sig så fallerar vänskapen för den var aldrig ömsesidig utan ensidig. Det blir lika fel för människor då som om en psykolog skulle börja diskutera sina problem med en klient. Det har aldrig handlat om riktig vänskap utan om att jag var en hjälpare och de mottagare och de har aldrig varit intresserade av något annat. Det samtalet, att jag inte skulle dela med mig, vara öppen, kom efter att jag i ilska sagt till min mamma att en kompis visste allt om mig när jag var runt 8-10 år. Hon blev såklart rädd. Tänk om andra fick veta att den fina fasaden var just en fasad och tänk om någon visste vilken misär som dolde sig innanför, men det samtalet som var ett av väldigt få samtal vi någonsin har haft förstörde så enormt mycket för mig. Innan hade det inte varit uttalat utan en tyst regel att inte dela med sig alls men då blev det så uttalat, så verkligt, så hårt och jag fick höra så mycket om hur människor hade drabbats för att de hade varit öppna och hur illa det hade gått för dem. Bättre att vara tyst liksom.
Bland det första jag insåg var nog det vansinniga i att låna till allt. Jag har präglats hårt av det faktum att de trots goda eller mycket goda inkomster aldrig hade pengar till mat och kläder och jag kan bara tänka mig att låna till hus och tidigare till studier pga det.
