Länge sedan jag var aktiv på sidan. Tror att många av er kommer att ropa TROLL för detta som har skett kan inte och ska inte kunna hända, tror man.
Iallafall, för cirka 2 månader sedan miste jag min älskade pappa i cancer. Pappa var sjuk i ca 2 år, men var för det mesta hyggligt pigg.Sista veckan tillbringade han på sjukhus där han dog, ej av cancern i sig, utan av en lunginflammation , som ledde till proppar i lungorna.
Det var ett hårt slag, både för mig som enda barnet, min mamma så klart och för hela min familj.
Sakta har vi börjat klättra uppåt, börjat få livet att fungera så smått igen, jag kunde ta upp lite av mina fritidsintressen igen och behövde inte tillbringa så mycket tid med mamma.
Så förra måndagen kom nästa slag. Min sambo har känt sig trött och hängig samt haft ont i bröstet och ryggen ett längre tag. Sambon, som sällan eller aldrig går till doktorn har sprungit fram och tillbaka på vc. Inga prover mer än snabbsänka har tagits och förra fredagen blev han hemskickad med hostmedicin, värktabletter och order om att han skulle ransonera sitt vilande. I måndags kväll mådde han ännu sämre och jag kände att jag inte vågade ta ansvar för honom hemma mera så vi åkte in till akuten. För att göra en lång historia kort. Efter lång väntan och röntgen fick vi beskedet, stor tumör mellan lungorna, spridning till revben och ryggkotor där det även fanns ett brott. Samma cancerform som min far dog i i februari.
Hur fan kunde detta hända? En vältränad idrottsman som aldrig rökt i hela sitt liv! Just nu känns det som att vara på ett gungfly! Just nu är mannen hemma, men mycket trött och med svåra smärtor. Dessutom rädd och fylld av ångest. Förstår att det är ganska "kört", men jag har svårt att ta in det. Försöker stå stark och hoppfull men så snart jag blir ensam rinner tårarna och paniken kommer upp till ytan. Begriper inte hur jag/vi ska klara av detta. Har stöd av våra vuxna barn, men dom är ju lika förtvivlade dom.
Vet inte vad jag egentligen ville med denna tråd, kanske bara få en chans att sätta ord på det som finns ständigt i mitt huvud!
Iallafall, för cirka 2 månader sedan miste jag min älskade pappa i cancer. Pappa var sjuk i ca 2 år, men var för det mesta hyggligt pigg.Sista veckan tillbringade han på sjukhus där han dog, ej av cancern i sig, utan av en lunginflammation , som ledde till proppar i lungorna.
Det var ett hårt slag, både för mig som enda barnet, min mamma så klart och för hela min familj.
Sakta har vi börjat klättra uppåt, börjat få livet att fungera så smått igen, jag kunde ta upp lite av mina fritidsintressen igen och behövde inte tillbringa så mycket tid med mamma.
Så förra måndagen kom nästa slag. Min sambo har känt sig trött och hängig samt haft ont i bröstet och ryggen ett längre tag. Sambon, som sällan eller aldrig går till doktorn har sprungit fram och tillbaka på vc. Inga prover mer än snabbsänka har tagits och förra fredagen blev han hemskickad med hostmedicin, värktabletter och order om att han skulle ransonera sitt vilande. I måndags kväll mådde han ännu sämre och jag kände att jag inte vågade ta ansvar för honom hemma mera så vi åkte in till akuten. För att göra en lång historia kort. Efter lång väntan och röntgen fick vi beskedet, stor tumör mellan lungorna, spridning till revben och ryggkotor där det även fanns ett brott. Samma cancerform som min far dog i i februari.
Hur fan kunde detta hända? En vältränad idrottsman som aldrig rökt i hela sitt liv! Just nu känns det som att vara på ett gungfly! Just nu är mannen hemma, men mycket trött och med svåra smärtor. Dessutom rädd och fylld av ångest. Förstår att det är ganska "kört", men jag har svårt att ta in det. Försöker stå stark och hoppfull men så snart jag blir ensam rinner tårarna och paniken kommer upp till ytan. Begriper inte hur jag/vi ska klara av detta. Har stöd av våra vuxna barn, men dom är ju lika förtvivlade dom.
Vet inte vad jag egentligen ville med denna tråd, kanske bara få en chans att sätta ord på det som finns ständigt i mitt huvud!