Vad är oddsen, liksom?

MollyMus

Trådstartare
Länge sedan jag var aktiv på sidan. Tror att många av er kommer att ropa TROLL för detta som har skett kan inte och ska inte kunna hända, tror man.
Iallafall, för cirka 2 månader sedan miste jag min älskade pappa i cancer. Pappa var sjuk i ca 2 år, men var för det mesta hyggligt pigg.Sista veckan tillbringade han på sjukhus där han dog, ej av cancern i sig, utan av en lunginflammation , som ledde till proppar i lungorna.
Det var ett hårt slag, både för mig som enda barnet, min mamma så klart och för hela min familj.
Sakta har vi börjat klättra uppåt, börjat få livet att fungera så smått igen, jag kunde ta upp lite av mina fritidsintressen igen och behövde inte tillbringa så mycket tid med mamma.
Så förra måndagen kom nästa slag. Min sambo har känt sig trött och hängig samt haft ont i bröstet och ryggen ett längre tag. Sambon, som sällan eller aldrig går till doktorn har sprungit fram och tillbaka på vc. Inga prover mer än snabbsänka har tagits och förra fredagen blev han hemskickad med hostmedicin, värktabletter och order om att han skulle ransonera sitt vilande. I måndags kväll mådde han ännu sämre och jag kände att jag inte vågade ta ansvar för honom hemma mera så vi åkte in till akuten. För att göra en lång historia kort. Efter lång väntan och röntgen fick vi beskedet, stor tumör mellan lungorna, spridning till revben och ryggkotor där det även fanns ett brott. Samma cancerform som min far dog i i februari.
Hur fan kunde detta hända? En vältränad idrottsman som aldrig rökt i hela sitt liv! Just nu känns det som att vara på ett gungfly! Just nu är mannen hemma, men mycket trött och med svåra smärtor. Dessutom rädd och fylld av ångest. Förstår att det är ganska "kört", men jag har svårt att ta in det. Försöker stå stark och hoppfull men så snart jag blir ensam rinner tårarna och paniken kommer upp till ytan. Begriper inte hur jag/vi ska klara av detta. Har stöd av våra vuxna barn, men dom är ju lika förtvivlade dom.
Vet inte vad jag egentligen ville med denna tråd, kanske bara få en chans att sätta ord på det som finns ständigt i mitt huvud!
 
Länge sedan jag var aktiv på sidan. Tror att många av er kommer att ropa TROLL för detta som har skett kan inte och ska inte kunna hända, tror man.
Iallafall, för cirka 2 månader sedan miste jag min älskade pappa i cancer. Pappa var sjuk i ca 2 år, men var för det mesta hyggligt pigg.Sista veckan tillbringade han på sjukhus där han dog, ej av cancern i sig, utan av en lunginflammation , som ledde till proppar i lungorna.
Det var ett hårt slag, både för mig som enda barnet, min mamma så klart och för hela min familj.
Sakta har vi börjat klättra uppåt, börjat få livet att fungera så smått igen, jag kunde ta upp lite av mina fritidsintressen igen och behövde inte tillbringa så mycket tid med mamma.
Så förra måndagen kom nästa slag. Min sambo har känt sig trött och hängig samt haft ont i bröstet och ryggen ett längre tag. Sambon, som sällan eller aldrig går till doktorn har sprungit fram och tillbaka på vc. Inga prover mer än snabbsänka har tagits och förra fredagen blev han hemskickad med hostmedicin, värktabletter och order om att han skulle ransonera sitt vilande. I måndags kväll mådde han ännu sämre och jag kände att jag inte vågade ta ansvar för honom hemma mera så vi åkte in till akuten. För att göra en lång historia kort. Efter lång väntan och röntgen fick vi beskedet, stor tumör mellan lungorna, spridning till revben och ryggkotor där det även fanns ett brott. Samma cancerform som min far dog i i februari.
Hur fan kunde detta hända? En vältränad idrottsman som aldrig rökt i hela sitt liv! Just nu känns det som att vara på ett gungfly! Just nu är mannen hemma, men mycket trött och med svåra smärtor. Dessutom rädd och fylld av ångest. Förstår att det är ganska "kört", men jag har svårt att ta in det. Försöker stå stark och hoppfull men så snart jag blir ensam rinner tårarna och paniken kommer upp till ytan. Begriper inte hur jag/vi ska klara av detta. Har stöd av våra vuxna barn, men dom är ju lika förtvivlade dom.
Vet inte vad jag egentligen ville med denna tråd, kanske bara få en chans att sätta ord på det som finns ständigt i mitt huvud!

Men fy, vilken mardröm!
Får du någon professionell att prata med?

Många kramar till dig i det här orättvisa eländet!
 
biteme_bigarmhug.gif
 
Men fy, vilken mardröm!
Får du någon professionell att prata med?

Många kramar till dig i det här orättvisa eländet!
Än så länge ingen att prata med. Långa köer, många som behöver stöd, en kurator på hela lungavdelningen. Vi ska in och ta flera prover på fredag, kanske vi får en kontaktsköterska då.
 
Men fy så orättvist livet är! Många kramar till dig, hoppas du får kontakt med någon professionell som kan hjälpa dig/ er i familjen.
 
Fy va hemskt. Är ju omöjligt att säga något som tröstar dig. Men självklart ska du skriva av dig här om det känns bra. Buke är fantastiskt när det är tungt i livet.
Ja jag vet, därför jag kom att tänka på detta forum. Ventilerat mycket här genom åren, men då under ett annat nick som jag tyvärr har glömt. Var mest aktiv under tiden här fanns en livfull och aktiv chatt här och tillbringade många roliga kvällar där.
 
Man blir så chockad över hur orättvist livet är!! Stor kram till er!

Det är tufft som anhörig att hålla fasaden för den som är sjuk tänker jag. Du skulle behöva någon att spy ut alla hemska tankar på...Någon som du liksom inte behöver "skydda".
En sten i skogen kan vara bättre än inget när man inte har någon annanstans att ösa sin oro och sorg på.:heart
 
Man blir så chockad över hur orättvist livet är!! Stor kram till er!

Det är tufft som anhörig att hålla fasaden för den som är sjuk tänker jag. Du skulle behöva någon att spy ut alla hemska tankar på...Någon som du liksom inte behöver "skydda".
En sten i skogen kan vara bättre än inget när man inte har någon annanstans att ösa sin oro och sorg på.:heart
Eller Buke.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp