U
Ulga
Läste att annat inlägg här och funderade lite...
I det inlägget ansåg trådskaparen att den aktuella rasern var ganska så "homogen".
Jag emotsätter mej detta för just denna ras å det starkaste då jag följt rasen under många år och anser att den idag är delat i två klara läger...
För vissa raser tex. schäfer är ju denna skillnad så uppenbar att ALLA kan se den! En utpräglad utsällningsschäfer går inte att jämnföra med en utpräglad bruksdito. En uställningsavlad labbe går inte att förväxla med en jakt-dito osv.
Den största skillnaden tycker jag att man ser hos våra bruksraser, samt inom andra rasgrupper där användbarheten varit i centrum förr men nu kommit i skymmundan för mer päls, större könsprägel, överdriven/underdriven vinkling osv.
Så till min stilla fråga: Finns denna uppdelning mer eller mindre inom "alla" raser egentligen?!
Titta tex på tollarna! Ser man en så kan man omöjligt med ett otränat öga se om den kommer från en utställnings-inriktad uppfödare eller en arbets-inriktad uppfödare. Om man däremot kontrollerar deras mentalitet så är det en MILSVID skilnad!! Vissa linjer är - enligt mej - rent skräp, med stora rädslor, dåliga förmåga till avreaktion, inga "lustar" alls osv. Andra är det motsatta med motorer jämnförbara med vilken bra brukshund som helst!!
Vissa "mellan"schnausrar är ena riktiga tråkmånsar med tråkig attityd, könsdrift som enda motor och oföriga som gamla stövlar. Andra är föriga, pigga och allerta med fint föremålsintresse och fin kamplust.
Även här kan man ganska snabbt hitta linjer/uppfödare som siktar mot det ena eller det andra...
Vad har ni för erfarenheter/tankar kring detta?
/Ulga
I det inlägget ansåg trådskaparen att den aktuella rasern var ganska så "homogen".
Jag emotsätter mej detta för just denna ras å det starkaste då jag följt rasen under många år och anser att den idag är delat i två klara läger...
För vissa raser tex. schäfer är ju denna skillnad så uppenbar att ALLA kan se den! En utpräglad utsällningsschäfer går inte att jämnföra med en utpräglad bruksdito. En uställningsavlad labbe går inte att förväxla med en jakt-dito osv.
Den största skillnaden tycker jag att man ser hos våra bruksraser, samt inom andra rasgrupper där användbarheten varit i centrum förr men nu kommit i skymmundan för mer päls, större könsprägel, överdriven/underdriven vinkling osv.
Så till min stilla fråga: Finns denna uppdelning mer eller mindre inom "alla" raser egentligen?!
Titta tex på tollarna! Ser man en så kan man omöjligt med ett otränat öga se om den kommer från en utställnings-inriktad uppfödare eller en arbets-inriktad uppfödare. Om man däremot kontrollerar deras mentalitet så är det en MILSVID skilnad!! Vissa linjer är - enligt mej - rent skräp, med stora rädslor, dåliga förmåga till avreaktion, inga "lustar" alls osv. Andra är det motsatta med motorer jämnförbara med vilken bra brukshund som helst!!
Vissa "mellan"schnausrar är ena riktiga tråkmånsar med tråkig attityd, könsdrift som enda motor och oföriga som gamla stövlar. Andra är föriga, pigga och allerta med fint föremålsintresse och fin kamplust.
Även här kan man ganska snabbt hitta linjer/uppfödare som siktar mot det ena eller det andra...
Vad har ni för erfarenheter/tankar kring detta?
/Ulga