- Svar: 4
- Visningar: 869
Idag diskuterade vi mina undvikanden. Jag kallar det ursäkter men då blev min psykolog lite ledsen. Jag. Måste. Vara. Snällare. Mot. Mig. Själv!!!
Jag berättade då att min man var hos en kompis med vårat barn. Jag stannade hemma i och med att jag var förkyld och trött. När han kom hem igen ville han gå tillbaka och ta med sig några öl. Ska poängtera att han nästan aldrig är ute utan mig då han respekterar mina rädslor och inte vill göra mig orolig. Jag reagerade direkt negativt och blev direkt superstressad av bara tanken. Men självklart ska han få gå ut. Finns inget som kan få mig att tro att jag kan bestämma över någon annan människa. Plus att jag direkt tänkte att detta kan vara bra för min terapi och en bra exponering.
Jag fick dock jätte mycket ångest och satt nästan och vibrerade. När jag gick och la mig tog jag en extra ångestdämpande samt skrev ett sms till mannen hur jag mådde (han ville att jag skulle göra det) och önskade honom en rolig kväll trots mitt mående. Jag somnade snabbt och hörde aldrig när han kom. Dock vaknade jag några gånger och kollade vad klockan var och undrade om han var hemma.
Dagen efter var jag så stolt över mig själv. Trots min reaktion så klarade jag av det och inget läskigt hände. Jag vet att min man inte är våldsam. Han kan uppföra sig när han dricker men trots det reagerar min kropp som den är van att göra även efter 12år utan några traumatiska upplevelser. Den är så van vid rädsla att den helst vill fly. Min psykolog var så imponerad över mitt sätt att hantera mig själv och behålla lugnet trots att paniken var nära.
Jag har fått panikattacker av det här förut utan att mannen ens varit det minsta våldsam. En full människa kan göra mig hysterisk om jag själv är nykter. Är jag med har jag kontroll och bryr mig inte särskilt mycket och det dricks för mycket och nån är lite för full. Ptsd är märkligt.
Jag berättade då att min man var hos en kompis med vårat barn. Jag stannade hemma i och med att jag var förkyld och trött. När han kom hem igen ville han gå tillbaka och ta med sig några öl. Ska poängtera att han nästan aldrig är ute utan mig då han respekterar mina rädslor och inte vill göra mig orolig. Jag reagerade direkt negativt och blev direkt superstressad av bara tanken. Men självklart ska han få gå ut. Finns inget som kan få mig att tro att jag kan bestämma över någon annan människa. Plus att jag direkt tänkte att detta kan vara bra för min terapi och en bra exponering.
Jag fick dock jätte mycket ångest och satt nästan och vibrerade. När jag gick och la mig tog jag en extra ångestdämpande samt skrev ett sms till mannen hur jag mådde (han ville att jag skulle göra det) och önskade honom en rolig kväll trots mitt mående. Jag somnade snabbt och hörde aldrig när han kom. Dock vaknade jag några gånger och kollade vad klockan var och undrade om han var hemma.
Dagen efter var jag så stolt över mig själv. Trots min reaktion så klarade jag av det och inget läskigt hände. Jag vet att min man inte är våldsam. Han kan uppföra sig när han dricker men trots det reagerar min kropp som den är van att göra även efter 12år utan några traumatiska upplevelser. Den är så van vid rädsla att den helst vill fly. Min psykolog var så imponerad över mitt sätt att hantera mig själv och behålla lugnet trots att paniken var nära.
Jag har fått panikattacker av det här förut utan att mannen ens varit det minsta våldsam. En full människa kan göra mig hysterisk om jag själv är nykter. Är jag med har jag kontroll och bryr mig inte särskilt mycket och det dricks för mycket och nån är lite för full. Ptsd är märkligt.
