- Svar: 15
- Visningar: 1 447
Jag har fått reda på att förundersökningen inte dras vidare och att åklagaren inte väcker åtal. Jag känner mig så oerhört sviken, förnedrad och kuvad av dels honom, dels rättsväsendet – ja, alla egentligen. Jag blev lovad att jag skulle kontaktas innan han förhördes, för att jag genuint är livrädd för vad han ska göra nu efteråt, men det var ingen som ringde mig och ingen som innerligt verkar förstå. Under en lång tid har jag gått och hoppats på att den här (vad det känns som) evighetslånga och vidriga processen skulle ge mig någon form av upprättelse, offentligt bekräfta att det han gjorde mot mig var brottsligt och oförlåtligt. För att jag är en människa med mänskliga rättigheter. Men det känns i stället som att det står klart att alla har rätt att göra hur fan de vill med mig, ingen kan någonsin göra något fel mot mig.
Många som jag tvingats prata med angående händelsen har sagt att jag är modig och att jag gjort det rätta. Att jag potentiellt kan skydda andra kvinnor mot en liknande händelse. Men hur modig känner jag mig nu? Hur rätt känns det när allt som hände inte längre existerar för andra men kommer stanna kvar hos mig för evigt? Hur är det meningen att jag ska gå vidare och leva ett vanligt liv när jag konstant väntar på vedergällning med vetskapen om att ingen kommer göra något för mig innan det är för sent?
Hur kan det vara rätt att han får fortsätta sitt liv utan konsekvenser och till och med skyddas så att han kan ta sin examen medan jag dissocierar, får panikattacker och flashbacks till den grad att inte klarar av att ta ett steg in på skolområdet? Varför ska jag straffas med nedsatt kognitiv funktion, oförmåga att klara av ett arbete, tömda besparingar, bortkastat CSN, tappade studieår samt vänner utöver vad han utsatte mig för? De har sagt att han inte ska få den makten över mig och att jag ska visa att jag är stark men hur kan någon tro att det bara är att bestämma mig för att inte vara rädd? Som att våldet som var där aldrig kan ske igen. Och hur ska jag orka bemöta alla i skolan efter vad han har sagt om mig? Jag vill höra vad mer jag skulle ha gjort. I min enfald trodde jag att rättsväsendet kommit längre, att hur traumarespons kan skilja sig åt numera uppmärksammats som något verkligt även utanför psykiatriska sammanhang. Men utifrån ifrågasättandet från förhörsledaren, som fortfarande skär i mig, förstod jag att det inte ser ut så.
Månader innan det hände kände jag mig glad och tillfreds med mig själv för första gången på flera år. Jag hade gått ner nästan 40 kg, hade en plan för studierna och framtida yrke, trivdes med att träffa honom och vännerna i skolan. Äntligen kanske livet skulle vända efter år av elände och kämpandes. På en kväll förlorade jag allt för att jag inte var eller är tillräckligt stabil och stark för att hantera situationen, slåss eller sparkas.
Jag vet inte hur jag ska börja om igen eller om jag orkar
Många som jag tvingats prata med angående händelsen har sagt att jag är modig och att jag gjort det rätta. Att jag potentiellt kan skydda andra kvinnor mot en liknande händelse. Men hur modig känner jag mig nu? Hur rätt känns det när allt som hände inte längre existerar för andra men kommer stanna kvar hos mig för evigt? Hur är det meningen att jag ska gå vidare och leva ett vanligt liv när jag konstant väntar på vedergällning med vetskapen om att ingen kommer göra något för mig innan det är för sent?
Hur kan det vara rätt att han får fortsätta sitt liv utan konsekvenser och till och med skyddas så att han kan ta sin examen medan jag dissocierar, får panikattacker och flashbacks till den grad att inte klarar av att ta ett steg in på skolområdet? Varför ska jag straffas med nedsatt kognitiv funktion, oförmåga att klara av ett arbete, tömda besparingar, bortkastat CSN, tappade studieår samt vänner utöver vad han utsatte mig för? De har sagt att han inte ska få den makten över mig och att jag ska visa att jag är stark men hur kan någon tro att det bara är att bestämma mig för att inte vara rädd? Som att våldet som var där aldrig kan ske igen. Och hur ska jag orka bemöta alla i skolan efter vad han har sagt om mig? Jag vill höra vad mer jag skulle ha gjort. I min enfald trodde jag att rättsväsendet kommit längre, att hur traumarespons kan skilja sig åt numera uppmärksammats som något verkligt även utanför psykiatriska sammanhang. Men utifrån ifrågasättandet från förhörsledaren, som fortfarande skär i mig, förstod jag att det inte ser ut så.
Månader innan det hände kände jag mig glad och tillfreds med mig själv för första gången på flera år. Jag hade gått ner nästan 40 kg, hade en plan för studierna och framtida yrke, trivdes med att träffa honom och vännerna i skolan. Äntligen kanske livet skulle vända efter år av elände och kämpandes. På en kväll förlorade jag allt för att jag inte var eller är tillräckligt stabil och stark för att hantera situationen, slåss eller sparkas.
Jag vet inte hur jag ska börja om igen eller om jag orkar
