Det är två saker som just nu känns extra viktiga för mig att ta tag i för mitt välmåendes skull.
Egentligen inga akuta saker, utan mer ”jag BORDE”-saker... Och det är det som gör dom så dryga.
Den ena är att fortsätta jobba på att förbättra mitt självförtroende (eller om det är självkänsla, eller både och). (Usch vad jobbigt!) Jag märker ju att mina ofta upp-poppande tankar om mig själv som värdelös ställer till det för mig och gör mitt liv jobbigt. Jag – som när det gäller annat i livet annars brukar vara ganska kaxig och utmana mina rädslor – är närmast skräckslagen inför att kliva utanför min bekvämlighetszon och göra saker som jag inte har självförtroende nog till, som t ex en sån sak som att fråga min arbetsgivare om stöd för att jag har problem med engelskan, eller att på ett bättre sätt kunna vara förlåtande mot mig själv om jag råkar göra fel...
Jag tror att mitt liv skulle kunna bli mycket bättre och bekvämare om jag kunde förbättra den här delen.
Jag tror faktiskt att mycket av den stress jag känner över att jag upplever att jag inte har tillräckligt med tid eller energi i mitt liv, beror på att jag ägnar så mycket tid och energi åt att klandra mig själv. Kanske långsökt, men jag börjar misstänka att dom två faktiskt skulle kunna hänga ihop på något sätt...
Den andra viktiga saken är att jag måste, MÅSTE börja röra på mig mer. Motionera, träna, eller vad som helst. Hundpromenaderna räcker inte. Problemet är att jag inte tycker att tiden räcker heller... När jag började på mitt nya jobb nu i höstas fick jag tre gånger längre restid till jobbet än förut, och det KÄNNS verkligen. Jag har inte riktigt lyckats komma in i några bra nya rutiner än utifrån den nya restiden, utan känner det hela tiden som om jag ligger efter. Och så känner jag mig energilös, och har ont i kroppen.
Många trösklar att ta sig över är det.....
Men precis överallt så nämns ju hur viktig motionen är för hälsan – och för att bibehålla hälsan. Att inte motionera är lite som att lägga en sjukdomsbeställning, känns det som.
Och nu har jag dessutom slutat på ridskolan. Det var meningen att jag skulle ha ridit en sista gång. Jag åkte till ridskolan och såg att jag stod uppskriven på en för mig okänd häst. Jag lyckades leta upp den och skulle gå in till den, men det var bara det att hästen saknade öron. Eller den kanske hade öron, men dom syntes inte, för dom låg helt pressade mot halsen, som ivrigt slängdes fram och tillbaka i hotfulla rörelser. När jag öppnade boxdörren och skulle gå in så snurrade hästen kvickt runt och riktade rumpan mot mig. Inte lite lojt som typ ”usch vad jobbigt att behöva jobba”, utan stod verkligen och vaggade fram och tillbaks som om den laddade upp en kick. Jag stannade förvånat. Jag kände ju inte hästen alls, så jag visste inte vad den var kapabel till eller hur den funkade.
Jag valde att inte utsätta mig för onödiga risker, utan vände och gick ut, sköt upp boxdörren lite till och ställde mig vid sidan av boxöppningen för att se om hästen möjligtvis skulle lugna ner sig om jag tog det lugnt och inte ”hoppade på” den helt plötsligt. Hästen vände och kom lite tvekande fram mot boxöppningen. När den såg mig så började den vifta frenetiskt med huvudet igen, öronen fortfarande slickade bakåt. Jag stod utanför boxen och pysslade med prylarna, låtsades som om jag inte brydde mig om hästen. För varje rörelse jag gjorde mot boxöppningen så ökade dock hästens huvudviftande mot mig. Typ ”Ta inte ett steg till, för då smäller det!”. Jag stod lugnt kvar. Väntade lite till, gjorde ett försök att gå fram mot hästen för att sätta på den grimma, men då flög den runt och siktade rumpa mot mig igen. Jag backade, väntade tills hästen vände sig om igen, och tänkte att jag skulle försöka med att ge hästen en avledande pryl att avreagera sig på. Vissa hästar har jag märkt lugnar ner sig om dom får avreagera sig på en borste eller spö eller pinne eller nåt annat. Så jag tog nån sak och stack fram mot hästen, bara för att se hur den skulle reagera. SMACK sa det, så satt hästens tänder i prylen, men det var ju inget roligt tyckte den, för sen vände den sig mot mig istället och fortsatte hota mig med att frenetiskt vifta med huvudet.
Ungefär där förbyttes min förvåning i en plötslig våg av ilska. Jag samlade ihop mina prylar, vände på klacken och gick. När jag skulle skjuta igen boxdörren så råkade jag hålla i boxgallret, och PANG sa det när hästens tänder tjongade i boxgallret när den högg efter mina fingrar.
Det kanske inte är riktigt politiskt korrekt att känna så, och jag vet att det var ett felaktigt beteende, men det kändes så otroligt skönt att låta ilskan svämma över och bara dra (jag så att hästen redan hade gått en lektion tidigare på dagen, så dess dagliga motion var inte beroende av mig).
Jag tycker inte att det där är ett OK beteende. Jag är verkligen SÅ totalt ointresserad av att ta en sån kamp. Och jag är verkligen SÅ totalt ointresserad av att försöka samarbeta med någon som är på det humöret, som inte visar minsta tillstymmelse till nyfikenhet eller samarbetsglädje. Att överhuvudtaget kunna få komma in i boxen känns liksom grundläggande, det är inte DÄR problemen ska börja... Jag umgås inte med djur för att bråka. Jag umgås för att kommunicera och samarbeta. Som gammal ridskoleryttare har jag lärt mig tusen mer eller mindre våldsamma knep för att övervinna den där typen av hästar och ”sätta hästen på plats”, men nu är jag vuxen och kan välja bort sånt. Jag jobbar inte så. Hästen ska själv vilja komma till mig, annars kan det vara. Jag vet att det finns personligheter som är naturligt griniga av födsel och ohejdad vana och som inte alls behöver må dåligt för att vara sådär, men det är en typ av personlighet som jag ytterst, ytterst sällan funkar särskilt bra med. Så för mig är det inte värt besväret.
Så det blev ingen sista ridlektion för min del. ”Hejdå ridskolan” tänkte jag när jag gick. Sen åkte jag hem och putsade upp mina ridstövlar och stoppade in dom längst in i garderoben. Tillbaks på ruta noll. Vad gör jag nu? Var och hur kan jag hitta tillbaks till det där som jag tyckte var så roligt med ridningen, och som jag längtar så efter?...
Egentligen inga akuta saker, utan mer ”jag BORDE”-saker... Och det är det som gör dom så dryga.
Den ena är att fortsätta jobba på att förbättra mitt självförtroende (eller om det är självkänsla, eller både och). (Usch vad jobbigt!) Jag märker ju att mina ofta upp-poppande tankar om mig själv som värdelös ställer till det för mig och gör mitt liv jobbigt. Jag – som när det gäller annat i livet annars brukar vara ganska kaxig och utmana mina rädslor – är närmast skräckslagen inför att kliva utanför min bekvämlighetszon och göra saker som jag inte har självförtroende nog till, som t ex en sån sak som att fråga min arbetsgivare om stöd för att jag har problem med engelskan, eller att på ett bättre sätt kunna vara förlåtande mot mig själv om jag råkar göra fel...
Jag tror att mitt liv skulle kunna bli mycket bättre och bekvämare om jag kunde förbättra den här delen.
Jag tror faktiskt att mycket av den stress jag känner över att jag upplever att jag inte har tillräckligt med tid eller energi i mitt liv, beror på att jag ägnar så mycket tid och energi åt att klandra mig själv. Kanske långsökt, men jag börjar misstänka att dom två faktiskt skulle kunna hänga ihop på något sätt...
Den andra viktiga saken är att jag måste, MÅSTE börja röra på mig mer. Motionera, träna, eller vad som helst. Hundpromenaderna räcker inte. Problemet är att jag inte tycker att tiden räcker heller... När jag började på mitt nya jobb nu i höstas fick jag tre gånger längre restid till jobbet än förut, och det KÄNNS verkligen. Jag har inte riktigt lyckats komma in i några bra nya rutiner än utifrån den nya restiden, utan känner det hela tiden som om jag ligger efter. Och så känner jag mig energilös, och har ont i kroppen.
Många trösklar att ta sig över är det.....
Men precis överallt så nämns ju hur viktig motionen är för hälsan – och för att bibehålla hälsan. Att inte motionera är lite som att lägga en sjukdomsbeställning, känns det som.
Och nu har jag dessutom slutat på ridskolan. Det var meningen att jag skulle ha ridit en sista gång. Jag åkte till ridskolan och såg att jag stod uppskriven på en för mig okänd häst. Jag lyckades leta upp den och skulle gå in till den, men det var bara det att hästen saknade öron. Eller den kanske hade öron, men dom syntes inte, för dom låg helt pressade mot halsen, som ivrigt slängdes fram och tillbaka i hotfulla rörelser. När jag öppnade boxdörren och skulle gå in så snurrade hästen kvickt runt och riktade rumpan mot mig. Inte lite lojt som typ ”usch vad jobbigt att behöva jobba”, utan stod verkligen och vaggade fram och tillbaks som om den laddade upp en kick. Jag stannade förvånat. Jag kände ju inte hästen alls, så jag visste inte vad den var kapabel till eller hur den funkade.
Jag valde att inte utsätta mig för onödiga risker, utan vände och gick ut, sköt upp boxdörren lite till och ställde mig vid sidan av boxöppningen för att se om hästen möjligtvis skulle lugna ner sig om jag tog det lugnt och inte ”hoppade på” den helt plötsligt. Hästen vände och kom lite tvekande fram mot boxöppningen. När den såg mig så började den vifta frenetiskt med huvudet igen, öronen fortfarande slickade bakåt. Jag stod utanför boxen och pysslade med prylarna, låtsades som om jag inte brydde mig om hästen. För varje rörelse jag gjorde mot boxöppningen så ökade dock hästens huvudviftande mot mig. Typ ”Ta inte ett steg till, för då smäller det!”. Jag stod lugnt kvar. Väntade lite till, gjorde ett försök att gå fram mot hästen för att sätta på den grimma, men då flög den runt och siktade rumpa mot mig igen. Jag backade, väntade tills hästen vände sig om igen, och tänkte att jag skulle försöka med att ge hästen en avledande pryl att avreagera sig på. Vissa hästar har jag märkt lugnar ner sig om dom får avreagera sig på en borste eller spö eller pinne eller nåt annat. Så jag tog nån sak och stack fram mot hästen, bara för att se hur den skulle reagera. SMACK sa det, så satt hästens tänder i prylen, men det var ju inget roligt tyckte den, för sen vände den sig mot mig istället och fortsatte hota mig med att frenetiskt vifta med huvudet.
Ungefär där förbyttes min förvåning i en plötslig våg av ilska. Jag samlade ihop mina prylar, vände på klacken och gick. När jag skulle skjuta igen boxdörren så råkade jag hålla i boxgallret, och PANG sa det när hästens tänder tjongade i boxgallret när den högg efter mina fingrar.
Det kanske inte är riktigt politiskt korrekt att känna så, och jag vet att det var ett felaktigt beteende, men det kändes så otroligt skönt att låta ilskan svämma över och bara dra (jag så att hästen redan hade gått en lektion tidigare på dagen, så dess dagliga motion var inte beroende av mig).
Jag tycker inte att det där är ett OK beteende. Jag är verkligen SÅ totalt ointresserad av att ta en sån kamp. Och jag är verkligen SÅ totalt ointresserad av att försöka samarbeta med någon som är på det humöret, som inte visar minsta tillstymmelse till nyfikenhet eller samarbetsglädje. Att överhuvudtaget kunna få komma in i boxen känns liksom grundläggande, det är inte DÄR problemen ska börja... Jag umgås inte med djur för att bråka. Jag umgås för att kommunicera och samarbeta. Som gammal ridskoleryttare har jag lärt mig tusen mer eller mindre våldsamma knep för att övervinna den där typen av hästar och ”sätta hästen på plats”, men nu är jag vuxen och kan välja bort sånt. Jag jobbar inte så. Hästen ska själv vilja komma till mig, annars kan det vara. Jag vet att det finns personligheter som är naturligt griniga av födsel och ohejdad vana och som inte alls behöver må dåligt för att vara sådär, men det är en typ av personlighet som jag ytterst, ytterst sällan funkar särskilt bra med. Så för mig är det inte värt besväret.
Så det blev ingen sista ridlektion för min del. ”Hejdå ridskolan” tänkte jag när jag gick. Sen åkte jag hem och putsade upp mina ridstövlar och stoppade in dom längst in i garderoben. Tillbaks på ruta noll. Vad gör jag nu? Var och hur kan jag hitta tillbaks till det där som jag tyckte var så roligt med ridningen, och som jag längtar så efter?...
