Två roliga ridlektioner

Jag har för mig att jag tidigare har skrivit lite om mina funderingar kring ridning och teknik, men just nu kan jag inte hitta tillbaks till det. Men det handlar om att jag inte upplever det som rent teknikbaserat att lära mig rida den typ av hästar som jag inte är så bra på, utan att det handlar om något annat som är mer mentalt – om någon attityd eller utstrålning eller känsla eller beslutsamhet eller nåt. Och det lustiga är att jag upplever en liten förändring på den punkten hos mig. Jag kopplar ihop det med mitt arbete med mediyoga, personlig utveckling och känslohantering. Jag känner mig rent generellt ”lugnare” inombords och inte lika självkritisk, vilket gör att det känns som att det inte ligger lika mycket ivägen för min omvärldskärlek. På något sätt känner jag mig mer lugn, mer kärleksfull och mer harmonisk – och att jag har större förmåga att visa det.

Det här tycker jag faktiskt speglar av sig i hästarna också. Jag har reagerat över att jag får en lite annan respons än jag minns från vissa hästar på ridskolan. Det är som om jag har lättare att hantera dom och komma överens med dom, och att dom har lättare att acceptera mig. Känslan av kärlek och respekt i mig för varje individ jag möter känns mycket starkare, för det ligger inte lika mycket av min egen prestationsångest, självkritik och osäkerhet ivägen längre. Jag tycker att det är häftigt att jag har märkt en liten förändring i hästarnas respons på mig (om än dock ej särskilt vetenskaplig förstås... ).

Kvällen började med en ridlektion på bästa finaste underbaraste lakritstrollet farbror Ägrim! För mig är det bara ren och skär lycka att sitta på den hästen. Det är så underbart roligt och jag bara svävar fram. Han är så himla himla fin och läcker, och kvällen till ära fanns det inga bekymmer alls – han var eftergiven, lyhörd, liksidig, pigg och ”på” men inga tendenser alls till att vara springig eller lägga sig på. Så läckert lättsam på alla hjälper, och trav- och galoppslutorna gick mjukt och fint som en klick smält smör! Det är sån känsla av ”power” i den där hästen tycker jag – i hans stora maffiga kropp, hans kompakta höga hals, hans energi och hans bestämda och egensinniga utstrålning. Det enda som kanske hade kunnat göras lite bättre var att rida upp och ihop honom lite mer – han hade kunnat ”skruvas åt” ett snäpp till i formen kanske, men samtidigt hade hästarna dagen innan varit ute i sommarhagen för första natten och värmen var ganska tryckande, så den sista lilla energin som hade behövts saknades nog för att göra det.

Sen kan jag inte låta bli att känna mig så stolt också. Ägrim kan vara knepig och har väldigt många försvarstekniker, många ryttare har problem med att han bara springer och blir stark och hänger sig på i handen. Det är många som inte alls gillar honom, och han kan verkligen se trälig ut på lektionerna när han sätter den sidan till. Och när han då går så himla fint så får jag kommentarer. Ridläraren sa glatt ”å vad fin han var - han kan ju!!” och ”vad nöjd han ser ut, med all rätt!”, och efter lektionen fick jag flera kommentarer från andra ryttare om hur läcker han hade sett ut och hur väldigt bra jag rider honom. Det är så roligt, jag känner fortfarande typ ”men sopiga medelmåttiga jag – kan jag verkligen vara extra bra på nånting som många andra inte klarar!?!”... Men Ägrim och jag trivs ihop. Det finns andra hästar som jag är sämre på, men tja när det gäller Ägrim så får jag nog erkänna att jag tillhör den klicken i stallet som älskar den där svarta odågan och faktiskt kan rida honom.

När jag återkom till stallet senare på kvällen för dagens andra lektion så svävade jag fortfarande av lycka, och den känslan var så himla stark så den bröts inte ens av att jag skulle rida W. W är en snygg stor mörkbrun med vita tecken, men något så våldsamt trött... Han gör inte många knop i onödan den, och är inte någon av mina favoriter. I början av lektionen trodde jag dessutom att det var något fel på hästen. Jag har ridit honom förut, men aldrig känt av att det känns som om hästen haltar så våldsamt som att han är trebent. Jag trodde att jag skulle behöva sitta av och ta in hästen i stallet igen, men ridläraren berättade att det där bara är försvar, och att jag skulle möta upp det med att länga tygeln, klämma åt honom rejält med skänkeln och bara få fram och ut honom till den bog han inte ville använda genom att gå på med skänkeln.

Efter ett tag plockade jag upp kontakten med hästen igen, och resten av lektionen blev faktiskt ganska trevlig måste jag säga. Jag blev förvånad både över mig själv och hästen – visst var han trött men inte lika mycket som jag mindes, och mot slutet av lektionen kunde jag till och med använda små fina hjälper och då taktade han dessutom nästan i skritten. Han var jättetrevlig att rida öppnor och slutor på, vi gjorde en jättefin bakdelsvändning och galopparbetet är ett rent nöje på honom (men det har jag iofs konstaterat förut). Jag tyckte dock att han var lite framtung och att jag inte fick upp honom i formen riktigt som jag hade velat, men ridläraren tyckte att jag skulle vara nöjd med formen. Dessutom kläckte han kommentaren att ”Du passar på honom”, men det hoppas jag verkligen att han glömmer bort illa kvickt! W var helt OK idag, men ingen häst jag sitter på för ofta tack...

Sammanlagt en riktigt riktigt rolig riddag och jag kände mig både nöjd och stolt!